Christer Eriksson påpekade i en kommentar att jag och Johan Lundberg delar uppfattning i den intrikata frågan om Den Moderna Kränkningens Anatomi.
Jovisst, den saken har blivit ett fängslande ämne. Även i korrekthetens tidevarv är det principiellt tillåtet att kränka. Valmöjligheten att kränka eller icke kränka företer vissa likheter med den distinktion som Zizek gör mellan den moderne fadern och den gammaldags patriarkale. Den förre säger till sonen att han skall gå in till sin farmor och krama om henne – men bara om han själv vill det. Farmor blir ledsen om han inte gör det, men sonen skall inte på något sätt känna sig tvingad. Den patriarkaliske fadern kör helt sonika in sonen till farmodern utan några diskussioner.
Låt oss säga att det är ännu lite värre. Respekten för den kränkte går så långt att denne själv definierar kriterierna för kränktheten. Den operationen är synnerligen enkel: Den som känner sig kränkt är det och kan därför kräva kompensation. Däremot finns inget utrymme för motkränkthet: Regeln står fast: Först kränkt vinner.
Konstens traditionella uppgift är att kränka och vi ser det då och då. Nu senast för ett par dagar sedan på konstmässan FIAC i Paris. Den ryske och som-hund-bitande konstnären Oleg Kulik visade bilder av tidelagssituationer. Då kom polisen och rensade. Ni kan se före och efter bilder här.
Lätt att förstå. Konstnärerna måste ställa upp för djuren, inte kränka dessa eller snarare djurrättsvännerna. Redan kan man utgå ifrån att ingen konstnär häcklar klimatfrågan. Det börjar bli gott om restriktioner och för alla dem som var bekymrade över att konsten inte längre hade några gränser kan andas ut.
Därmed börjar provokationen och konsten som farlig bli lite lockande igen. Eller är det tvärtom, att konsten som farlig har blivit rumsren?
Norges kulturråd skall ha sitt årsseminarium den 14 november på temat Den Farliga Konsten. Till detta evenemang har även jag inbjudits. Det fanns två farligheter att ta ställning till. Dels den numera mindre problematiska Nimishistorien och dels den alltjämt och synnerligen heta rondellhundspotatisen. Mitt förslag var den senare eftersom det trots allt kunde vara intressant att låta seminariet innehålla ett verkligt ”farligt” inslag. Kulturrådet accepterade mitt förslag. I det ingår dock att jag samarbetar med uppdragsgivaren. Teckningarna kan inte visas. Däremot kan man principiellt beskriva händelseförloppet och diskutera hurusom konsten kan vara farlig.
Man kan tänka sig att teckningarna hade visats men med intentionen att enbart visa den problematik som diskuterades. Jag och arrangörerna kunde ha förklarat att våra intentioner inte var att kränka utan att diskutera konsten som farlig och kränkande. Men då är vi tillbaka precis på den punkt där dagens text började: Någon kan träda fram och säga: Jag är kränkt ändå. Och, som vi vet, först kränkt vinner.
Programmet till kulturrådet kan ni se här.
Det gäller tydligen att konstnärerna själv kastar sig på den karusellen som snurrar allt fortare med sin inflation av kränkningar och bilda ett eget begrepp: ”Konstfobi”.
Då kan ingen kritisera ett konstverk utan att själv först ha kränkt konsten 🙂
En fråga till dig Lars som har lite med ”Den populära kränktheten” att göra.
Jag såg Halal-TV och fick en tanke om att de tre beslöjade flickorna skulle
ha intevjuvat dig. Då med anledning av dina rondellhundar.
Det är inte så att de har intervjuat dig??????
Jag noterade att en av flickorna, i programmet, klappade en hund. Kanske en rondellhund?
Anses inte muslimer att hundar är orena?
/JS
Provokationens poäng och historiska värde ligger väl i dess potential, dess möjlighet att expandera språket? Om ingen inom konstvärlden låter sig provoceras (eller iaf inte rätt människor) så är kanske provokationen (i sig) som konst rätt fruktlös.. Inte lätt att provocera konstvärlden längre (på ett bra sätt), medans det alltid finns möjligheter att få folk utanför att bita ifrån. Nu är det ju inte det lättaste att få fram en expansion i språket, men man kanske kan locka någon att tro det för ett tag.
