För ett par veckor sedan skrev litteraturvetaren Anders Johansson om Hannah Arendts bok ”Om våld” i Aftonbladet. Med den avstampen invecklade han sig en fascinerande litania som skänker oss en vacker bild av när den intelligente essayisten överväldigas av sina ideologiska ståndpunkter.
Poängen i hans historia hämtas från Arendt, att våld alltid är ett uttryck för maktens svaghet och ju mer våld desto mindre makt. Johansson berättar att han gripit in med milt våld för att skilja sina barn åt när de slogs. ”Att jag tvingas gripa in med våld är ett tecken på min vanmakt inför barnens utveckling; att Israel invaderar Gaza är, mitt i all misär, också en indikation om Israels vanmakt.”
Vill Johansson ha ett alternativ bör han lära sig hur man hanterar barnen utan att bruka fysiskt våld. Den psykiska metoden är effektivare men även det är våld. Eller handlar det bara om konflikträdsla? Konflikter kan vanligtvis inte lösas utan att våld uppstår, åsikterna kolliderar. Sådant är livet.
Å andra sidan blir idén om våld som svaghet en evig kretsgång. Hitler var svag och angrep därför Polen. På sätt och vis kan man se det så. Japanerna gav sig på USA av samma skäl och USA returnerade inviten enligt samma recept. Diktaturer och supermakter lever i en värld där deras anspråk uppfattas som abnorma (riktlinjerna skapas av den västerländska demokratin och dess liberala ståndpunkter). De kommer så långt som möjligt att försvara sina positioner. Finns det något vänligt försvar?
Så här långt kommen samlar sig Johansson för att passa på att lufta sitt offentligt deklarerade USA-hat:
”Vad var USA:s krigiska reaktion på 11/9, om inte en total oförmåga att hantera sin egen sårbarhet?”
Total och total, Bush kunde under åtskilliga år styra världen med kriget mot terrorismen och inte minst stärka sin egen ställning. Men det var naturligtvis en idiotisk idé att tro att man reda upp problemen enligt vilda västern modell. Å andra sidan förefaller det enkelt för USA att ta igen sin förlorade heder. Man byter president och stil och våldet antar mildare former och får en positiv uppbackning.
Johansson kan sedan inte låta bli att citera Zizek om Abu Ghraib:
”Abu Ghraib var inte ett simpelt fall av amerikansk arrogans gentemot ett folk från tredje världen: när de utsattes för förnedrande tortyr initierades de irakiska fångarna i själva verket i den amerikanska kulturen. De fick smaka på den obscena undersida som utgör ett nödvändigt supplement till de allmänna värderingarna om personlig värdighet, demokrati och frihet.”
Ingenting är omöjligt men allting är inte lika sannolikt. Om militärerna i Abu Ghraib är representanter för ett kollektivt omedvetet kultur-USA som i det här fallet blommade ut, det kan man spekulera över. Men det förefaller inte rimligt om man menar att dessa individer skall företräda en hel befolkning. Saken handlar nog mera om behovet av att få fram en passande och slagkraftig formulering för att förklara händelsen. Sådant brukar Zizek kunna stå till med.
Johansson avslutar med att fortsätta på Zizeks linje om att engagemanget mot våldet döljer” ett mycket mer omfattande systematiskt våld.” Men här är vi framme antingen vid den vite mannens stora skuldbörda av samlat våld eller vid frågan om vad som skall kallas för våld. För att överskrida gränser, för att skapa förändring kräver alltid våld. Och då är det knappast fråga om ett tecken på maktlöshet.
Våld är inte lika med makt betonar Arendt; våld och makt är snarare motsatser: ”Våldet dyker upp när makten hotas, men lämnas det fria tyglar leder det till maktens försvinnande.”
Jag tycker att Arendt är ute och cyklar här. Det finns många exempel på våldsbaserad maktutövning som har pågått i flera sekler. Se bara på det gamla romarriket som byggde nästan hela sin ekonomi på slavarbete och exploation av erövrade landområden. Krig och frihet är också två sidor av samma sak men det är en obekväm sanning som inte är politiskt korrekt att uttala.
Christer. När det blir för mycket iver att komma fram till det man önskar får kontexten vika. Arendts våldsteori är förståelig i en totalitär regim som utövar våld för att upprätthålla sin makt. Ju mer våld, desto sämre är tillståndet. En diktatur är starkast när den inte behöver tillgripa våldsåtgärd efter våldsåtgärd. Men generellt fungerar begreppet våld inte på det sättet.