Ja, vad har då skriften Deltagarkultur av Interacting Arts att komma med?
Författarna ger sig ut i ändlösa jeremiader över Konsten, mot hierarkier, passivisering av medborgarna, kort sagt mot samhällets tillkortakommande (vilket i stort sammanfaller med de åsikter man har i konstvärlden). Författarna vill nu komma med ett alternativ, en uppfostringsmodell för frihetsälskare. Man är välkommen till deltagarkultur om man vill lära sig om den värld man lever i, bli visad hur man kan påverka den och sedan förändra den. Vill man inte det, får man stanna kvar ute i kylan. I sin uttalade politiska korrekthet beklagar de sin eurocentrism. Som om det fanns något alternativ.
Nu kan man säga att sådana relativt storskaliga grupperingar finns i proteströrelserna som opererar världen över. Där får man nog säga att det handlar om deltagarkultur.
Jag undrar vilken målgrupp Interacting Arts tänker sig? Vilka är kunderna och vilken strategi har man tänkt sig för att fånga in dem? Den här sortens rörelse brukar bli en begränsad lekstuga för borgarbarnen.
Interacting Arts är inte förtjusta i ”åskådarkultur”, alltså att publiken inte deltar. Konsten har, som tidigare diskuterats här, inte varit särskilt framgångsrik i att få publiken med sig på lika villkor. Orsaken till att man misslyckats är inte så egendomlig. Konsten är, även om det inte är ovanligt att förneka det, en kompetens och ett språk som inte kan erövras utan ingående studier och erfarenhet. Ett publikt deltagande ger därför sällan något intressant resultat. Det blir ungefär som om man skulle låta publiken spela på en rockkonsert utan att behärska instrument och repertoar. Man kommer inte ifrån att det finns kvalitet. Något som också finns i Interacting Arts deltagarkultur. Utan inläsning, en fördjupad förståelse och analys av världen är det inte mycket bevänt med deltagarkultur. Om man nu inte ser de presumtiva deltagarna som objekt för ett utopiskt folkuppfostringsprojekt.
I den relationella estetiken har man ofta fattat svårigheten och därför valt enkla arrangemang som t ex när Rirkrit Tiravinija bjuder deltagarna på mat och skapar en träffpunkt för besökarna.
Som sagt är Interacting Arts konstfientliga. Som Leo Nordwall skrev: ”Som förespråkare av en handlingens kultur anser jag därför att Konsten, konstvärlden såväl som konstnärerna måste förgöras.”
Den uppfattningen var också Guy Debords och han lyckades så småningom bannlysa och utdriva alla konstnärer från sin rörelse som naturligtvis förblev en kuriositet.
Åsikten är inte ovanlig i konstvärlden och konsthistorien har många exempel på hur den hanterats. Dadaisterna och surrealister ville göra slut på Konsten, likaså Fluxusrörelsen och alltså situationisterna. I själva verket vill man bevara Konsten som den sanna, ärliga och fria konsten. Programmet är nog inte olikt Interacting Arts. Vad jag reagerar mot är bristen på frihet, fördömandet av allt intressant och allt uppror som dock ryms inom konstvärlden. I samtidskonsten arbetar man med alla de frågor som Deltagarkultur engagerar sig i, alltså hela uppsättningen med ”fokusering” (ja, Interacting Arts älskar det ordet) på korrekta åsikter med vänsterprofil (jämställdhet, antihierarki, postkolonialism, källsortering etc).
Problemet med samtidskonsten är inte avsaknaden av good guys utan att den inte når ut med sina duktiga budskap.
Skall Interacting Arts lyckas bättre får de nog konsultera en benägen spinndoktor.
Låt mig ändå säga att Interacting Arts har inlett en diskussion och för att starta en sådan kan det vara nödvändigt att gå till våldsam överdrift i kritiken.
Boken: Deltagarkultur (Haggren, Larsson, Nordwall, Widing), Förlaget Korpen
det finns ju alternativ till eurocentrism, men då måste man också lämna mycket av vad man lever av, och ge upp t ex externaliserade konflikter mödosamt uppbyggda. som europe är det ju också jämförelsevis lättare att lämna sin del av världen, möjligheterna är oändliga, kanske bara inte för varje enskild, men att i första hand se till sig själv är väl eurocentriskt om något, så om man menar allvar kan man ju börja där
Reaktion på fotografier, der fremstiller Muhammed som bøsse:
”Hvor til grin er i kartjufler ?
Hvad er det i plejer at sige? ‘Den der ler sidst, ler bedst’?
Og må da indrømme, at jeg lér på forskud.. for danmark er så godt som færdig .. Det bar et spørgsmål om til .. vent og se .. højst 20 år, så vi langt flere end jer – og det danske flag bliver udskiftet (: .. Mærk jer mine ord.. for sådan bliver det 110 %..
Se hvor stærke vi allerede er – og vi bliver kun endnu stærkere ..
Alle jeres bimbou’s kan ikke holde sig fra vores fyre .. hvor meget de end vil ..
Shaitan ordner jer, når den tid kommer.. Og i kommer til at fortryde ..