Lars: ”Vilken filosofi man väljer beror på hurdan människa man är.” skrev Fischte. Vilken filosofi har du valt?
Rasmus: Det är förvånansvärt lätt att provocera konstvärlden. Det kan räcka med att man intar en filosofisk hållning som inte är på modet, t.ex realism eller värdeobjektivism. Lars Vilks lyckades provocera rejält med sin muhammedteckning och Johan Lundberg gör det genom att dra en lans för det klassiska skönhetsbegreppet. Det ligger i sakens natur att om konstvärlden verkligen blir provocerad så kommer den inte att erkänna det. Den vill bli provocerad ”på ett bra sätt”.
jag, eller rättare sagt en vän, såg på svt i går ett program Halal tv (går säkert att se på svthemsidan), där först kränkt förlorade. en person vid namn karl b hamilton kände sig kränkt som svensk då en av de tre programledarna inte ville skaka hand med honom innan intervjun, hon förde istället sin hand till sitt hjärta, inte till hans framsträckta hand, varpå han med kränkthet som orsak tog tag i hennes hand, och sade att om hon inte kunde skaka hand som en svensk så borde hon åka ”tillbaka” till iran var hon aldrig varit. själv, svensk som jag är, tyckte jag hennes sätt att hälsa var mycket finare och mer respektfullt, mer poetiskt, än hans smittospridande sätt. om hon kände sig kränkt av hans fysiska övergrepp vet jag inte, men hade jag varit hon så hade jag sparkat honom i bollarna. hon gjorde inte det, men även hade hon gjort det, så hade han nog ingen chans att vinna den kränkttävlingen, ävensom först han var, vilket pekar på att det finns också annat än först som bestämmer vinst och förlust i den här kränktsaken
Petter: så sant att det inte behöver vara svårt att provocera, men frågan är (och poängen), om man ser på Johan Lundberg exempelvis, är ifall han gör något som kan anses nytt – d.v.s. om där finns någon möjlighet till expansion. Regression är ju ingen väg framåt, även om det kan provocera att ta upp det som förslag. Lars lyckas då betydligt bättre iom att han tar upp något som varken konstvärlden eller världen allmänt inte vill kännas vid/analysera.
cn. I kränkthetstävlingen finns det naturligtvis handikap. En svensk (eller västerlänning) kan normalt sett inte kränkas av en invandrare. Det här faller tillbaka på ”tåla-regeln”, en västerlänning, i kraft av sin överlägsenhet och genom sitt långa koloniala förtryckande, skall tåla mycket mer än en känslig och svag grupp.
Lars lyckas betydligt bättre än Johan Lundberg, det håller jag med dig om, Rasmus. Men det är inte alltid lätt att avgöra vad som leder framåt och vad som leder bakåt när det gäller filosofiska hållningar som relativism och objektivism. Här visar väl historien snarare på en sorts pendelrörelse?
Jag vet inte, mitt syfte är ju förvisso inte att provocera utan jag är emot tanken på provokation som ett kriterium på värde överhuvudtaget. Vilket man iofs kan få folk att förstå genom att provocera. Dock finner jag Vilks kvalitetskriterium och konstdefinition som ngn sorts practical joke. En konstvärld där man ser samtidens värdeskalor som utslagsgivande för vad som är kvalitet må ju ha ngn sorts pragmatiskt värde och är naturligtvis oerhört lätt att använda som tillhygge att slå folk i huvudet med, då det är konkret och handgripligt, men leder garanterat helt fel, då samtiden nästan alltid haft fel historiskt sett. Estetiskt värde utkristalliserar sig ju regelässigt på det exakt mottsatta sättet: genom att ngt inte bara bekräftar tidsandan utan i ngn mening går emot den.
js. Halalflickorna, nej de har inte intervjuat, men de borde ju göra det när det är dags för musikal. Att de är hundvänliga får vi se som en viss upplösning av traditionerna.
