Det vi har av konstdebatt i det här landet tycks kretsa kring figuration och estetik. Dessutom är det förlagt till periferin. Jag har nyss nämnt för en av de ivrigaste deltagarna, Anna Brodow Inzaina att jag är något förundrad över hennes framväxande kulturkonservatism. Hon säger sig alltid ha varit sådan. Kanske är det så. De gamla modernisterna har i allmänhet svårt att i grund och botten ändra sig. Hennes senaste påfund är att jag omedvetet tar ställning för att bevara maktordningen. Brodow vill hjälpa mig med denna defekt så att jag kan hitta tillbaka till min objektiva skärpa.
Jag håller nog fast vid att snarare framstå som maktbevarare än att ägna mig åt att ta Roger Scruton på allvar. Vid flera tillfällen har jag nämnt den mera aktade föregångaren Monroe C. Beardsley, Scruton är en tunnare upplaga. Den spekulativa estetiken i sin traditionella drapering tror jag inte mycket på. Faktiskt kan man få en inblick i begränsningar genom att använda några förnöjsamma minuter att se Scruton i rävjaktutrustning med häst och allt på YouTube. Han talar om rävjaktens skönhet. Inget hindrar att man gör det men om man funderar lite på saken inser man att det går lika bra med i stort sett vad som helst. Varför inte tomtens skönhet? Jag skulle påta mig uppgiften att med Scrutons ordarsenal och citatteknik ösa lovord över den underbara tomtens estetik. Så tänk er Scruton i tomteuniform citerande Yeats och med det vibrerande allvar han kan spela upp när han gestaltar den humanistiska traditionen.
Andra gamla modernister söker sig andra vägar. Jessica Kempe skrev för några dagar sedan i DN:s pappersupplaga om Odd Nerdrum-eleven Johan Patricnys utställning på Agardh-Tornvall. Den svenska konstvärlden har med Kempes kampiver fått en underhållningsfaktor av rang. Hon har nu iklätt sig rollen som samtidskonsten öststatspolis och hugger på allt som kan se ut som besläktat med klassisk figuration. Eller om Johan Lundberg är inblandad. De kulturkonservativa skall naturligtvis klaga men samtidigt glädja sig åt denna förtätade uppvaktning. Det kan inte bli mycket bättre ur deras synpunkt. Kempe är emellertid en lättviktig kritiker, det tyngre gardet ger sig inte ut i sådana meningslösa äventyr.
Förr eller senare kommer samtidskonstvärlden att börja intressera sig för den spekulativa estetiken på allvar. Men det kommer att bli på ett helt annat sätt. Skönhet i sig är och förblir otillräckligt eftersom den alltid måste placeras i en kontext. T ex har den varit religiös, livsstilsemblem för 1700-talets adelsmän eller panteistisk gudomlighet under romantiken (och även under modernismen). Kontextberoendet hindrar inte på något sätt att det finns sådant som är behagligt att se och uppleva. Men därifrån till det andliga lyftet är det ett avstånd som endast klockartron kan överbrygga.
En alldeles vacker julgran, så blev Tacita Deans julgransbidrag till Tates jultradition. Med riktiga ljus.
Roligt med Tacita Deans julgran. Jag glömmer inte ”Palast”, från 2004, av Tacita Dean !!!
Om jag har förstått Scruton rätt så menar han att konsten visar oss vad människan kan vara när hon är som bäst:
”Kort sagt bör vi betrakta kulturen som Schiller och andra tänkare under upplysningen gjorde: ett förråd av emotionell kunskap med vars hjälp vi kan komma att förstå meningen med livet som ett mål i sig. Av religionen ärver kulturen ’hjärtats kunskap’ vars innersta natur är medkänsla” (”Kultur räknas”, s. 79).
Jag tycker att det är en tanke som förtjänar att tas på allvar. Jag tror att Scruton menar att konsten ingår i detta, vilket just placerar konsten i en kontext; det handlar inte bara om något behagligt. Och jag tror inte att Scruton är främmande för det andliga lyft du efterlyser (om du nu efterlyser det?).
Tidigare har du dock sagt att du inte tror på något gudomligt, utan på sociala konstruktioner.
Jag betackar mig för att Scruton ska tala om för mig vad Meningen med livet är. Om han pratar för sig själv är det fritt fram att påstå vad som helst – men det är ju inte det han gör. Han vill bygga stenstatyer för alla, djupt nere i sina gruvor. Icke heller moralen är avhängig någon högre makt / ”något som är större än”, eller något särskilt ideal. Att Scruton vill binda Skönhet och Moral kausalt är inget annat än en smäktande ballad: ”Det var bättre förr”. (Det kan låta bra, men stämmer sällan med allmänna uppgifter, när man rispar på ytan.)
Rasmus. Menar du att företrädarna för ”den symboliska makten” (alltså de som idag bestämmer över konsten och skönheten) är mer – vad ska vi säga? – mer demokratiska, mindre auktoritära än Scruton?
Jag vet inte om jag håller med Scruton om allt, långt därifrån. Men själv tycker jag snarare att det känns befriande att läsa honom. Befriande eftersom han tycker annorlunda än merparten ”symboliska makthavare” idag. Jag upplever snarare att det är DE som vill tala om för mig vad jag ska tycka.
