Del 859: Curatorn och bilindustrin

I det senaste numret av Artforum medverkar Maria Lind med en artikel om curatering, ”Active Cultures” (ej på nätet). Man har all anledning att vara intresserad för curatorn och curaterandet är en stor och väsentlig diskussion.

Förr fanns endast utställningskommissarien vars uppgift var att organisera utställningar och att ingripa så lite som möjligt. Sedan kom curatorn och med denne temautställningen. Konstnärerna skulle med fast hand inordnas i ett tema som gjorde det hela till något mer än de enskilda verken. Curatorns statement och dennes förklarande text blev ett allt vanligare inslag i konstvärlden.

Men vad är det mer än så? För den allvarligt syftande curatorn räcker detta inte utan liknar mest en vrångbild. Maria Lind hänvisar i sin artikel till ett mönsterexempel på curatering, São Paulo Biennalen 2008. Genom att det visades mycket få verk och genom att biennalen kom att handla om sin egen historia med uppvisandet av välfyllda arkiv, blev curatorernas insats avgörande. Vill man vara lite elak kan man påminna om att biennalen 2008 saknade finansiella medel och att det lutar åt att ”göra en dygd av nödvändigheten”. Man kan också tillägga att ju färre konstnärer desto mer utrymme för curatorn att samarbeta med dessa. São Paulo Biennalen (med curatorerna Ivo Mesquita och Ana Paula Cohen) blev en stillsam tilldragelse. En affär för en ännu mindre del av konstvärlden än vanligt.

Nå, den curator som har ambitionen att göra något mera genomgripande än temautställningen och att agera ansvarig mellanhand gentemot offentligheten, kan alltså arbeta tillsammans med konstnärerna. Den hållningen är en annan aspekt av curatorn och generationen från den relationella estetiken tycker naturligtvis att det är bra. Det blir ännu mer relationellt på det sättet. Men sedan har vi också en mer brutal variant där curatorn, som då ofta själv är konstnär, använder sig av konstnärernas verk på ett friare sätt. Balansen mellan hänsyn och tillagt uttryck kan lätt bli problematisk. Å andra sidan är det inte vanligt i mer etablerade sammanhang.

Men vilket skapande är då curateringen? Maria Lind ger en intressant vink genom att nämna curateringen inom ett annat område: bilindustrin. Curateringen av denna har hamnat i ett läge där det krävs nytänkande. Så tydligen också i konsten där hon i curatorns namn ställer frågan ”What do we want to add to the world and why?” En fråga som konstnären inte är tvungen att ställa sig.

Ladoniabiennalen har kommit till Bestué/Vives. Ett nog så intressant fall. Ingen tvekan om att de kommer att göra en god karriär under de kommande åren. Är de socialkritiska? Inte på något påträngande sätt. Är det för mycket underhållning, slapstick och bisarra idéer? Eller är de ett tidstypiskt uttryck för var konsten befinner sig?
Mecanos gamla hit från 1986 ”El hijo de la luna” blev igenkänd av YouTubes sökmaskiner. Trots att den är påtagligt förändrad i min version.