Del 699: En applåderad penetrering

Hur är det då med konstvärldens mest framgångsrike provokatör, Santiago Sierra? Den stora föreställningen på Magasin 3 har fått de svenska konstkritikerna att raskt inkomma med sina rapporter.

Recensionerna är tämligen likartade. Kritikerna kommer ganska självklart fram till att utställningen består av lite hopplock och är halvbra. Men han lever inte minst på gamla meriter och särskilt omhuldar kritikerna hans projekt i spanska paviljongen på Venedigbiennalen 2003. Då stängdes paviljongen för alla som inte hade spanskt pass. Man kan dock allvarligt fråga sig varför det anses vara så bra. En sak är att den visar hur uppfinningsrik Sierra är, tillräckligt för att skapa en viss grad av kontrovers inom konstvärlden. I Venedig drabbades en del av den mindre vetande konstvärlden och sådant brukar kritikerna uppskatta.

Konstvärlden är väl fortfarande något delad inför fenomenet Sierra. Eftersom han använder och ställer ut människor från svaga grupper vilka får visa sin sårbarhet inför galleripubliken ser hans kritiker ett moraliskt problem. Men det tillhör alltmer historien. De stora framgångarna inleddes på allvar efter 2003 då han tog sin in i den verkliga eliten. Idag håller han en plats 169 på artfacts. Då kan man inte vara riktigt kontroversiell. En och annan gång hamnar hans projekt utanför konstvärlden och så var det med Stommeln Synagogue i Pulheim, Tyskland. 2006. Synagogan fylldes med koloxid och besökare (där fanns inget att se) fick gå in med gasmask. Faran var inte våldsam, det behövdes en halvtimme för att förlora livet men utställningen fick tämligen omedelbart stängas.

Riktigt bra är det alltså inte på Magasin 3 och kritikerna har sina synpunkter. Milou Allerholm ger i DN konstnären lite goda råd. Förhoppningar om mirakel saknas inte helt bland rösterna, sålunda menar Björn Larsson på Om konst, angående hans strålkastare som skall få oss att förstå hur eländigt bananarbetarna har det: ”Kanske kan ljusstrålen på banankompaniet återställa respekten för provokationen som konstnärlig strategi.” Ja, säkert har Larsson rätt, när respekt för provokation dyker upp visar den sig genom totalt ointresse. Så mycket är den respekten värd. Martin Aagård i Aftonbladet skänker oss följande tankar: ”Inga skandaler. Inga horder av papperslösa immigranter som tigger pengar vid utgången. Egentligen är det enda som stör den trivsamma vernissagestämningen en svag dieseldoft.”

Vad vill man ha? Ja, så länge Sierra inte lyckas provocera kritikerna är det bara fortsatta framgångar i konstvärlden. Om kritikerna skulle bli provocerade kommer de inte att gilla utställningen. Nils Forsberg klagar i Expressen på att han inte blir provocerad nog men tänk om han blev det? Sierra har ett omöjligt dilemma. Ett annat dilemma är att det han visar på Magasin 3 redan är välkänt för den uppdaterade publiken. Hans projekt har inte något överväldigande värde utanför sin oftast fyndiga idé och det ger inte så mycket att se det i verkligheten.

Emellertid är kritikerna fängslade av Los penetrados, hans video (den rullar också i ett Madridgalleri med fotoinstallation) som visas på Instituto Cervantes. Att vi har ett exempel på kvalitet i konsten just nu är det ingen tvekan om. Hans arbete, som man tycker borde ha åstadkommit reaktioner från åtminstone en oupplyst allmänhet, är så väl sammanställt att det inte går att komma undan. Hans metaforiska framställning av den vite mannens skuld och ångest är en tilltalande bild för konstvärlden. I videon analknullar alla tänkbara kombinationer av vita och svarta män och kvinnor.

Sierra tar inga risker, läs den här texten och inse hur vattentät den är. Om någon börjar protestera mot hans projekt bekräftas naturligtvis hans påståenden:

”The traditional paranoia of white people towards black people or of Europeans towards Africans is linked to a strong phobia. We think that sooner or later we will have to pay for our past and present greedy misdeeds. But this white paranoia is also related to the size of the dick or to the fear of a sexuality that demeans us. Our female and males might fall in love with it and that frightens us more than the perspective to lose our jobs, only your boss can take work away from us. The political reflections and the actions that derive from them are more primitive than what is ordinarily thought. Behaviours of racial identity are very animal because we are animals.”

Möjligen skulle en svart man eller kvinna stiga fram och säga att det är kränkande men det lär inte ske. För konstvärlden är det radikalt och korrekt men man tänker sig nog att den skall drabba någon som det förtjänar. Frågan är dock om det finns någon sådan mottagare som bryr sig.

From Los penetrados, 2008