Än kan konsten skapa svindel, åtminstone i de egna leden. Sinziana Ravini (numera i DN) studsar av lycka inför Simon Goldins och Jakob Sennebys projekt ”Looking for headless” (på Index). Enligt Ravini är det ett konstnärskap ”som bildar sin egen teori i stället för att springa i kapp med alla andra.” Jag får erkänna att jag har svårt att se vad det skulle vara för teori. Låt vara att det inte är något fel på vad de gör och att de har funnit en egen vinkling; vi står ändå igen med ett socialkritiskt projekt spetsat med lämplig teorireferens. För det sistnämnda har vi en gammal trotjänare i konstprojekt: Georges Bataille. Ravini menar att de är ”riktigt subversiva” eftersom de bestämmer vad den författare de engagerat skall företa sig. Projektet handlar om ett fiktivt offshore-företag Headless Ltd.
När Ravini skall sammanfatta hela saken inleder hon med en kritisk moralism:
”Vad man skulle kunna invända mot Goldin och Senneby är det faktum att de använder sig av kapitalismens fulaste tekniker såsom outsourcing, dolda transaktioner, arbetskraftsmanipulationer.”
Ja, hu vad hemskt att de använder sig av sådant i ett fiktivt romanprojekt. Men sedan korrigerar hon denna invändning för att avsluta med en ännu praktfullare moralisering:
”Men detta är ett nödvändigt ont. Genom deras prisma framstår hela den globala ekonomin som en korrumperad form av storytelling. Ibland måste man använda sig av fiktionen för att blottlägga fiktionen.”
Min förhoppning om Goldins och Sennebys projekt är det är en väldesignad produkt avsedd för konstvärldens kulturradikaler. Passformen är utomordentligt och uppenbarligen finns det sådana som utan vidare konsumerar projektet som en betydelsefull uppgörelse med den hemska kapitalismen.
I konstvärldskuben, The Powerless Structure, finns det gott om självbelåtna världsförbättrare som ständigt är beredda att djupsinnigt nicka instämmande till de stadigt pågående revolutionerna i gallerierna.
”Huvudlös” bjuder på många övertoner i det här dramat. Bilden visar Batailles tidskrift Acephale (Huvudlös) från 1936, omslaget av André Masson
Framför allt ett namn blinkade framför mig när jag läste Ravinis panegyrik: Paul Auster. Sådan teori behöver man förstås inte springa ifatt.
Alldeles riktigt, Yngve. Det kunde vara av allmänt intresse att sätta samman en DIS-bibliografi med en avdelning för facklitteratur (Agamben, Rancìère osv.) och en för skönlitteratur (Borges, Sebald osv.)
Lars: Man tycker att du någon gång borde växa ifrån ditt enfaldiga kategoriserande.
ISS. Om du råkar vara en i konstvärlden uttalar du dig precis som den kategorin skall göra: Enfaldigt och besvärat.