Del 943: Ett kritikerperspektiv – mer om nakenchocken i Alingsås

I senaste numret av The Nordic Journal of Aesthetics (38:2009) bidrar Reinhold Schmücker (filosofiprofessor från Münster) med artikeln ”The Lord of the Flaws. The Autonomy of the Artist and the Function of Art”. Sådär våldsamt intressant är inte hans resonemang men mot slutet tar hans sig an konstens funktion och där har han faktiskt funnit något. De estetiska tidskrifterna brukar i regel inte vara alltför intressanta, de behandlar i regel interna estetiska frågor. Men tänker man vidare utifrån Schmückers tankegångar har vi ett synnerligen angeläget ämne: Vilken funktion har konsten?

Traditionellt brukar man säga att konsten inte har någon funktion alls utan är till för sin egen skull. Men det är att vara formell. En något mera öppen beskrivning innebär att konsten skapat underhållning för konstvärlden. Givetvis betraktar man denna ”underhållning” som kvalificerad och föga jämförbar med ordinära förlustelser. Andra komponenter ingår också, ni har säkert hört sådant som att ”konstnären lär oss att se” etc. Och i våra dagar för konsten fram sociala och politiska budskap. Konstens funktion är således att vara socialkritisk men naturligtvis är det inte hela saken. Konsten skall också vara i bred bemärkelse ”estetisk”, alltså att föra fram synpunkter även på hur något är utfört och vilken verkan detta kan tänkas utöva..

Tillämpar man Schmückers idé (och den går ut på att en konstkritiker väljer en funktion för sin bedömning) på Mikael Olofssons artikel i GP om Elin Wikström får man ett riktigt bra exempel. Olofsson inleder med att pröva funktionen ”peep-show”. Han avvisar naturligtvis en sådan läsning. Istället pekar han på en socialkritisk tolkning: ”Läsningens kvinnliga kulturhistoria”. Därmed kan nakenheten försvaras som en del av denna funktion. Recensenten söker vidare efter fler anknytningar till nakenheten som han finner i de kringliggande böckerna. Medan han beskriver detta når han också att påtala några estetiska funktioner där han kastar in en referens till Matisse.

Kritikern ställer funktionen till rätta. Han finner en försvarbar diskurs som alltså ger projektet en klar funktion genom en feministisk läsning med det nödvändiga tillägget att det finns något utöver detta.

Olofsson nämner också att den som vill ta sig en titt på Elins nakenhet får klättra upp på en skranglig stege och kommer att ”ertappas med att känna sig skyldig”. Den tanken är lite svårare eftersom den som inte vill se efter kommer att vara ogin mot utställningen och konstnären.

Hur som helst kan man fundera på hur bra det är att gardera med en feministisk diskurs. Kritikern gör det alldeles uttalat och konstnären ger klara vinkar. Så är vi där igen i samtidskonstens standardupplagor där det sensationella inslaget neutraliseras med en solid politisk korrekthet. Å andra sidan vet konstnären om att just den lilla nakenchocken kommer att tilldra sig uppmärksamhet. Vad vi förmodligen aldrig kommer att veta är om detta i sig också är ett motiv: ”Titta blott på min figur/smärt och smidig, eller hur?” Om det skulle ha varit så att Elin hade genomfört sitt projekt utan några böcker eller angivna diskurser skulle hon ändå ha gått fri. Det är nämligen otänkbart att en konstnär med hennes bakgrund skulle kunna stå för något sådant. Den internationella samtidskonsten är alltid seriös.

På Finnisagen den 6 mars blir det debatt i konsthallen om projektet och jag har fått äran att föra ett samtal med Elin.

Vanessa Beecroft är det närmaste man kan komma ett misstänkt fall av nakenchock.
VB55 2005