Lars Fr. H. Svendsen försöker förgäves finna en definition för filosofi i sin bok ”Vad är filosofi?”. Han gör ett försök med den institutionella teorin:
”Det kan vara frestande att gripa efter en variant av det institutionella konstbegrepp som återfinns i konstvetenskapen. En sådan teori om konsten har utvecklats av Arthur Danto och George Dickie och går i stora drag up på att konst är det som produceras av människor och tillskrivs status som konstverk som agerar å vissa konstinstitutioners vägnar. Överfört till filosofin skulle ett verk vara filosofiskt om det betraktas som filosofiskt av personer knutna till filosofiska institutioner som ger dem mandat att bestämma att något ska anses vara filosofi. I så fall borde jag, i kraft av att vara anställd forskare på en filosofisk institution vid ett universitet, kunna förklara vad som helst vara filosofi.”
Svendsen tycker inte att teorin är tillfredsställande: ”Det förefaller alltför godtyckligt att något skall anses vara filosofi bara för att någon säger att det är det. Vi måste kunna ange skäl till varför. Då blir frågan vilka dessa skäl kan vara.”
Det finns några olikheter mellan filosofi och konst. Filosofi är starkt knutet till formella institutioner och framträder huvudsakligen genom att filosoferna skriver artiklar i speciella tidskrifter eller publicerar böcker som sorteras under ”filosofi”. För att den verksamheten skall kännas igen som filosofi behövs ytterst sällan några skäl. Artiklarna och böckerna följer upp sådant som skrivits tidigare och liknar därför det man kan förvänta sig. Frågor som uppstår handlar om huruvida artikeln eller boken ger uttryck för ”god” filosofi, inte om det kan klassificeras som sådan.
Om Svendsen skulle pröva med något verkligt avvikande som
en kvast, kan man förstå att han måste argumentera för synnerliga skäl. Men möjligheten för att kvasten skulle hamna i filosofihistorien är inte stor och ännu mindre är möjligheten att Svendsen skulle försöka sig på något sådant.
Den makt som en institutionsföreträdare har när det handlar om att göra något till filosofi är i praktiken starkt begränsad. Liksom i konsten.
Svårigheterna att hantera problem med den institutionella teorin hänger samman med att den stannat vid ett utkast. Det är inte lätt att avgöra vad som skall gälla. Om vi exempelvis tar det problem som Svendsen för fram, alltså att en enda person anser något vara filosofi (eller konst för den delen) kan detta mycket väl gå för sig förutsatt att denna person på något sätt kan representera filosofi- resp. konstvärlden. Anser Svendsen att en kvast är filosofi är han en dålig representant som uppenbarligen missförstått filosofin. Om han däremot skriver en artikel om ”The Problem of Scientific Realism” skulle allt vara i sin ordning (vi får anta att innehållet går i samma stil som titeln).
Och det går nog för sig att definiera filosofin med den institutionella teorin. En tillämpning av teorin skulle ge goda resultat angående vad som är filosofi för närvarande och dessutom för avsevärd tid bakåt. Förmodligen finns det svårigheter att komma fram till en startpunkt. I konsten är det betydligt enklare eftersom estetiken har sin Kant som grundare av konsttänkandet. Det är möjligt att man kunde använda Kant även som grundare av filosofin, men i den frågan är jag inte sakkunnig.
David, diskursmakten har länge legat hos biennalerna, men det börjar tunna ut. Allra mest betydelsefull är Documenta och vi får se om trenden håller i till nästa år, alltså att Documenta 12 kommer att skapa förutsättningar för de konstnärliga aktiviteterna.
Hej Petter
Visst kan olika former av meningsfullhet behandlas inom konst fältet, men det som kommer ut i slutändan är alltid meningslöst. Man ger ett meningslöst ansikte åt något meningsfullt. Goda avsikter förekommer, mycket och ofta, men där tar det stopp.
