Säkert är det inte obekant att konstens största problem är att nå utanför sina egna institutioner. För att ändra på detta krävs naturligtvis sådant som pedagogiska projekt. Dyrt. Hur skall man göra för att engagera större delen av Sveriges befolkning i samtida konst och konstdebatt. Utan att det får kosta alltför mycket.
Vi har just genomlevt ett mönsterprojekt. Konstfack och dessa båda studenter har, ehuru utan att ha det helt klart för sig, fått fotfolket engagerat. Engagemanget har ännu inte släppt vilket man kan erfara när man ser reaktionerna på den rapport som nu kommit från Konstfacks ledning (Se DN). Kostnaderna är mycket låga. Dr Eberhard har satt sig ner och noggrant räknat samman vad Odells tilltag skulle kunna ha kostat. 11.500 kr. Hur mycket landsomfattande konstpedagogikprojekt får man för det?
Man lär sig en sak till. Etisk värdegrund är en god utgångspunkt för konstinstitutioner. Så länge man följer den kommer ingen att visa något större intresse för konstprojekten. När de bryts blir det däremot enorm interaktivitet.
De mest högröstade och ytterliggående som talar om att dra in anslag och lägga ner Konstfack behöver man inte bry sig om. Här är det nog fråga om personlig terapi.
Däremot skall Konstfack tillmötesgå den officiella kritiken från regering och politiker. De har naturligtvis inte för avsikt att ändra på något. Det enda de önskar är att Konstfack kommer med några formuleringar som på något rimligt sätt kan framstå som en förklaring.
Konsten är ärofull och stor och kan möta varje förändring med den mångfald av teorier och formuleringar som är dess verkliga resurs. Högdiskurs klarar allt.
I min serie om ”Vad är konst?” är det nu, efter hårt arbete, dags för det fjärde avsnittet. Tittaren får möta konceptkonsten och stifta närmare bekantskap med Arthur Danto och George Dickie, båda live. Intressant nog gick luften ur konstteorin efter den institutionella konstteorin. Och den var bara halvfärdig.
Konstvideon 4 höll bra kvalite.
Visst händer det märkliga och intressanta fenomen i konstens namn, ring Gud – Läs: http://www.dn.se/nyheter/varlden/sla-en-signal-till-gud-1.812342
Det skulle vara önskvärt om Konstfack ville komma med en förklaring/ett uttalande i någon form, men jag undrar om de överhuvudtaget har förstått med vilken emfas frågan har ställts. Inte bara av vettvillingar som vill dra in anslagen utan av folk som förvånat bara noterar sabotage och vandalism. Jag saknar nån från ledningen som vågar göra entré och kliva upp på scenen, men där tycks mest finnas byråkrater.
Uffe: på DN kan du läsa lärarna uttrycka stöd för Anna Odells projekt, samt nu senast rektorns kommentar.
Det som är märkligt är ju att det är så okritiskt hur det hela har rapporterats – och en ändå vek inställning från rektorn. NUG har förklarats syssla med vandalism redan innan någon domstol dömt honom för ”klotter”, det hela alltsedan kulturministern uttalat det till vandalism och icke konst.. Den reaktionen är intressant.
Det är ett faktum att videon presenteras som konst och som sådan bör den ses. Ifall samme man gjort sig skyldig till brott så finns det lagar att döma efter.
Om en fotograf tar bilder av en krigsscen, är det någon som skulle komma på tanken att uttala fotografierna som mord, som att fotografen begått mord?
Jo, DN har jag läst, men jag tyckte överlag att tonen var…ja, just vek. Hur intressant kulturministerns och många med hennes föga oväntade reaktion är kan man förstås diskutera, men det som överraskar mig är att Konstfack verkar smått tagna på sängen. Och inte riktigt förmögna uppgiften att presentera en syn på eller en vision om vad konst är.
Intressant blir det först ett av de beryktade fjällen faller från någons ögon, just nu är det farligt nära ett magplask, jag ser fram emot Odells verk.
