Vägen till Haparanda är lång, men längst är den tillbaka. 6 timmar upp och 12 timmar för återfärd…
Gårdagens seminarium i Torneå (Sverigefinska Folkhögskolan, varmt och trivsamt inomhus, utomhus – 25 grader) kom att beröra en rad stora frågor om konstens natur. Jag kom tyvärr inte i tid att lyssna på mina finska kollegor Pekka Kantonen och Merja Puustinen som båda tillsammans med sina äkta hälfter ägnar sig åt sociala och relationella projekt vanligtvis utanför centralorterna. Jag undrade hur de håller kontakten med konstvärlden och hur projekten vinner kvalitetskraft. Som brukligt redovisas de genomförda arrangemangen i reguljära utställningsrum t ex i Helsingfors. Ingen klarar sig som konstnär om inte det kommer ett jämn stril av bekräftelse från konstvärlden.
Min gamle bekant Dorinel Marcs framträdande fick jag ta del av. Dorinel deltog för några år sedan flitigt i debatterna på den här bloggen men har under de senaste åren intagit en lägre profil – han har blivit förälder. I varje fall ville han beskriva konstens funktion som en förvandling av det bokstavliga till det bildliga; förr offrades djur, nu kan det räcka med symboler. Han ser Jesus som en konstnär vilken förvandlar en kannibalistisk inställning till en religiös symbolisk rit. Dorinels framställning kom i stor utsträckning att handla om huruvida det var moraliskt försvarbart att döda för konstens skull. Frågan väckte en hel debatt eftersom det finns många exempel på hur konstnärer dödar djur som performance eller för att använda som konstnärligt material.
Jag är naturligtvis inte enig med Dorinel om vad som är konst. Jag vet sedan tidigare att han har en traditionell konstsyn som innebär att konsten börjar med grottmålningarna. På seminariet befanns den traditionella konstsynen för en gångs skull i minoritet. Mina finska kollegor höll faktiskt på att konsten inte var äldre än ett par hundra år. Trots att Dorinel konstsyn just här omfattades av endast 25 % av deltagarna var det en tillfällig avvikelse.
Mitt bidrag kom förutom den sedvanliga jubelföreställningen om Nimis att handla om konstens funktion och kvalitet. Avslutningsvis återger jag min lista på konstens funktion genom tiderna. Komplett är den inte och jag tar tacksamt emot ytterligare möjligheter.
Kants harmoni: Den estetiska upplevelsen som en förbindelse mellan kunskap och moral (förståelse och domslut).
Konsten som den enda möjligheten att uppnå den absoluta sanningen.
Konsten som primärt uttryck för Världsanden (endast under antiken).
Konsten som förmedling av konstnärsgeniets högre och andliga tillstånd.
Konsten som dynamisk estetik (språkform/formspråk): Att överskrida det som samhället uppfattar som estetiskt godtagbart.
Konsten (”den egentliga”) som kritik av den borgerligt favoriserade ”finkonsten”.
Konsten som social kritik (”softcore” – kommentar, och ”hardcore” – skall omedelbart och direkt påverka samhället)
Dorinel Marc föreläser
Folkhögskolan till vänster, – 25 grader.