Om du känner till någonting handfast meningsfullt som är unikt för konsten får du gärna dela med dig här så ska vi se om jag ändrar mig.
He he (förlåt jag skrattar lite), vad du säger nu, Lars, är alltså att den institutionella konstteorin inte ”gäller” längre?
Alfred: Är ett musikstycke meningsfullt eller meningslöst? Det beror på, eller hur?
Och igen Alfred: Man kan naturligtvis påstå att allting är meningslöst (att det inte finns någon ”förbindelse”), konsten likaväl som vetenskapen och religionen. Hela rasket. Problemet är att det blir väldigt svårt att samtidigt hävda det meningsfulla med just detta påstående. Det blir som när kretensaren påstår att alla kretensare ljuger – om du tar honom på allvar blir du helt enkelt lurad. Lars Vilks ”trick” är att han har tagit den här kretensarens roll.
Petter: Jag vet inte hur många gånger jag skrivit att den inst teorin gäller och gäller inte i konstvärlden. Man kör en blandform av institutionellt och essentiellt.
Vetenskapen kan hävda att man konstruerar modeller av världen och att man kan visa att det finns bättre och sämre sätt att konstruera sådana modeller. Religionen är meningsfull om man tror på Gud. Konsten kan också bli meningsfull om man tror att det finns som ett i sig existerande fenomen. Men det har blivit allt svårare att tro på det. Och om man fortsätter att utveckla konst och skapa meningsbildning är det fråga om vilka ”förbindelser” det handlar om.
Där är vi överens, Lars, institutionsteorin ”gäller” fortfarande, åtminstone delvis.
Man får väl försöka att inte tro blint. Tvivlet har sitt berättigande. Men det allomfattande tvivlet är ingen lösning, tror man det har man ju bara skaffat sig en ny blind tro.
Med anrda ord: I ”konstvärlden” får dom flesta förhålla sig till till några få. Vissa är ”mer” konstvärld än andra…..å mest konstvärld är Documenta!
Petter, har du verkligen plöjt igenom Russels ”Principia Matematica” ? Ett stort Grattis isåfall!
Nej, det har jag verkligen inte! Hurså?
David: Det är inte så enkelt att Documenta skulle vara mest ”konstvärld”. Documenta är en ytterligt stark trendgivare för den internationella samtidskonsten. Men det finns annat. Ta t ex ekonomin, de bästa säljarna skapas inte av Documentas trendsättning, där är modernisternas enorma nätverk utslagsgivande.
Jo Petter, ville mest bara kolla hur mycket godtycke det låg i din historieskrivning gällande Russels verklighetsjakt. Sitta å dra idèhistoriska klyschor är ju inte särskilt svårt….
Charlatan…..vilka komplimanger som haglar över dig Lars! Och en Charlatan i KONSTVÄRLDEN dessutom!!! Har vi en illa dold förälskelse på gång!?
David, då har du ju missat hela poängen här! Om du tittar efter en gång till på det inlägg där Russell nämns så ser du att det står citattecken före och efter de meningar som formulerats av Vilks. ”Att komma överens om att det finns en verklighet. Jodu, det har man arbetat med sedan 1700-talet. Russell trodde han var nära med Principia Matematica, men det förstörde Wittgenstein.” Idéhistoriska klischor eller ej, det är Lars Vilks ord vartenda ett. Du får ju hänga med lite!
Och David: Hade du själv nånting på hjärtat annat än att stryka Lars Vilks medhårs? Jag kan inte se det.
Petter, jag vet inte var du har fått ”det allomfattande tvivlet” ifrån. Min enkla tanke är att jag tvivlar på att det finns konst i sig. Det för med sig en lavin av konsekvenser men inte ett allomfattande tvivel.
Min enkla tanke är att du önskar mer än du får om du begär av konsten att den ska legitimera sig. Den kommer inte att göra det. Men man kan tro på den ändå.
