Konventionalitet och konsensus är omisskännliga drag i samtidskonsten. Agendan är inordnad i en politisk övertygelse som oupphörligt visas för att övertyga den redan övertygade konstvärldspubliken om det postkoloniala tillståndet.
På Göteborgs konsthall visas filmer, foto och installationer. Utställningen har fått ett mycket positivt mottagande och jag gjorde själv ett besök för att se efter om det fanns något som jag inte förväntade mig. Nejdå, det var som jag hade tänkt mig. Det är absolut inget fel på utställningen, den uppfyller de kvalitetskriterier som man har kommit överens om.
Yto Barrada är född i Paris, utbildad i Paris och New York och bosatt i Tanger. Man förstår att det är upplagt för en autentisk röst som kan tala från andra sidan med den första sidans språk. I Tanger finns gränsen mot Schengen. I Barradas framställning (och det går att lyssna på en intervju här) har Marockos befolkning en passion, att komma över på andra sidan Medelhavet. Förmodligen är denna ensidighet ett poetiskt och konstnärligt grepp. Dessutom är det precis vad konstvärlden vill ha. De (vi) har stängt gränsen. Barradas arbeten är välgjorda och för den insatte och reflekterande besökare med behov av långsamhet finns det mycket att hämta.
Hala Elkoussy från Kairo är utbildad på Goldsmiths i London. Hennes installation består av tre boxar med video och en blinkande teckenvägg. På väggarna utanför använder hon sig av ett alltid vinnande utställningsknep: Många små foton som lockar besökaren till egna upptäckter. I filmerna talar ungdomar från Kairo om sig själv och om framtiden.
Projekten skulle ha passat förträffligt på Documenta 2002 när den stora postkoloniala ordningen infördes och när Cultural Studies växte fram som ett tilltalande exotiskt område för både den akademiska världen och konstvärlden. Nu finns det inte mycket nytt att tillägga, varje moment är en bekräftelse på befintliga kvalitetskriterier, utställningen är oantastlig och är en, dock något avancerad, variation på ”en hållbar utveckling”.
Kritikerna som sedan åtskilliga år är vaccinerade med konstvärldens kvalitetskonsensus har naturligtvis bara gott att säga om det här. Sara Arvidsson på konsten.net slukar projektet med hela den rekvisita av argument som konstvärlden har skapat. Hon t o m ropar efter mer förklaringar eftersom inte allting är tydligt nog. Konstnärerna är förstås inte omedvetna om att de balanserar på en besvärlig gräns, att bli alltför illustrativa, och sänker därför de dimridåer av poetiska inslag och lätt obegriplighet vilka man måste ha med i ett sådant konstprojekt.
Milou Allerholm i DN är lite mer rutinerad och får i sin hyllning till en atomär kvalitetsteori:
”Det är ett starkt projekt som gör det jag alltför ofta saknar i diskussionerna om samtida geopolitik: går ned till minsta betydelsebärande enhet och visar vad som faktiskt flyttas, förändras och vad som inte flyttas eller förändras.”
Stillsamt är det i utställningsverksamheten. Inte heller Santiago Sierra kunde rubba några cirklar, han hamnade i samma hållbar utveckling-mall. De för närvarande mest kontroversiella utställningarna i Sverige är Prerafaeliterna på Nationalmuseum och Carl Larsson på Waldemarsudde. Dessa utställningar är, självfallet av historiska skäl, inte anpassade till den hållbara utvecklingen. Hela horden av kritiker skriver sig varma i ett engagemang som man inte finner i den allt ljummare samtidskonsten. Katarina Wadstein MacLeod i SvD önskar sig t o m en varningstext om Carl Larssons konservativa kvinnosyn. Någon oupplyst bland folket skulle ju kunna missförstå vad som gäller.
Man måste göra lite fel i konsten för att det skall bli riktigt rätt. En gammal regel som alltid håller. Vårt nu kännetecknas av ett rätt där allt är rätt: Skurkarna är identifierade, skuldbördan fördelad, men, kan man säga, vad hjälper det? Endast den historiska konsten kan utsättas för indignerade korrigeringsattacker. Varför det inte sker något intressant i samtidskonsten får nog tillskrivas att konsensus intagit alla delar av konstvärlden. Konsten kan inte förnyas förrän kritik, teori, curatering etc förändrar sina radikalt konservativa ståndpunkter. Konsten görs av konstvärlden tillsammans. Den produkt som är frukten av denna ansträngning är i detta nu kvalitetssäkrad internationell samtidskonst.
Yto Barrade, foto från serien A life Full of Holes, 2000
Symboliken är enkel, från Tanger vill man segla till Europa.
Hala Elkoussy, del av installation, Göteborgs konsthall 2009
Hello Africa!
Welcome!