Vid många tillfällen har jag diskuterat konstens givna benägenhet att åstadkomma kränkningar. Ytligt sett är dagens konst en blandning av design, reklam, journalistik och dokumentär. Inget av dessa fält bär på kränkningens nödvändighet vilket alltså konsten gör – av gedigen tradition. Om det inte var så skulle konsten vara oförarglig, läcker och lite småkul. Men när konsten är inblandad är det allvar och förolämpningarna skall naturligtvis vara korrekta påhopp som dessutom måste åtföljas av en komplex filosofi.
Var och en som ser på konstlivet inser snart att det är ytterst sällan man kan tala om kränkningar – eller överskridande som är en mera neutral term. Men siktet är inställt och när det uppstår kvalitetskonst handlar det alltid om kränkning. Förr var den målinriktade kränkningen ämnad åt att ge borgarbrackorna en ordentlig utmaning. I en samhällelig inramning representerade borgerligheten kapital och överklass som härskade över arbetarklassen med vilken konstnärerna och de intellektuella ville förena sig. Emellertid visade sig arbetarklassen inte motsvara det ideal som man hade tänkt sig. Arbetarklassen försvann in i en borgerlig livsstil och fienden fick bytas ut mot den vite heterosexuella västmannen. Där befinner vi oss fortfarande. En fiende som är svårkränkt inte minst med tanke på att denne också finansierar konsten och på det hela taget är svår att skilja från konstnärerna. Den vite mannen har också fått sällskap av den vita kvinnan. Inte heller hon har visat sig hålla måttet på att vara upprorisk nog.
Med detta scenario kan man undra var konsten skall sikta. Som jag ser det är det konstinstitutionen som visserligen föreger sig som kämpande för alla förtryckta och marginella grupper men som i praktiken lever i kapitalets famntag utan att protestera. För att ytterligare visa sin liberala sida hyllar konstinstitutionerna samfällt en konstnärlig kritik av sig själv. Det kostar så lite.
Mina egna kränkningsbidrag är tre. Jag har kränkt ett naturreservat. Som det framgått i samband med 30-årsjubiléet finns det rätt många som fortfarande är djupt kränkta och inte kan avhålla sig från det gamla 80-talsutropet ”bränn ner skiten!” I praktiken är ändå denna kränkning över, utfallet i reservatet har kommit att betraktas som ett omhuldat positivt bidrag vilket är den nödvändiga utvecklingen av en konstnärlig kränkning. Ett ytterligare kränkningsprojekt är förstås rondellhunden. Här är linjerna inte klara ännu ty det ylas en hel del i cirkulationsplatserna. Vi får vänta ännu en liten innan man börjar säga ”Hur kunde man bråka om den där lilla teckningen?” Jag är övertygad om att vi snart är där.
Min tredje kränkning är mera intrikat och handlar om konstteori. Det var tänkt att jag under det här året skulle skriva samman nya texter om att konsten är en sen västerländsk uppfinning och att konsthistorien huvudsakligen består av sent tillagda readymades. Projektet har, av förståeliga skäl, blivit försenat, men det kommer.
Det har visat sig vi många tillfällen att förnekandet av konsten, t ex genom att säga ”Michelangelo och Rembrandt är inga konstnärer” skapar en aggressiv inställning hos konstintresserade. Svårigheten med att få en genuin träff i detta ämne hänger samman med att bli insläppt i den seriösa debatten. Jag har ännu inte lyckats med den saken, utan avfärdas till vidare som någon som i detta avseende kan nonchaleras. Vi får se hur det går framöver. Även i konsten dväljes kvasireligiösa övertygelser som skulle må väl av att rensas ut.
Har ni missat YouTubeversionen om konstens uppkomst (som jag gjorde för två år sedan) finns den HÄR.
Constantin Luser: Molekylorgel (14 trumpeter, 14 basuner och 7 tubor)
Rolig och fyndig men inte särskilt kränkande.
Är problemen med att tala om eller definiera vad konst är ett parallellfall till en rad andra definitionsproblem?
Vad är en människa? Hur blir det med silikonbaserade tänkande varelser Vad gör vi med varelser som tänker och känner men ser ut som gummistövlar?
Vad är en frukt?
Vad är liv?
Vem äger profeten Muhammed, vem kan göra anspråk på
en pedofil som levde på 600-talet. Vem kan göra
anspråk på innehållet i skrifter från samma tid.
Ingen naturligtvis.
Det måste vara fritt för var och en att uttrycka vad
han vill om denna konstellation.
Släpp taget muslimer, andra har inget ansvar för vad ni tror.
Leben und leben lassen.
Carl-Gustav Wikstrand,
Låt oss i vart fall vara överens om att konsten kräver en (1) konstnär, annars kunde allt benämnas konst.
Härav följer att för att vara den människa, frukt och liv som du undra över krävs nödvändigtvis, i nämnd ordning, en (1) människa, en (1) frukt och ett (1) liv.
