Del 642: Farlig konst, kulturrådets årskonferens i Oslo

Jag har nu avverkat Norsk Kulturråds årskonferens med ämnet Farlig konst. Mycket folk hade samlats för denna begivenhet som inleddes av kulturminister Tron Giske.

Sju konstinslag togs fram som kandidater till ”farlig konst”. Vibeke Lökkeberg har skrivit en bok om de allierades bombangrepp på Laksevåg. 200 civila dödades men saken har aldrig fått någon kritisk uppmärksamhet. Händelsen har betraktats som det pris man får betala i krig. Inte heller nu har det blivit någon större diskussion.
Dramatikern Erling Kittelsens pjäs ”På Himmelen” har spelats i Amman i Jordanien. Då filmen handlar om några personer som längtar tillbaka till jorden från himmeln uppfattades den som blasfemisk och resulterade i en fatwa. Saken kunde dock utageras genom kontakter och samtal.

Projektet Miss Landmine av Morten Traavik handlar om en misstävling som han arrangerade bland landmineoffer i Angola (med stöd av kulturrådet). Några av de feministiskt orienterade konferensdeltagarna blev provocerade av att man använde skönhetstävling som koncept.

Det blev snart klart för konferensen att det rådde en påtaglig brist på farlig konst. Professorn i konsthistoria Gunnar Danbolt konstaterade att det mesta är tillåtet och att konstutspel ytterst sällan har några problematiska konsekvenser.

Mitt lilla bidrag med rondellhundsäventyren var emellertid en given kandidat till farlig konst. Förutsättningarna för min medverkan var att teckningarna inte skulle visas. Det räckte dock inte för att alla skulle vara nöjda. Konstnären och curatorn Samir M’Kadmi gav utlopp åt sina känslor och fördömde, efter att ha tagit avstamp i Roland Barthes, konstnär Vilks som dum, en dumhet som han delade med fundamentalistiska terrorister. Han protesterade också emot att jag skulle hålla det avslutande anförandet. Jag var naturligtvis inte alls missnöjd. Det är fortfarande temperatur i dessa små teckningar. M’Kadmi kritiserade också kritiken mot dödsstraffet i Iran och menade att dödsstraff ska ses som helhet och kritiseras utifrån denna. En annan deltagare med en annan profil, Walid Al-Kubaisi, rök snart ihop med M’Kadmi, inte angående mitt projekt utan om relationen mellan väst (”människan som helig”) och Islam (”boken och reglerna som heliga”).

Mitt anförande handlade om konstvärldens konformism och hur ”farliga” inslag alltid måste bekräftas av konstvärlden. Sedan berättade jag om mitt eget projekt. Poängen i detta är, som jag har framhållit många gånger, att det är ”tomt”. Det kom till genom oöverskådliga tillfälligheter. Tomheten blev inte långvarig utan fylldes snart av ändlösa tillskott och händelser där det inte minst spekuleras i konstnärens intentioner. Som sagt fortsätter projektet att tillföras nya omständigheter. Så också under den här dagen i Oslo.

Ett neutralt avsnitt ur musikalen Dogs visades också. Ett antal konstkritiker fick framträda och det intressanta är att de alla säger ungefär samma sak: Tomt och olämpligt.

En välbesökt årskonferens i Dansens Hus i Oslo

Debattpanelen i konferensen. M’Kadmi andre från höger, Al-Kubaisi i mitten. Den svenske konstkritikern Tommy Olsson är andre från vänster.