Del 1054: När generationerna är överens

På Artnet skriver Ben Davis om utställningen Greater New York. Den hölls i maj. Han funderar på vad som är karakteristiskt för den unga samtidskonsten och nämner något som i och för sig är välkänt men som ändå kan föranleda några funderingar:

”The major evident trait here — total eclecticism — was also a big theme of the ‘postmodern’ generation, of course. But when Gerhard Richter decided to paint in both abstract and photorealist styles at once, critics generally saw it as a polemical statement against baleful modernist specialization. For the young Greater New Yorkers, working in all styles has no meaning, it just is. Rather than a defiant act, it is more as if an art-school period of genre experimentation has been extended into a limitless default position.”

Jag kan inte helt hålla med om Davis ståndpunkt. Eklektiskt är det, men knappast omedvetet utan ett sätt att få in betydelser. Jag vet inte om de amerikanska konstnärerna är annorlunda än andra men tror det knappast. Nya stilgrepp saknas men det är lätt att förstå. Vad som än görs kommer det att kännas igen och med den produktionstakten konsten har idag kommer upprepningarna av upprepningarna att bli oundvikliga. Davis berör också problemet med bristen på generationsmotsättningar. Dagens unga konstnärer kan inte göra något uppror mot den tidigare generationen. Den möjligheten fanns under den postmoderna eran men också under 90-talet med den relationella estetiken och de olika inriktningarna som skapades kring den sociala kritiken. Nu, när vi står här 2010 tycks allting vara färdigt. När man på biennalerna blandar yngre och äldre konstnärer skiljer de sig inte åt på något avgörande sätt. I och för sig beror det på att de skrivs in i samma teman och innehåll som bildar ett järngrepp om samtidskonsten. Davis tycker sig se ett avsteg från detta ”The Big Statement” som han menar, åtminstone på sina håll, har ersatts av det föga teoretiska ”I like it”. Om detta verkligen kommer att få någon betydelse är svårt att säga men jag har svårt att tro det. Konsten får då avsvärja sig sitt samhälleliga medvetande och sitt sociala kontrakt. Det verkar inte sannolikt att det skulle kunna bre ut sig.

Här är en lustig länk som handlar om Buddha utsatt för kommersialisering och därmed kränkning.

Mycket att göra dessa dagar. Nästa lördag kommer jag att framträda på ett seminarium som arrangeras av danska tryckfrihetssällskapet: Humor, satir och yttrandefrihet. I mitt bidrag kommer bland annat att ingå en helt nygjord film inspirerad av min gamle kritiker Guillou.