Risktagande skattas av de flesta konstvärldsmedlemmar som en positiv komponent i den konstnärliga aktiviteten. En sådan risk är t ex hur performancekonsten skall undvika att bli såld för stora belopp på Bukowskis. Den saken kommer att diskuteras på Konstnärshuset den 5 dec. En helt annan risktyp, mindre vanlig, men likafullt, är havsrisken. Mitt nu 31 år gamla Nimisprojekt är betingat av den risken. Initialt utförde jag en performance omsluten av stormvågor något som inte är en bra idé. Havsrisken är sedan dess inte beroende av ett direkt fysiskt möte med denne skummande medverkande. Utmaningen grundlades på allvar 1988 då jag uppförde Wotans torn i strandkanten. Den första versionen fick snart känning av den böljande krabaten men ingen av incidenterna var total förrän år 2000 då stranden sopades ren som av en stormvind – vilket var fallet. Wotans andra version skulle också drabbas av 11-årscykeln. Igår kom den stora stormen och en stor storm handlar främst om en kombination av tre faktorer: Högt vattenstånd, nordvästlig vindriktning och orkanbyar. Havet gav och havet tog. Idag kunde förödelsen inspekteras. Vid förra tillfället, alltså 2000, återstod bara en stolpe som stack upp några decimeter ovan vattenytan. Även den här gången rubbades inte den och det är från den punkten version nr 3 skall återuppstå.
Wotans torn, version 2, numera historia
Upptornade rester på stranden
Öppningarna längst ned på Vindarnas torn är resultat av stormens rensningar. Det är synnerligen ovanligt att havet har sådan styrka så långt upp på landbacken. Här fanns tidigare baren Chez le screemin’ bass. Men den skall vara på plats till sommarsäsongen. Alla är välkomna. Naturligtvis har baren fullständiga rättigheter.
Det var smart att Vilks poängterade att baren har fullständiga rättigheter så att inte mohammad kan anmäla honom för olaga öl-, vin-, och spritutskänkning!
Säg till när den öppnar så ses vi där.
Tar med lite havtorn att krydda med.