Intet nytt utanför biennalen. Trots att konstvärlden tröttnat på biennalväsendet är det fortfarande där som man enklast kan läsa av vad som sker i konsten.
Knappast har det undgått någon att världen vimlar av biennaler. Men hur har det egentligen gått? Har de stora förlorat sin betydelse? Det verkar inte så. Venedig är fortfarande den stora och allomfattande. Dit åker konstvärlden. São Paulo- och Sydneybiennalerna håller sina positioner som aldrig har varit överväldigande. Berlin- och Istanbulbiennalerna har dock lyckats slå sig in som intressanta. Whitneybiennalen är inte längre vad den en gång var men den kan ändå inte räknas bort. Mycket mer än så tycks det inte ha blivit av biennalexplosionen.
I Säo Paulo pågår en biennal om biennalernas kris. Jag kan hålla med om att lite kris är det. Så tänker i varje fall by Ivo Mesquita and Ana Paula Cohen med ”In Living Contact”. Mestadels tomma lokaler, bibliotek, arkiv och seminarier. Besökaren får med sig mycket läsning. Några konstprojekt visas, bland annat den gamle postmodernisten Allan McCollums 1800 teckningar 1988-91. Bidraget skall väl illustrera arkivkänslan.
Nej, inte kommer det att hända något i São Paulo. Däremot säger den något om konstens tillstånd. Hur skall vi komma runt biennalerna?
Venedig behöver inte bekymra sig, den är inte trendkänslig. Och redan nu annonserar Daniel Birnbaum den kommande sommarens programförklaring. ”Worldmaking” är utgångsbudet med den inte alltför upphetsande tanken att varje konstverk är en vision i kraft av sig själv, en egen värld, ergo Worldmaking.
Man får anta att den påläste Birnbaum hämtat uppslaget från Neson Goodman vars lilla skrift Ways of Worldmaking (1978) är en konstteoretisk klassiker som brukar dammas av då och då. Goodman menar att vi aldrig får tag på världen. Däremot skapar vi världar när vi försöker beskriva den. Och då kan man säga att konsten gör detta uttalat.
Birnbaum kompletter skapandet av världar med hur de lite äldre och ledande konstnärerna relaterar sig till de nya generationerna. Dessutom kommer han att lägga vikt vid teckning och målning. Dessa tekniker skall inte glömmas bort i den stora video- och installationskarusellen – är det sagt.
Alltjämt kan läget i den internationella samtidskonsten sammanfattas: Det sker alldeles oerhört mycket men inte något utöver det vanliga. Religion som medium kan kanske vara en liten nyhet – i Karlsruhe.
Allan McCollum 1800 teckningar 1988-91