Om vi bortser från språkliga paradoxer om vad som är meningsfullt eller ej (för som du säger blir då både gud, den helige ande, fan och hans moster komplett värdelösa) så tycker jag så här ungefär…
Musikvärlden/musikstycket har en helt annan suveränitet och funktion konstvärlden/konstverket, Musik är något så gott som samtliga jordens invånare tar till sig av, ja dom flesta är till och med villiga och betala en slant för den. Musiken klarar sig egentligen utan sin status som musik. Där finns även en fungerande kommunikation, även om musiker kan utmana sin publik måste denne ändå på något sätt alltid leverera, den måste ge tillbaka och den måste vara önskad. Konstvärlden har genom sin nedärvda status nån slags immunitet mot allt detta. Konstvärlden kan blankt skita i allt, knäppa publiken på näsan och ägna sig åt intellektuell intern pingis.
Få ser konsten, än färre förstår den, och som du säger, den legitimerar sig inte, där finns inte ens en stävan efter att bli förstådd. Museer, gallerier och andra institutioner står nog kvar ändå, där finns tjusiga objekt som lär vara mycket värdefulla och viktiga, tjusiga att se på för det mesta minsann.
Jag inbillar mig att man kan se musikens sk ”ringar på vattnet” men beklagligt nog känns konsten till stor del ett vakuum för de invigda. Man har sin högdiskurs cementerad och helt vattentät, sen är det bara att vrida och vända på vilken fnoskel man vill. Om någon utomstående undrar vad som försegår? Klappar man snällt på huvudet och säger: – Stor konst lilla vän, inget du begriper dig på….
Det är där någonstans meningsfullheten blir till meningslöshet. Och även om det ibland vänder sig litet i magen är det ju ett rätt intressant fenomen.
Föresten så svarade du med en motfåga förut, du kom inte på något eller….?
Jag tycker inte jag svalt någon ”lögn” från Vilks, har fått intrycket att det är väldigt öppna kort som gäller. Om han som du nu påstår är en charlatan i konstvärlden är han ju långt ifrån ensam i varge fall. Jag tycker han är en utmärkt pedagog, vilket jag självklart är tacksam för då dom är så sällsynta inom konsten. Och om nu detta lät för likt ”stryknining medhårs” kan jag inflika att i mängder av sakfrågor är jag inte alls på Lars sida, jag är bestämt både neo-modernist och romantiker, dessutom tycker jag Lars är bråkig och elak.
Alfred!
All heder åt dig som försöker få lite hyfs på samtalstonen. Det där med charlatan var ju rätt fånigt sagt. (Jag ber om ursäkt för det, Lars!)
Petter och Alfred!
Ja, han är bråkig och elak men inte ondsint skulle jag vilja påstå.
Konsten legitimerar sig genom att inträda i konstvärlden enligt det gällande reglementet. Konstnären kommer till galleriet och har med sig saker som är anpassade till det rådande. Där finns inget problem. Men världen är ändå inte sluten eftersom det är inskrivet i legitimationshandlingarna att man må överskrida det befintliga. Det händer någon gång att så sker.
Musiken, men vi har också konstmusiken som avhåller sina egna konserter som inte precis är publikknipande.
Jo Petter, nu sjunker nivån ett snäpp igen. Förlåt..
Visst stryker jag Vilks medhårs. Det behöver man ibland med charlataner. Då skärper dom sig, blir mistänksamma å klarvakna! Dessutom skrev han en jävligt bra bok för nåt år sen. En bok som gav min romantiska läggning ett rejält kok stryk. Tack Lars, de var skönt me lite stryk! Och proggresivt!!
Hej Vilks och ni andra. Det är intressant att se att diskussionen aldrig tar slut, vilket övertygar om teorins nödvändighet om inte annat. Vilks är generös och visar både tålamod och avundsvärd kunskap i det han lägger fram förklaringar, referenser och exempel. Det tycker jag förövrigt också gäller er andra.