Jakob: den som försöker nagla fast några slags grundvärden / dygder, vilka är högst subjektiva, för alla – där det inte finns något att diskutera längre.. Det säger sig självt att det inte är något alternativ till ”rådande ordning”.
Man väljer själv vad som blir behållningen av olika berättelser. Scrutons berättelse funkar som komik för min del, men inte så mycket mer.
Bra fråga du ställde Jacob. Jag funderade en hel del på den. Rasmus kom med ett utmärkt svar. Skillnaden mellan Scrutons uppfattning och samtidskonstens symboliska makt är att den förra är en gång för alla bestämd och avslutad: Konst handlar om essentialism och skönhet. Produkten blir oföränderligt densamma I samtidskonsten har man inte kunnat bestämma sig för om konsten är essentiell eller institutionell. Frågan om vad som är konst och vad som är kvalitet kan ständigt diskuteras och förändras. Det som skall levereras skall inte heller vara en fastlagd produkt, man kräver förnyelse.
Pingback: Jag har ett valspråk! « Andreas Birath
Jag tror det är bra att det står och väger mellan essentialism och institutionsteori. Bägge har sin giltighet, var och en på sin kunskapsteoretiska nivå. Det är lite som hönan och ägget: Vad kommer först? Konsten eller konstvärlden? ”Konsten”, säger essentialisten. ”Konstvärlden”, säger Lars Vilks.
Sen finns det ju de som vill rensa ut essentialisterna från samtidskonsten, ”de tillhör en för¨gången tid” osv. Det är ett sätt att lägga beslag på samtiden som känns väldigt osympatiskt. Men ni som försvarar institutionsteorin kanske är rädda för att Scruton ska lägga beslag på samtiden för egen del?
Tack Lars och Rasmus för svar. Nu kanske jag är ute och cyklar, men skulle man kunna jämföra med de mänskliga rättigheterna? Också där har frågan om universalism diskuterats på senare år, ofta ur ett relativistiskt perspektiv: ”Är det bara något som Väst har hittat på?”
Ibland tänker jag att idéerna om det Sanna, det Goda och det Sköna bör upprätthållas som horisont, likt ett evigt gryningsljus, även om de deliberativa processer som syftar till att greppa dessa storheter är ständigt pågående.
Tron att det finns en sanning driver människan mot att söka ny allt säkrare kunskap.
Och bara om de mänskliga rättigheterna antas vara universellt giltiga får de kanske en verkligt kritisk potential (Jag lyssnade förstrött på Filosofiska rummet i söndags, och jag tror att Per Bauhn där sade något i den vägen)?
På motsvarande sätt skulle kanske skönheten kunna antas som ett hägrande löfte, något man kan ana bakom Patricnys interiörer och även bakom pinnarna i Vilks till synes organiskt framväxta vedhög (kanske är skönhet relaterad till en plöstlig oväntad ordning i naturen – Vilks vedhög SER nästan naturlig ut, men HUR kan det se ut så i naturen, man tänker nästan att en ande måste ha skapat högen). Skönheten, något universellt på idéplanet, även om det i praktiken är en öppen fråga vad som är skönt, ja en mera öppen fråga än den om det sanna, eftersom skönheten är mera subjektiv, mera kopplad till den individuella upplevelsen och inte överförbar till begreppslig diskurs på samma sätt? Enligt Kant gör i alla fall skönhetsomdömen anspråk på universell giltighet. Deras anspråk är mer absolut än ”den symboliska makten säger”.
Petter. En relevant parallell är frågan: Vilket kom först kristendomsvärlden eller Gud? Så slipper vi också frågan om hönan och ägget.
Jacob. Säkert är de mänskliga rättigheterna något som väst har hittat på. Men det går inte saken sämre eftersom det är en högst rimlig idé som är svår att ersätta med någon annan.
Den på samma grunder påhittade idén om det konstsköna är inte lika övertygande eller ens nödvändig.
Jacob: jag kan inte annat än att hålla med Lars här.. Om du inte har något problem med Kants framställning så tycker jag du ska plocka upp lite Nietzsche, Kants största kritiker.
Lars har ju flera gånger presenterat sin syn på vad som först, förresten. Inte konsten eller institutionen utan poeten (filosofen) som finner det nödvändigt att uppfinna en dylik..
En fråga, i skämtsam ton: Vad kommer ur Hobbes Leviathan om man klämmer ut det riktigt fula?
Jacob C. Nej jag har inga som helst behov av att införa några andliga rymder i konsten. De finns där redan och tycks vara outplånliga. Vare sig man väljer Anden i Skönheten eller Anden i Diskursen.
Rasmus. Om man klämmer ut det riktigt fula ur Leviathan får man något som ingår i en estetisk kategori. Och ju fulare det är desto större är möjligheten att det efter hand förvandlas till det sköna. Detta sker inte med det halvfula.
Ja, det var något åt det hållet jag tänkte mig – fast med en klämkäck ordvits som jag i eftertanke låter bli att skriva. Ja, nu blev den nästan en liten ordvits i alla fall – men inte den jag var inne på från början.