Denna existensiella dualism eller sammansatthet kallas vanligtvis form och innehåll.
Herr Vilks talar dock i sammanhanget om ”konstens givna benägenhet att åstadkomma kränkningar”, som om konsten levde ett eget liv fritt från konstnären eller som om människan, frukten och livet enbart var sitt innehåll.
Detta är givetvis en grundläggande missuppfattning.
CeDe,
”Det måste vara fritt för var och en att uttrycka vad
han vill om denna konstellation.”
Men varför då inte tillerkänna muslimer denna frihet…?
Pingback: Kunstavisen » Blog Archive » Kunstkrænkninger
Nuet är kort – konsten är evig.
Våga åk till Lars Vilks och säg att ni älskar och
respekterar honom för hans mod att gå in i lejonkulan
för att rikta ljuset mot grymheter och förtryck i en
beslöjad kvasivärld.
Läs boken ”Son of Hamas” skriven av Mosab Hassan Yousef,
äldste sonen till en av grundarna till Hamas.
Där beskriver han det kompakta hatet han växte upp med,
gjorde upp med och hittade sig själv och kärleken i sitt
hjärta.
Herr Vilks, gillar det!
För övrigt tror jag faktiskt att konsten lever ett eget fritt liv.
Konsten, i den definition som t ex Lars skrivit om, handlar kanske om det ”nya” – om den eviga förändringen. Lika intressant är väl då, allt det som egentligen inte förändras?
Det ”glöms” lätt bort – men utan det som aldrig ifrågasätts, så ”behövs” ju ingen konst?
Hur meningsfullt är det att säga att Rembrandt och Michelangelo inte är konstnärer? Kanske beror det på vilken uppfattning vi har angående begreppsbildning överhuvud taget.
Begrepp är lådor med namn som vi använder för att hantera världen på ett tankeekonomiskt sätt.
Vi lär oss ofta att använda ord och lägga ting i rätt låda, inte genom teorier och definitioner utan genom utpekande inlärning.
Tingen som självklart ska hamna i en viss låda kan vi kanske kalla paradigmatiska exempel.
Vi vet åtminstone ungefärligen vad som hör hemma i lådorna för äpplen, bilar och flygplan.
Och vi vet i praktiken i många fall vad som ska läggas i lådan med etiketten ”konst” på. Och Rembrandt och Michelangelo hamnar lika självklart i konstlådan som de senaste modellerna från Volvo och Saab hamnar i bil- och fordonslådorna.
Sedan uppstår ofta problem med gränsfall, när det gäller frågor om hur och i vilka avseenden något måste likna de paradigmatiska exemplen för att hamna i en viss låda.
Det här handlar väl inte om sannningsfrågor, utan om lämplighetsaspekter. Hur finmaskigt vill vi att våra begreppsnät ska vara? Hur många underfack ska de ha? När ska vi skapa en ny låda för något vi inte stött på tidigare?
Det här innebär kanske att vi håller Wittgenstein i handen; inför problemet om vad konst är frågar vi inte efter teorier och definitioner utan undersöker i detalj hur ordet ”konst” faktiskt används i olika situationer…
Detta får väl räcka för den här gången…
CarlGustaf
Jag älskar frågeställningar – inte svaren. Och du har verkligen frossat i det här.
Men detta är vad som jag fastnade för:
”paradigmatiska exempel”.
Paradigm har blivit så inne idag, så att det har förlorat sin egentliga innebörd och blivit ett ”argument/ett slående uttryck”.
Pinsamt. 😉
PS. På slutet av 70-talet diskuterades det hejvilt om just detta och då myntades också begreppet, så vitt jag vet. Och ”alla ville vara med”… Minns du det?
I vilket fall som helst, så var det relaterat till vetenskapliga resultat då och förändrade nog synen på verkligheten, minst i paritet med utvecklingen idag.
PPS. Det får räcka för den här gången.
Skrev du som avslutning. Härlig attityd! Får man väl tänka?
Det här går ju att orera hur mycket som helst om förstås…..
Paradigmbegreppet löser kanske inga problem, utan formulerar bara om dem..
Men ändå, kanske så här: alla teorier och definitioner om/av konstbegreppet som medför att Rembrandt och Michelangelo inte var konstnärer kan betraktas som felaktiga….
Kanske kan vi hoppa från ordet till ”paradigm” till ”axiom” och då blir kanske Rembrandts och Michelangelos status som konstnärer av axiomatisk karaktär: obevisade (och förstås också obevisbara) grundförutsättningar för fortsatt samtal om konst….
Frosseri, jo det är väl så…..
Nej, inga begrepp ”löser” väl någonsin något…
Men det finns många olika sorters grönsaker. Så då finns det nog olika sorters konst också?
Vad som sen är rätt-eller-fel, får väl alla ha sin egen tanke om. Tack och lov. Älskar att få tänka som jag gör. Och älskar minst lika mycket att det finns andra som tänker annorlunda. Skulle bli trist annars.