Det är däremot tråkigt att teorin levereras i cynisk buskis, vilket gör den mer romantiskt orienterade förvirrad och defensiv. Det vore såklart tjänstefel av en konstprofessor att inte undervisa sina elever om förutsättningarna för att kunna försörja sig på sitt arbete, men att samtidigt att helt flytta över fokus på ekonomiska och karriäristiska villkor (och dessutom göra sig rolig över dem) i stället för på själva arbetet kan ju verka lite väl drastiskt. Det vore att som astronomiprofessor raljera inför sina studenter över om vilka andra astronomer man skulle ligga med för att få titta i teleskopet, istället för att lära dem använda teleskopet. Professorn kan istället säga; Denna och dessa sociala egenskaper kan underlätta ert yrkesutövande, men det gör er inte nödvädigtvis till bättre astronomer. Jag kan inte för den sakens skull helt tillfredsställande förklara hela meningen med att vara en bra astronom.
Teorin är en intressant analys av systemets uppbyggnad och kan appliceras på vad som helst, självfallet aldrig objektivt eftersom objektiviteten förutsätter att vi kan lämna våra egna referensramar. Den visar hur ett system definieras av en kollektiv överenskommelse. Detta gäller alla system.
Vi kan låtsas att jag säger; Sko är mat. Ingen av er kommer för den sakens skull äta sko eller alls gå med på att sko är mat. Föreställ er att jag lagade till en sko på ett sätt som gjorde att flertalet av er som smakade på den skulle tycka om den så mycket att ni övertygades om att sko går att äta. Kanske skulle det bli på modet att äta skor och de skulle till en början hamna i delikatessaffärer och sedan kanske på Konsum och Ica. Kockutbildningar och matlagningsprogram skulle på ett odramatiskt sätt lära ut hur skor tillagas. Få skulle härvidlags, vare sig de personligen gillade att äta skor eller inte, motsätta sig påståendet att sko kan vara mat.
Vi kan däremot redan nu konstatera att sko kan vara (för någon) eller (framtida) bli mat, fast vår kollektiva överenskommelse diskvalificerar den som detta vid denna tidpunkt. Detta har inget att göra med en objektiv sanning, rätt eller fel, bara om att faktorer av betydelse övertygat tillräckligt många om att något uppfyller krav för att i det mänskliga medvetandet falla under kategorin ”mat”.
Som framgår av mitt exempel räcker det inte nödvändigtvis med ett påstående, eller ens avancerade retoriska modeller för att övertygande bidra till att något skall placeras under ett visst begrepp. I detta fall krävs säkerligen både fantasi, envishet goda matlagningsfärdigheter och kontaktnät för att nå ut med idéen.
Teorin är i sig nonsens eftersom den pekar på ett självklart sammanhang. Men å andra sidan, skall man frångå de självklara sammanhangen hamnar man lätt i godtycklighet och vidare in i fruktlösa spekulationer. Terorin legitimerar inte de befintliga systemen och värdemallarna utan visar bara på att de finns där. Av Lars Vilks omsätts de i en slags mall hur systemet fungerar, som jag själv inte uppfattar som mer intressant eller praktiskt användbar än andra populärvetenskapliga kåserier. En konstnär som troget följer Vilks råd skulle, i ökande grad med att kännedomen om dem växer, genomskådas och förefalla löjlig. Men en bra illustration är de kanske och en öppning till ett tankesätt och perspektiv på verkligheten i förlängningen? Kort sagt ger de en fingervisning om vilka verktyg, förutom sitt personliga uttryck och arbete, som kan vara användbara för att få plats i konstvärlden. De visar på ett system som människor byggt och kommit överens om, ett system man kan förhålla sig till genom att känna till att det existerar. Den visar att också konsten har ett underliggande system, vilket jag tror den kan dra stor nytta av eftersom den annars lätt uppfattas som något abstrakt, svårtillgängligt och lite onödigt.