Christer. Vilken filosofi jag har valt? En svår: Non-konformismen.
Petter: Problemet är ju att se saker som relativism kontra objektivism. För att gå vidare måste vi frångå att måla in diskurser i begrepp som enbart ger negativ klang (utesluta det ena eller det andra) och se var vi är just nu. Vad kan göras? Var kan vi göra ett ”bokslut”? Hur går vi vidare från den diskussion som inte kommer att leda någon vart?
Johan:
”Estetiskt värde utkristalliserar sig ju regelässigt på det exakt mottsatta sättet: genom att ngt inte bara bekräftar tidsandan utan i ngn mening går emot den.”
Då måste du fråga dig själv, vad kan ett ”Estetiskt värde” vara i denna mening? Du nämner historien strax innan och förhåller dig på så vis måhända till en diskurs om ”Estetiskt värde”? Sedan har du även ett ”något” som är helt odefinierat, i dubbel bemärkelse. Om du med Estetiskt värde menar ett allestädes genomgående kvalitét för konst (som ett absolut värde) så är du ju ute och cyklar. Detta ”estetiska värde” måste gå hand i hand med diskursen (filosofin bl.a) – och då måste det till en utvidgning, en fortsättning, en utveckling. Inte en regression. Så att där prata om klassiskt måleri som detta ”något” blir helt omöjligt. ”Något” som liknar klassiskt måleri, sett genom en diskursiv utveckling, kan man måhända tänka sig men inte klassiskt måleri per se (som vi ser i böckerna med konsthistoria).
Ja, Rasmus, det är ju oundvikligt att man klafsar runt i begreppen. Det uppstår alltid motsatspar av skilda slag, det går liksom inte att undvika. Du har ju begreppsparen regression/expansion och framåt/bakåt. Men regression och expansion utesluter kanske inte varann?… Jag vet inte…
Heja Obama, förresten!
Petter: problemet är ju att när du tar upp relativism kontra objektivism iom att där finns ett underförstått värde- (relativism kontra objektivism). Begreppen i sig, som de oftast används kommer från en idé om absolut värde antingen ”där ute” eller inuti människan. Motsatser som korrespondanser och angivare av läge blir till en semantisk diskussion, men som VÄRDEpar hamnar vi oundvikligen i gyttjan av i princip olösliga problem.
Jag förstår faktiskt inte vad du menar.
Om du menar att vi står i en gyttja av olösliga problem så ligger det någonting i det. 😉
Okej, morgonstunden är inte min bästa tid. 🙂 Det jag menar är att användadet av relativism och objektivism som motsatspar implicit menar att man förhåller sig till ett absolut värde. Vi skulle kunna prata om värderelativism och värdeobjektivism vilket enbart existerar i idealet. Så varför förhålla sig till dom sakerna? Det finns möjligheter att se det på andra sätt, att formulera om så att vi inte hamnar i en diskussion som utgår ifrån någon av ”trossatserna” om absolut värde – som jag menar blir ren gyttja. Deleuze lyckas överbygga problemen genom konstruktionen av immanensplanet, men han gör inte saker lättbegripliga precis. Då finns det betydligt bättre assistans i Rorty.
Hur löser Rorty problemet då?
Petter: jag kan rekommendera läsning av ”Contingency, irony and solidarity”.
Från baktexten: ”In his new book Rorty argues that thinkers such as Nietzsche, Freud and Wittgenstein have enabled societies to see themselves as historical contingencies, rather than as expressions of underlying, ahistorical human nature or as realization of suprahistorical goals.”
