Gamle Friedrich von Schlegel, verksam i det tidiga 1800-talet, ville gärna se en ny mytologi för konsten. Antikens gudar och Kristendomens uppsättning kunde inte utföra den uppgift som Schlegel tänkte sig. Nämligen att leda människan vidare mot det Absoluta, alltså den fullständiga insikt som förnuftet inte kunde klara på egen hand. Skönheten skulle också till men här hyste Schlegel framsynta idéer. Alla objekt var potentiella skönhetsobjekt.
Om vi något, men inte alltför mycket, dämpar den metafysiska ivern i dessa för konsten grundläggande tankegångar, hur har det gått med den nya mytologin? Funderar man på det kan man urskilja ett ganska klart svar: Det blev Konstnären själv. Genom att utses till den store vägledaren är Konstnären synnerligen lämpad för att utgöra den nya mytologins centrum. Förhållandet har inte förändrats särskilt mycket sedan romantiken, men konstvärlden vill helst se den här saken i abstrakta termer.
Jag kom att tänka på det här när jag funderade på de många konstnärer som använder sitt eget liv och sina egna erfarenheter som utgångspunkt för sina arbeten. En livshistoria söker kontakt med större sammanhang och spinner nät av referenser i tid och rum. För det är svårt att komma undan den verkan som ett autentiskt inslag har när konstnären själv meddelar genom sin subjektivitet. Som därefter blandas med en lämplig mängd socialkritik, antingen omedelbart eller senare i kritiker- och curatorfasen.
Tris Vonna-Michell rör sig med en sådan strategi. Hans livshistoria vävs samman med hans bakgrund. Hans idoga sökande efter ljudpoeten Henri Chopin blir en besatthet. Enligt vad det sägs (och vi rör oss i en mytologisk värld så man skall ha en nypa salt med sig) frågade han sin far varför han hade hamnat i kuststaden Southend i Essex. Fadern skall då ha replikerat att det fick han fråga Henri Chopin om.
Det verkligt mystiskt/mytiska momentet i Vonna-Michells aktivitet är dock hans berättande. Hans historier löper som ett rinnande vatten och har kommit att fängsla hela den samtida konstvärlden.
För den som vill stifta närmare bekantskap med en Vonna-Michellperformance finns möjligheten att följa en 5 minuters berättelse med hans berömda äggklocka. Ett väsentligt inslag är att Henri Chopin var förtjust i vaktelägg. Som ni kan lägga märke till är det inte så lätt att hänga med när Vonna-Michell kommer upp i avancerat berättartempo. Men det är också saken som ligger i linje med Schlegel: Poesin (konsten) är något i sig själv. Eller rättare sagt, så kan vi låta den bli till om vi så önskar.
Filmen är klippt samman från olika håll och ljudet är i sin väsentliga del inte originalljudet. Det märks dock knappast.