För att återknyta till Lars Vilks ursprungliga text om den danske filosofen; naturligtvis räcker det inte med att en forskare på en filosofisk institution i Danmark säger vad som helst och därmed gör det till en allmän filosofisk sanning. Uttalandet är absurt, inkompetent och borde snarast diskvalificera honom från all auktoritet inom området.
Pingback: Vilks.net » Blog Archive » Del 146: En sko i fatet
Det som diskvalificerar Lars Vilks och alla andra självutnämnda auktoriteter inom området konst är inte filosofisk inkompetens. Det är du och jag. Jag och alla andra med fri vilja bestämmer nämligen själva vad vi tycker om för konst. Vi är alla auktoriteter. Om experterna inte respekterar min smak får dom finna sej i att jag inte respekterar deras.
Vilks (och hans föregångares) försök att rädda smakmonopolet med hjälp av institutionsteorin är dömt att misslyckas. Tanken att det går att slå fast objektivt vad som är intressant är löjlig och helt ologisk. Låt er inte luras. VAR OCH EN BESTÄMMER SJÄLV VAD SOM ÄR BRA!
mimi
Kom igen nu mimi, ingen förnekar dig, mig och andra att tycka precis vad vi vill om vad som helst. Men vi kan inte heller förneka att vissa saker gäller i konstvärlden. Det är så enkelt att om vi räknar samman vad var och en bestämmer som bra blir det långtgående en enhetlig bild av vad alla dessa tycker. Man tycker på ett kanske överraskande sätt väldigt likartat.
Jag tror din svårighet är att skilja på beskrivning och eget tyckande. Konstvärlden kan beskrivas objektivt men den enskilde kan tycka något helt annat.
Om du går genom vad som visas på internationella utställningar finner du att samma namn ständigt återkommer. Dessa kan därför betraktas som konstnärer som representerar en i konstvärlden gällande kvalitet. Jag har svårt att se att detta skulle vara löjligt och ologiskt. Det är tvärtom hårdvaluta.
Hej Mimi.
Hmm…kan jag helt plötsligt bestämma att JAG är en auktoritet? Sounds a little strange to me..
Lars. Jag tror din svårighet är att skilja mellan objekt och subjekt.
Att vissa tycker något bevisar ingenting. Du kan inte blanda in något objektivt här. Förutom förstås det objektiva faktum att vissa subjekt tycker si eller så.
Objektivitet hänger samman med objekt och inte subjekt, hur många dom än är.
Många tycker samma. Så sant. Du vill att alla ska tycka samma. Alla ska inordna sej. Jag tycker redan att det är för mycket av den varan.
David. Du är den yttersta auktoriteten i ditt liv.
mimi
Hoppsan, där avslöjade jag mig visst!
Yngve / mimi
Yngve!
Saken är naturligtvis den att subjekten i konsten är objekten. Eftersom konsten i sig inte finns utan uppstår genom konstvärldens aktiviteter och definitioner är just detta objektet. Det man tycker, det som kommer att ”gälla” är den objektivitet som kan observeras. Det är inte bara fråga om mängd. Den internationella samtidskonstvärlden är mycket mindre än modernismen men, som du vet, det är den som gäller. Sedan kan var och en tycka som man önskar. Men det påverkar inte samtidskonstvärldens uppfattningar i någon nämnvärd grad.
Du undrade också över min egen strategi. Senfärdig som jag är tog det alltför lång tid för mig att komma underfund med hur konsten och konstvärlden är beskaffad. Jag har redan byggt upp en verksamhet som fungerar väl. Den är inte att rekommendera eftersom den består av ständiga skiften och att den tagit alltför lång tid. Skall man agera strategiskt är det enklast att göra det från början.
Vi måste nog hålla isär Yngve och mimi, de är inte riktigt samma person. Mimi är en kompromisslös radikalsubjektivist, en hållning som inte är min alldeles egna, men som jag provade under min semester. Envis som hon är har hon bitit sig fast och vägrat släppa den här frågan, men nu när hon av misstag blev röjd befarar jag att han kan ha dött. Själv orkar jag nog inte försvara hennes ståndpunkt lika ståndaktigt, eftersom jag för länge sedan förstått att du är ännu envisare. Jag kan dock inte heller riktigt gå med på att subjektivitet är objektivitet i konstvärlden. Det låter ungefär lika skumt som ”signifikant form” i mina öron.
