I morgon bär det således av till Linköping för en ytterligare diskussion om rondellhunden. Denna hunds tillstånd kan betecknas som cementerad i sin symbolfunktion. Säg rondellhund och mungiporna går upp eller ner. Mitt intresse i den här saken handlar mest om hur förloppet, alltså processverket, skall iscensättas. Hur kan man komponera ett så omfångsrikt drama där människornas sinnen ständigt sätts i brand? Sådana vulkaniska ämnen må hanteras med distans när de hamnar på konstens bord. ”Han kränker hela tiden muslimer för att han vill få uppmärksamhet” är en omtagning som verkligen förtjänar att bli ett sångnummer. Intet att göra åt, det är bara fastställt att det för en stor publik är en sanning. Saken finns dock inte i saken utan i sakens staging.
Jag kan rekommendera tre artiklar (Ett, Två, Tre) i Lokaltidningen. Här finns också bilder. En av dessa bilder visar min taklampa som ser ut som en stor glödlampa. Denna bild åkallade hos min gode vän Simon en liten historia som utspelades oss emellan för många år sedan. Jag frågade Simon hur många buddhister det behövs för att skruva i en glödlampa. Simon fann inte något svar på detta varför jag berättade att antalet är två: En som skruvar och en som icke-skruvar. Så går det när man lever i en värld där motsatserna är nödvändiga.
Glädjande nyheter finns i nämnda artiklar: Journalisten Anders R Olsson förklarar att muslimska terroristhot inte är något särskilt att fästa sig vid. Det är minst lika vanligt med vänsterextremister och fotbollshuliganer. Vänsterextremister har jag stött på en hel del i den här saken men inga som har kommit med fysiska hot. Inga överfall, inga brandattentat, inga mordhot per telefon eller via e-post. Men mitt perspektiv måste alltså bero på rena tillfälligheter. Olsson (känd för sin grävande journalistik) slår fast att jag mer än någon annan har bidragit till SD:s framgångar. Jag förstår: Även en journalist kan bli full av affekter och därur talar sedan munnen medan hjärnan den tiger still. Rätt svar på denna fråga torde vara: Aftonbladet.
När operaföreställningen i Linköping är över kommer jag att fara vidare till en ort jag ej kan namnge. Ty så är det med reella hotbilder, det kan inte nonchaleras. Emellertid är jag åter på plats med bloggskrivandet om några dagar.
Kasta en gummiboll i Niagarafallen
Säg att du ritade den för att provocera, fast det inte är sant. Det kommer bli en slags kvasi-provokation vars följder vore kul att följa.
Om du haft en dubbelgångare kunde du skickat han till Linköping och själv fortsatt att blogga! tänkte du inte på det….? Hundarna vaktar dig Lars, in there and do your job damn it….!
” Säg rondellhund och mungiporna går upp eller ner. ”
Hehe.
Pingback: “Att leva i yxans tid” « Snaphanen
Bra idé – vore riktigt kul!! Men är nog lite för tidigt…? Tajming/go with the flow, är alltid viktigt eller hur … 😉
Ja Cecilia jag drar tillbaka förslaget. Somalia har tydligen nappat fick jag höra idag 🙁 Svenska kulturetablissemanget behöver smisk men dom föll just i prioritet.
Vilks kan dock inte beskyllas för att stryka medhårs, som du antyder.