Det kritiska perspektivet är betydligt lättare att hantera än att vara ideologiskt konstruktiv. Slavoj Zizek, i sin välbekanta anekdotfyllda sluggerstil i sin senaste bok In Defense of Lost Causes, talar för en upprättelse av radikala vänsteridéer. Stalin, Mao och Hitler misslyckades eftersom de inte var tillräckligt radikala. Nu, menar Zizek, har tiden kommit för att sätta igång en verklig förändring. Klimathotet är den viktigaste faktorn. Inga kompromisser utan en helt ny värld där varje avsteg skall bestraffas å det allra strängaste, en radikalisering av proletariatets diktatur.
Det skall gå, det måste gå, skriver han i bästa Martin Ljung-stil. Och han använder sig av ett Beckettcitat ”Try again. Fail again. Fail Better.”
Just det citatet var temat på triennalen i Moss, Momentum som jag deltog i för tre år sedan. I ett sådant sammanhang är det bara ett fyndigt citat. Men Zizek menar allvar.
Man kan fundera på problemet om dem som tar ansvaret för revolutionen, den stora förändringen. Varför en revolution stannar upp är förmodligen beroende på att de praktiska svårigheterna tornar upp sig och att dem man tänker sig göra en total tjänst för, folket, inte visar sig villiga nog.
Allra bäst gör sig nog sådana idéer i konsten. Där skulle det inte vara något större hinder att vara fullt ut radikal och att skrupulöst genomföra en proletariatet diktatur. Men inte ens i denna värld, starkt begränsad i sin storlek och garanterat ofarlig för världen utanför, låter det sig göras. Konsten har det förspänt, nyhet till varje pris, en ständig längtan efter En Stor Förändring. Konsten kan vidare glädja sig åt att helt slippa ett omfångsrikt proletariat. Proletariatet i konsten kommer alltid att bestå av en liten grupp medelklassradikaler. I politiken är proletariatet inte bara svårt att hantera utan också att definiera. Vilka är de förtryckta som skall nå insikt om sin situation och på det sättet vända världen bort från dess ondska och girighet?
Har det någonsin förekommit en verkligt omskakande förändring i konsten? Readymaden är det närmaste man kan komma men i praktiken blev den inbäddad och kompromissad. En radikal readymadeism faller naturligtvis på att den befinner sig på högdiskursnivå och därigenom lämnar fältet öppet för en mångfald av tolkningar där någon eller några kommer att tas upp i konstvärldens agenda på ett stillsamt sätt.
Zizeks idéer om att fullt ut genomföra en marxistisk ideologi har en liknande hämsko. Zizeks styrka är hans diskurshöjd och när denna diskurs skall landa i världen får den problem. Han förordar alltså denna diskurs kompromisslösa terror men det hjälper knappast. Det är inte han som skall verkställa, hans uppgift är att fängsla sina läsare med oväntade infall, utan andra med mindre smak för diskurshöjd och uppfyllda av mindre sofistikerade agendor.
Andreas Malm skräder inte orden, ger Folkpartiet skrämselhicka
Andreas Malm: “Muslimer är motsatsen till det som är gott, som vi västerlänningar, européer och svenskar står för. Muslimer representerar medeltiden, kvinnoförtrycket, oförnuftet, våldet, blodtörsten, terrorn osv, i kontrast till oss som står för de goda sakerna.
Det är ett problem att den muslimska befolkningen är så stor i Europa. Muslimer är farliga”!
http://svtplay.se/v/1514411/babel/del_12_av_14?cb,a1364145,1,f,102835/pb,a1364142,1,f,102835/pl,v,,1514411/sb,p102835,1,f,102835
”Klimathotet är den viktigaste faktorn.”
Hvis europæerne og amerikanerne først begynder at bekymre sig seriøst om klimaet, bliver det ekstremt svære tider for Mellemøsten, der er dybt afhængig af oliesalget til Vesten.
Vad anser Zizek om Pol Pot, då?
Var inte han heller tillräckligt radikal?
Jag säger också ”try again”, man kan vinna eller förlora – men undlåter man att försöka så har man redan förlorat.
Crowd-pleaser: Extrem och radikal är inte samma sak. Pol-Pot och Stalin var sannerligen inte speciellt radikala.
Den enda omskakande förändring jag kan komma på så här på rak arm är de salongskupper som började med Courbet ungefär och slutade med Cezanne ungefär men där de enda som väl egentligen skakades om var de som delade ut guldmedaljerna. Inte konstigt då att konstvärlden kastar blickarna på sådana som Zizek och drömmar våta drömmar om det egentligt omskakande, typ arbetsläger, nackskott, omskolning.
Lars: ”Det stora problemet är att han är en olycka för muslimerna eftersom han på intet sätt kan sägas vara en vinnande ambassadör för deras sak”.
– Han (Andreas Malm) är inte en olycka för muslimerna. Han är en viktig och välbehövlig bundis i det här skedet. Historien har visat att alliansen mellan vänsterkrafter och muslimer kan vara mycket framgångsbringande (för muslimer alltså). I slutet på 70-t gjorde den iranska vänstern och muslimerna gemensam sak och lyckades ta över makten. I nästa steg gjorde muslimerna upp med sin bundsförvant. Vänstern blev en munsbit för de martyrskapstörstande revolutionisterna. Konsekvensen av det hela blev en katastrof för kvinnorna där som pågår än idag.
Varför skulle det som hände i Iran då inte hända igen i Sverige?
Andreas Malm är inte en olycka för muslimerna. Han är snarare en olycka för sig själv, för de han representerar och för alla andra som inte lär sig något av historien.
Just det, TJ och Lars, ingenting är ju någonsin nytt eller värt att lyfta sitt coola ögonbryn för. Bättre tydligen att vara svalt ironisk och ha en ständig distans till allt som ens avlägset kan påminna om entusiasm inför ett ämne.
kf. Sakta i backarna. Det är inte fråga om uppgivenhet. Däremot är det en fördel att alltid se till att ha distans när man värderar möjligheter. Man skall aldrig sälja sig billigt. Entusiasm skall man spara tills det finns fog för den.