Og typisk jer kartoffel vikinger at gemme jer bag en skærm … helt ærlig .. hvor let er det ikke lige at spille smart på den måde?
Har i ondt i røven over jeres billige piger spreder benene, bare de kan dufte en udlænding :):).. Se sandheden i øjnene – rød-bumsede, blege grise..
Hør her, albinoer med mangel på pigment.. I er så godt som UDDØDE .. – Held og lykke ..”
http://hodja.wordpress.com/2007/12/04/allah-pa-b%c3%b8ssebar/#comment-156340
Ang Konsten med stort K (se diskussionen vid blogg 614) har Vilks naturligtvis rätt och jag har fel: det finns Konst. Jag uttryckte mig förhastat; vad jag menade var att konstbegreppet är tomt och att det är konstvärlden som fyller det med innehåll.
Nu till saken:
Det finns uttrycksformer.
Några av dem är deltagarstyrda (t ex hästpolo och levande rollspel).
Så gott som alla traditionella uttrycksformer (läs Konst) är åskådarinriktade.
Deltagarstyrda uttrycksformer är _som sådana_ (oberoende av verkshöjd och andra subjektiva bedömningsgrunder) inte märkvärdigare än, eller lika märkvärdiga som åskådarinriktade uttrycksformer.
Min avsikt är att tvinga konstvärlden att inlemma även deltagarstyrda uttrycksformer i konstfältet.
Därutöver tycks Vilks anse att IA anstränger sig för att vara politiskt korrekta men att vi därvidlag inte har andra åsikter än konstvärlden.
Vi har dock inte ansträngt oss särskilt i den vägen, vi _är_ lika politiskt korrekta som Vilks vars Gossen Ruda-attityd är precis det som förväntas av en samtidsmedveten konstnär. Vad vi gör är att påvisa den auktoritära maktstruktur som råder inom kulturlivet. Nu menar Vilks (liksom Dan Jönsson i DN 080901) att situationister m fl redan gjort vad IA försöker göra. Det gjorde de inte – de arbetade fortfarande innanför åskådarparadigmet. Jag har sannerligen inget emot något av kulturens medier, men menar konstvärldens fanatiska kamp för att upprätthålla sitt produktionsmonopol motverkar dess syften (som den ofta säger att den inte har, vilket rätt och slätt är lögn).
Ett tydligt exempel är den relationella estetiken (se kap 3 om falska profeter), där man låtsas bjuda in publiken, något som utan en analys av verkens handlingsrymd bara leder till tristess eller manipulation. ”Bjuda på mat och skapa en träffpunkt” – wow!
I blogg 611 trodde Vilks att IA inte förstod att ”konsten är ett reflexionsobjekt på hög diskursnivå” vilket bara är ett krångligare sätt att säga att den som inte kan använda femstaviga ord för att tala om konst ska hålla käften. Om det är någonting IA gör i Boken är det just att på hög diskursnivå reflektera över konsten.
Bakom Vilks tal om kompetens, studier och erfarenhet, ser jag bara borgarbarnens gamla vanliga klassförakt – eller som ordföranden i Eastern Airlines sa apropå medbestämmande på arbetsplatsen: ”Jag tänker inte låta aporna sköta djurparken”.
Elge Larsson
Interacting Arts
Hej Lars och Elge! Ursäkta att jag är sen.
Jag (som inte läst boken) undrar lite vad deltagarkultur egentligen är för något. Finns det några existerande exempel på interacting arts, eller är det fråga om en utopi?
/Yngve
Yngve!
Du kan beställa boken (den är skamligt billig) från Korpen eller Bokus. Titta gärna in på vår hemsida interactingarts.org, som visserligen är under uppbyggnad, men bl.a. innehåller de två internationella numren av vår tidskrift som pdf-filer att ladda ner.
Kasta gärna också ett öga på vår systersajt verklighetsspel.se
I kap 4 har vi en exempelsamling:
Tvekamper: t ex holmgång, boxning, tennis
Lagsporter: t ex fotboll, paintball, hästpolo
Lekar: t ex kull, kurragömma, ryska posten
Rollspel: t ex maskerad, levande rollspel, bdsm
Datorspel: onlinespel och multiplayerspel
Sociala skeenden: t ex picknick, fest, karneval, upplopp
MVH
LG
Elge. Svårigheterna kommer när ni vill göra en institution av deltagarkultur. För att det inte skall stanna vid att vara lättsamt tidsfördriv måste det finnas ett program och någon form av ideologi. Och det deklarerar ni också. Om ni nu tänker er att undvika att det blir politik får ni höja diskursnivån. Det gör ni, vilket du nämner, i skriften. Men skall det vara skillnad mellan reflektionsnivån i boken och den i praktiken? (annat än av rent pedagogiska skäl)
Att Debord & situationisterna inte lyckades med att få igång ett kollektivt deltagande hänger naturligtvis samman med att de ville genomföra ett bestämt program. Som sagt, det är här problemen uppstår. Vidga och var liberal och risken är stor att det blir trams och lekstuga.
Sedan är ni, liksom alla andra, utlämnade åt marknadsföringens lagar. Hur skall ni sälja idén och till vem?
Lycka till!
/Yngve