/Yngve
Ja Yngve, det här kan vi nog reda ut. Konst finns inte utan skapas av konstvärldens uppfattningar. Men dessa uppfattningar far inte hit och dit utan stationeras kring bestämda aspekter som ändras mycket långsamt om alls. Ta t ex tanken om konstens förnyelse och konstens ambitionsnivå. Det är en subjektiv konstruktion som de flesta är överens om. Utifrån dessa fasta ordningar skapas aktuella uppfattningar om vilka konstnärer som åstadkommer dagens kvalitetskonst. Det är fortfarande subjektiva ståndpunkter men existerar i en påtagligt fast form som gör det möjligt att ge en objektiv beskrivning av vad som är kvalitet just nu.
Det är just steget från ”anses vara” till ”är” som jag inte klarar av att ta. För dig må det vara samma sak, men för mig är det en avgörande skillnad. Det där lättfärdiga steget täpper för den klyfta mellan det enskilda och det allmäna som jag uppfattar som konstens andningshål. Om du bara ändrar sista meningen till ”Det är fortfarande subjektiva ståndpunkter men existerar i en påtagligt fast form som gör det möjligt att ge en objektiv beskrivning av vad som anses var kvalitet just nu”, har jag däremot inget att invända längre. Men då blir det ju inte lika radikalt, eller hur?
/Yngve
Yngve, visst kan vi skjuta in ”anses vara”, eftersom det är underförstått. Eftersom en beskrivning är en modell kan vi aldrig vara helt säkra på att den är korrekt. Men det är en akademisk skillnad.
Antag att vi lever i en tid då en viss folkgrupp anses vara ”smutsigare” än någon annan. Antag vidare att en akademiker på toppnivå, t.ex. en professor i en eller annan disciplin, hävdar att det bara är en ”akademisk skillnad” mellan vad som anses vara och vad som är. Tänk sen efter riktigt noga…
To Mimi. Tja, frågan hurvida man är den yttersta auktoriteten i sitt liv bör man som 27årig lekman kanske förhålla sig lite försiktigt passiv till. Min ambivalens minskar ju inte direkt av att filosoferna har gaggat om det där sedan slutet av 1800talet. Till den som är lite spekulativt lagd kan nämnas att det finns en hel del respekterade snubbar som ifrågasätter existensen av ett ”jag” eller separat medvetande. Men jag lovar att återkomma när jag fått mer kött på benen…
Samuel. Beskriv gärna lite mer ingående vad du menar när du säger att alla ”system” är kollektiva överenskommelser.
david 27: Hur något inordnas under en kategori efter gruppens godkännande, precis som jag försökt illustrera med exemplet. Att det inte finns något övergripande rätt och fel i detta inordnande utan att det händer om tilläckligt många går med på det.
Ok då Samuel, Men du skrev att detta gäller ”alla system”. Nog finns det system som inte handlar om kollektiva övenskommelser och isåfall bara i en mycket godtycklig bemärkelse. Kan tänka mig att det finns ekologiska, teknologiska, politiska (tex) system inte behöver handla om övenskommelser.
(PS. Det här handlar kanske om ”hårklyveri” och missförstånd..)
En gång i tiden har någon bestämt sig för att det här skall heta ekologi och handla om det och det. Systemen är ju inte givna ur någon högre ordning utan uppfunna för att göra saker och ting mer överskådligt.
Men det handlar säkert om hårklyverier och missförstånd.
Hmm..jag håller det öppet att det kan finnas system som föregår konstruktionen av desamma fast då är jag nog ute på väldigt djupt vatten, det ska medges. Med högmod å fantasi lovar jag att återkomma!