Och ja, om en fotograf tar bilder av en krigsscen, finns det faktiskt folk som kommer på tanken att beskylla vederbörande för mord, eller hur?
Jag tror att förklaringen till Konstfacks osäkra inställning är enkel. Oenigheten mellan dem som vill ge skolan en ”skolprofil” och andra som hävdar konstens frihet är troligen skälet. Det blir en kompromiss.
Uffe. Jag har svårt att förstå det där med fotografen som skall beskyllas för mord. Fotografer skildrar ständigt krigsscener och sådant visas ständigt i tv-kanalerna. Men vem skulle beskylla dem för mord?
För att analogin med krigsfotografen ska hålla, krävs det att han/hon har provocerat fram ett enskilt slag (kanske en räddningsaktion?) för att plåta händelsen ur sjysst vinkel.
Konst är allt som jag inte kan
Vad är Konst? – Om vi antar att du inte är svärdslukare är det något som du inte kan. Men svärdslukandet är inte konst. Alltså är din proposition felaktig.
Jag håller med om att svärdslukandet inte är konst för det kan jag
Är du utbildad hjärnkirurg? Behärskar du klassisk grekiska?
Jag kan lära mig det
Det är möjligt du kan lära dig men till dess skulle dessa företeelser vara konst vilket de uppenbart inte är.
…då modifierar jag min definition:
Konst är det som jag inte kan eller kommer att kunna
Inga ad hoc-hypoteser är tillåtna. Här är vi seriösa.
Själv vill jag starkt kritisera den mediokra ”konst” som de statliga myndigheterna och institutionerna (enbart) stöder.
Vi har ju nyligen sett exempel på några dåliga ”konstnärliga” uttryck. Andra tidigare exempel är när man i undervisningen vid t.ex. Valands Konsthögskola satt och skar sig i fingrarna som ”performance övning”. Vid Umeå Konsthögskola har man gått och ”pissat mönster” i snödrivor. Konstnären Pål Holländer köper sex i Baltikum för statliga pengar och kallar det för en ”konstnärlig dokumentär”. Sedan får han mer statliga uppdrag och pengar som han bl.a. investerar i pornografi. Korvar i Fågelholkar som Statens Konstråd köper in för något landstings räkning. På en sluten psykavdelning gör t.ex. några av dessa skojare ett konstverk som personalen får lov att sätta ett skynke för då patienterna reagerar mycket ”negativt” på detta.
Carl Johan De Geer menar att ”det finns ett hat mot konsten”. Med detta menar han förståss just den konst som han och sina kompisar i ”konstvärlden” själva producerar. Vidare att ”folk inte är intresserade av att förstå”.
Så är det givetvis inte. Vi är bara less på den mediokra konst denna ”konstvärld” skapar. När människor säger ”jag begriper inte” så är det bara ett ödmjukt sätt att formulera att man helt enkelt tycker konsten är dålig och svamlig.
Konsteliten kallar oftast dagens konst för ”konceptuell”. En orsak till detta är att man har så dåliga kunskaper på att rent konkret ”formellt” skapa bildkonst som verkligen genom konstverket själv kan väcka och beröra människor. Därför hittar man på något pseudofilosofiskt flum för att övertyga sig själv och sina kompisar i ”gänget”.
Och visst… Lars Wijks får säkert en massa applåder av sina polare för sina Muhammedhundar då han ”försvarar det fria uttrycket”. Man kan ta lite mögliga köttbullar, lite silvertejp och en jordglob och säga att man ”verkar mot svält i u-länderna i sin konst”. Jajamen – då är man okränkbar som konstnär! Att säga att konstverken är dåliga får tyvärr dessa människor bara att sluta sig närmare varandra i sin lilla dogmatiska och trångsynta värld.