Det är egentligen Davidson som ger vokabulären för Rortys språkliga argumentation – även om Wittgenstein är inne på liknande spår.. Det vi sysselsätter oss med är språklekar – ”language games” som består av ”metaphor” och ”literal”, där metafor står för det vi inte har teorier för ännu och sen har vi gamla metaforer som ”dies into literalness”, d.v.s. det vi har fungerande teoretiska verktyg för. Bättre fungerande verktyg ersätter gamla verktyg, men vi ska i denna analogi inte tänka på metaphor och literal som olika tolkningar utan som obekanta/bekanta läten och signaler (Davidson). Sen har vi ”naturen” eller ”the actual?” som vi inte kan övervinna genom språkliga begrepp. Han jämnar alltså de intellektuella områdena (filosofi, vetenskap o.s.v…) vid marken – som jämbördiga och menar att de helt enkelt är grupperingar av verktyg för att beskriva saker och händelser.
Tänkvärt, Rasmus. Jag ska fundera på det.
Petter: Ja, det tycker jag med. Jag beklagar att jag inte kunde formulera mig bättre denna gång, har lite för mycket på gång i kontoret. 🙂
Rasmus, det låter lite för bra för att vara sant 😉 att Rorty skulle hittat ett sätt att ta oss alla torrskodda genom gyttjan.
Jag kan nog tänka mig att att det finns tillfälligt användbara tuvor (märk hur jag talar i metaforer), sådana som ännu inte trampats ned av någon klumpeduns. Men naturen är ett gungfly, har man känsliga skor är det bättre att hålla sig inomhus. Wittgenstein klarar sig med hjälp av sin sinnesnärvaro och sin rörlighet, Deleuze drar iväg så in i vassen snabbt, han är hemma innan han gått ut, men Rorty är mer stelbent – han får vatten i stövlarna.
yngve: tror nog inte att någon är ensam kapabel till det där, i en enda rörelse, och helt torrskodd blir svårt, svårt, men gott till att peka i en ny riktning, vilket är tillräckligt intressant i sig – en nyckelfråga från Rorty: ”Do the use of these vocabularies get in the way of using these other vocabularies?”
Det som är synnerligen intressant är att Deleuze och Rorty till viss del hamnar på samma ställe, fast från helt olika håll.
Jag sitter och bläddrar i en bok av Donald Davidson (”Språk, tanke och handling”) och då får jag som av en händelse ögonen på det här: ”Varför i hela världen skulle vi hoppas kunna reducera sanningen till något klarare eller mer grundläggande? Det enda begrepp Platon lyckades definiera, trots allt, var ju gyttja (jord och vatten).”
Rasmus: Davidson skriver att Rorty ”uppfattar den västerländska filosofin som en förvirrad och resultatlös strid mellan en obegriplig skepticism och förfelade försök att bemöta den”. Ett par tre tusen år av meningslös gyttjebrottning med andra ord. Det ligger naturligtvis en lockelse i att göra ett sådant alexanderhugg, men fan vet om det inte är för drastiskt. Davidson fortsätter:
”I mina ögon framstår kunskapsteorin från Descartes till Quine som ett enda komplext och mycket lärorikt kapitel i det filosofiska projektet. Om detta kapitel nu börjar gå mot sitt slut, så kommer det att bero på att man använt sig av de analysformer och iakttagit de krav på klarhet som alltid utmärkt den bästa filosofin, och som, med tur och företagsamhet, kommer att fortsätta att göra det.”
Man kan ju också använda din egen (eller Rortys?) avväpnande fråga – varför ska det ena utesluta det andra? – för att försvara den analytiska filosofin eller hela västlerandets dito: Varför inte BÅDE gyttjebrottning OCH fia med knuff? 🙂
Petter: jag uppfattar inte alls Rorty som reduktionistisk, däremot kan Davidson säkert se det så, eftersom han mer än gärna ger sig i kast med de saker som Rorty vill ”hoppa över”. För att förstå Rorty så kan det vara på sin plats att kolla på citatet jag användande ovan, ang. ”vocabularies”, som en nyckel till att läsa Rorty. Problemen gällande specifikt filosofin uppstår ju när man ska försöka få något ur de olika erfarenheterna (som i sig innehåller värdefulla saker) och det är väl därför Rorty är intresserad av ett ”evolutionärt” projekt.
Jag lovar att läsa Rorty så småningom. Han verkar ju rolig om inte annat!