När jag nu kritiserar denna s.k. ”konstvärld” riskerar jag själv att mötas av ”hat” från detta självutnämnda etablissemang. Till skillnad från de flesta som får ”komma med” i ”konstvärlden” har jag försökt att gå min egen valda väg. Men det är inte lätt. Den som är duktig på att teckna får ofta redan som ung höra av dessa människor att ”man ska inte hålla på med sådant”. Ett exempel: Jag undervisar barn och ungdomar i teckningskurser. Men då jag inte har någon riktig pedagogisk utbildning tog jag kontakt med bildlärarhögskolorna. Fick mest förmaningar som ”fy”, ”du styr barnen”, etc. Från Konstfack fick jag t.ex. veta att ”Man ska inte syssla med sådant. Att lära sig teckna är att lära sig rätt och fel – och det är fel att göra”. ?!?
Dessa menar att kunskap begränsar konstnärens sätt att vara ”fri” i sitt konstnärliga uttryck. Pedagogisk fakta säger dock tvärtom att ”kunskap ger kreativitet”. Deras syn är som om man inom musiken skulle säga ”fy – du får inte lära dig noter eller skalor – då är du inte riktigt fri i ditt musicerande”. Rent nonsens förståss.
Konstetablissemanget föraktar nämligen kunskap och skicklighet och vill indoktrinera alla deras protegéer i denna attityd. Detta samtidigt som de slår sig för bröstet och menar att de har en väldigt ”fri” syn på vad som kan vara konst genom att snabbt försvara de exempel vi nu har sett i media. Men de går i sin egen fälla. Vi har ju nu här sett exempel på hur dålig konsten blir – ett resultat av den dåliga och okunniga formella utbildning man får vid våra konsthögskolor samt av det förrakt man har mot skicklighet och kunskap.
T.ex. vill/kan man inte utbilda inom seriöst tecknande och måleri vid våra konsthögskolor. Professorn i måleri vid Kungliga Konsthögskolan, Johan Scott uttryckte t.ex. nyligen i ett TV-program att ett mer ”klassiskt” realistiskt och figurativt måleri är ”dekadent” och ska inte förekomma inom den konstnärliga utbildningen.
Och tyvärr, trots att en svensk konsthögskoleplats bekostas av staten med över 300’000 kr/år, får man heller inget seriöst stöd för att kunna skaffa sig en sådan betydligt seriösare utbildning inom t.ex. teckning och måleri vid de få skolor som fortfarande finns för detta utomlands. Själv fick jag bekosta mycket helt själv – men hade därför inte heller råd att helt avsluta min utbildning vid de Konstakademier i San Francisco och Florens där jag studerat. Hemkommen har jag dessutom janteistiskt fått förklarat för mig av ”de etablerade” inom t.ex. Bildkonstnärsnämnden, Statens Konstråd, Konstnärernas Riksorganisation att ”det är inte riktig konst du sysslar med”.
Sedan ifrågasätter jag även vilka som egentligen kommer in vid våra konsthögskolor. Dessa har väldigt luddiga intagningskriterier typ: ”var dig själv i din konst”. Sedan motiverar man heller aldrig sina beslut i efterhand – varför vissa kommer in och varför inte andra.
Vid t.ex. en musikhögskola kan man alltid motivera varför en musiker kom in. Den som inte kom in kan ofta få tips och råd på vad han ska öva och tänka på inför nästa års intagningar. Och givetvis har man där satt upp konkret formulerade kriterier som ska uppnås för att man ska kunna komma in.
Processen för intagning vid en konsthögskola är alltså tvärt om helt sluten och utan inblick i för allmänheten. Högskoleverket tycker dock att denna process är ”rättssäker”. Något den givetvis inte är – utan enbart en ursäkt för att den maktfullkomliga ”konstvärlden” oantastligt ska kunna ta in en massa ”brats” som antigen redan är indoktrinerade i, eller som lätt kan formas till att ha de estetiska värderingar som finns inom denna sfär. Allt för att totalitärt kunna säkra sina framtida inkomster som de har från de statliga institutioner där de bestämmer vilken kompis som ska få vilken tjänst, vilket uppdrag och vilken konstnärslön.
Vilka är VI?
Håkan. Det framgår att du är dåligt insatt i vad som försiggår i samtidskonsten och på konsthögskolorna. Om du vill ha en seriös diskussion är det onödigt att överdriva och vinkla dina synpunkter som du gör.
I din text finns det många saker men jag skall nöja mig med en. Intagning till konsthögskolor eftersom jag själv har varit med i detta under min tid som lärare. Konsthögskolorna har en profil som är direkt knuten till vad som pågår i samtidskonsten. Allt annat skulle bli märkligt, skolan är till för att ge undervisning och handledning i konsten på hög kvalitetsnivån. Att välja ut elever är inte särskilt svårt, lärargruppen är i stor utsträckning enig i sin bedömning. Kriterierna är inte egendomliga, man skall värdera kandidaterna med avseende på deras kapacitet att kunna tillgodogöra den undervisning som bjuds.
”Vi” det är den vetenskapsteoretiska institutionen.
Lars o Frågan om konst – angående fotografen i kriget:
Jag tänker på det mediafolk, embedded journalists, i Irakkriget. Vissa irakier kunde säkert tänka sig att lasta dem för en hel del (befogat eller inte kan vi lämna därhän). Fotografen som plåtade Saigons polischef som avrättade en fånge. Hade han gjort det utan fotografen? Vad hände egentligen strax före mordet? Vi kan gå till mindre dramatiska händelser – 30 fotografer plåtar en ensam kille som i ett diffust raseri vandaliserar utemöbler på en restaurang under göteborgskravallerna. Hade fotograferna någon moralisk plikt att ingripa (eller moralisk plikt att avstå eller rent av hjälpa till)? Hade pojken vandaliserat utan kameraobjektiv riktade mot sig? Svaren ärt många.
Intressant frågeställning, men hur kom vi in på det här?
Vänligen
/u
…där blev man utdefinierad,
än en gång!
Uffe, hur vi kom in på det här. Med tanke på NUG är det inte så långt borta. Men saken handlar väl mest om det du själv nu skriver in, passivitet, och inte aktivitet. När skall budbäraren och den dokumenterande ingripa? Men det är förstås inte otänkbart att fotografen direkt eller indirekt kan önska ”skulle du inte kunna skjuta ner den där figuren när jag filmar?”
Ja, när ska budbäraren ingripa? Är en konstnär en budbärare? Ska, kan eller bör en konstnär ta ställning?
Har du tid o lust att vid tillfälle plita ner några korta rader om din syn på de frågorna, skulle jag uppskatta det.
/u
Uffe, Jag tror inte det är så komplicerat. En dokumentärfilmare skall inte ingripa i det som han skildrar. Undantag är när svåra situationer uppstår, när det gäller liv och död. Journalister har en besvärligare sits eftersom de skall sälja nyhetsvärden. Frestelsen kan vara svår att arrangera saker som är moraliskt förkastliga men om det kommer fram blir det naturligtvis negativa reaktioner.
Konstnärerna skall inte ta ställning på annat sätt än enligt den profil som konstvärlden anger vilket alltid är en klar men inte aktivistisk vänsterorientering.
Lars: Nej, dokumentärfilmarproblemet är inte så komplicerat för filmaren, bara för betraktaren. Men det var konstnärsrollen jag syftade på.
…enligt den profil som konstvärlden anger vilket alltid är en klar men inte aktivistisk vänsterorientering”, skriver du. Den var jag uppriktigt sagt inte riktigt beredd på. Vilken konstvärld? Vem avgör vad som är en klar vänsterorientering? Varför ska man ta ställning enligt den profil som konstvärlden anger?
Det är klart som korvspad att man skall följa konstvärldens rekommendationer. Den skall bekräfta konstnären och konstnären måste bekräftas – dessutom av den rätta sortens konstvärld i konstvärlden, det vi kan kalla för present international contemporary art (PICA)
Antar att man inte får öppet visa att man följer dessa den rätta konstvärldens rekommendationer. Lite som att ragga sexpartner på finkrogen: det får ju på inga villkor komma fram att det var sex du var ute efter. Desperation är bara gångbart i vissa sociala skikt – definitivt inte de övre där konsten rör sig. Och jag köper det. Känner bara att ibland att spelet blir lite väl genomskinligt, oraffinerat. Att man inte klarar av att lukta sig fram till uppenbar inställsamhet. Då tänker jag att den något kärva klassresan var förgäves, samma spån häroppe som därnere. Det är en mer generell betraktelse.
Robs. Jag skulle säga att det är värre än så. Man önskar inte att bryta, konsensus råder – och det är lätt att vara emot Bush, kapitalism, Israel, diskriminering och allt annat som är politiskt rätt. I den privata sektorn finns det full frihet för livsstilar att blomma ut. Sprit, knark och sex har inga särskilda restriktioner så det går att kompensera enhetligheten. Man vill ha kul i konstvärlden.
Den rätta konstvärldens rekommendationer… Ja, korvspad är kul eller hur var det nu?
Lars. Konsten existerar ju även i den privata sektorn. Ex: en gallerist (det Privata) tjänar en nätt summa på att sälja videos som skapats genom påstådd vandalisering av kollektivtrafiken. Skolan (det Offentliga) som utexaminerade upphovsmannen får skulden av en lynchsugen bloggosfär och populistiska politiker. Gallerist=smart affärsman i mjukare tweedkavajutgåva. Konstfack=dumma kommunistkonstkonspiratörer.
Njae, jag undrar var det där vänsterspöket ruvar nånstans. Jag gillar din uppdelning i högdiskurs och lågdiskurs, men jag saknar vissa beröringspunkter med konstens ekonomiska verklighet som är en blandad historia och som i allra högsta grad påverkar diskursens dialektik.
Robs. Vänsterspöket skall inte förstås bokstavligt. Det finna naturligtvis några få aktivister i konstvärlden men för resten är det en symbolisk gest, en häftig trend. Konsten äktenskap med kapitalet gör det möjligt för alla att framstå som politiskt radikala. Det kostar så lite och man vinner så mycket i konstvärlden. Vem fick Hugo Boss Award 2008? Emily Jacir.
Jag tror inte det så lyckat att hårdvinkla mellan skolor och gallerister. Alla vet att gallerister måste sälja och om de inte gjorde det blev det ännu värre för konstnärerna. Men de flesta seriösa gallerister är också hängivna konsten. Man skall inte glömma det. Liksom det inte är någon bra idé att som yrke välja konstnär är det inte heller någon god lösning att sikta på att bli gallerist. Båda dessa funktioner får man bli på trots av att det är alltför besvärligt.
Det var inte min mening att hårdvinkla mellan skolor och gallerister. Snarare påpeka hur olika jag uppfattar att de i detta fall bedömts tack vare en underliggande moral som torde vara: ”man får inte vara dum inte”. Galleristen hade koll på läget, det hade inte Konstfack. Sistnämnda part lovar att ha det nästa gång.
Allt annat känns ju som krokodiltårar, tandgnisslande högerbloggare som plötsligt ömmar för kollektivtrafiken.
Det var inte min mening att hårdvinkla mellan skola och gallerist. Snarare påpeka hur olika de enligt min mening ansätts tack vare en underliggande (och outtalad) moral som lyder: ”man får inte dum inte”. Galleristen hade koll på läget, Konstfack hade det inte. Man lovar ha det nästa gång.
Allt annat känns som krokodiltårar: tandgnisslande högerbloggare som plötsligt ömmar för kollektivtrafiken.
Hade konstvärlden varit ”vänster” hade man varit förmögen till RELEVANTA strukturella analyser bakom den chica aktivismen. Risken är att värdekonservativa tar över tack vare ett tomrum som skapas av ren tankelättja.
Robs, du får väl ändå ge dig på punkten ”tankelättja”. Vad man än vill säga om seminarieriet i konstvärlden så är det avancerat och analyserna är relevanta på en teoretisk nivå. Alla tänkbara sakkunniga blir ju inkallade. Det är en helgardering. Värdekonservativa har ingen chans eftersom de kommer att gå vilse i diskursen.
Lars. I vissa avseenden är jag påtagligt naiv, så jag trodde att du drev med mig.