Del 1371: Den elaka konstmarknaden

Peter Ekström har recenserat min bok Art i Kulturdelen. I motsats till Sinziana Ravini har han läst den och fört fram en del konstruktiv kritik. Han menar t ex att den institutionella konstteorin och dess förhållande till marknaden kunde ha fått en mera ingående behandling:

”Enligt vissa kritiker av den institutionella konstteorin så är denna teori skräddarsydd för konstmarknadens behov. Dess viktigaste användningsområde är att legitimera konstens ekonomiska värdesättning. Det är en bestickande kritik som Vilks inte tar sig an. Kanske ser han det som självklart att kapitalismen har segrat i världsekonomin, att konstmarknaden har segrat i konstlivet och att kritik av detta är meningslöst.”

Den här frågeställningen hänger samman med en annan av Ekströms synpunkter:

”Lars Vilks buntar i stort sett samman alla andra konstteorier under rubriken ”essentialism” vilket misskrediterar dem som irrationella. Det är inte helt rättvist. Visst finns det ett flertal konstteorier som har ett ”metafysiskt överskott” men den gruppering som kan kallas den språkliga konstteorin, kan mycket väl utvecklas på ett rationellt sätt utan inslag av mysticism eller transcendentala inslag.”

Ja, praktiskt taget alla konstteorier kan inordnas under ”essentialism”. Och i dessa teorier finns en romantisk tilltro. För antingen är konst en social konstruktion eller inte. Så länge en teori omfattar den traditionella konsthistorien är den essentialistisk. Som jag många gånger påpekat är det vanligt att man i samtidskonsten hävdar att konsten är en social konstruktion för att i nästa ögonblick acceptera dess långa och ärorika historia. Som dessutom skall expandera i en global mångfald. Och då hamnar man i essentialismen eftersom man måste svamla om att konst alltid har funnits som en fundamental mänsklig egenskap. Men om man håller fast vid den sociala konstruktionen kan man inte komma fram till mycket annat än att konstvärlden genom sitt urval (beledsagat av motiveringar) skapar konstens kvalitet. Om man t ex laborerar med att Peter Ekström kan berätta vad som är egentlig, icke-marknadsanpassad, kvalitet, uppstår naturligtvis svårigheten att övertyga de andra konstvärldsmedlemmarna. Det skulle inte hjälpa stort att påstå att dessa andra är styrda av den elaka konstmarknaden. Det skulle ha kunnat vara så att åsikterna om vad som är kvalitet gick vitt isär. Men det vi faktiskt möter är konsensus. Det är denna konsensus som kan beskrivas med den institutionella konstteorin. Och artfacts, som Ekström ser som ett instrument för marknaden, gör inte mycket annat än värderar konstnärernas cv, dvs. hur och vilka som väljer konstnärerna. Den enda kritik jag kan se mot artfacts är att man kan hävda att den ger upphov till dålig moral. Alltså att man får veta vem som väljs istället för att hålla det hemligt och låtsas att alla är lika bra.

Det var något bättre förr när avantgardet en tid kunde ställa sig utanför konsensus och angripa den rådande ordningen och utmana marknaden med för en tid svårsålda konstprojekt. Men i det läge vi idag finner i den internationella samtidskonsten är motsättningarna försumbara. Socialkritiken som nog så självklart riktar förintande kritik mot konstmarknaden (det är överhuvudtaget typiskt för den progressive konstvärldsmedlemmen att vara kritisk, liksom det är typiskt att vara progressiv; även Saatchi har gått ut med hård kritik mot konstens vulgarisering) är djupt förenad och beroende av marknaden. Vem skall annars betala kalaset? Inte heller erbjuder stipendier och gästateljéer någon utväg, även detta skall betalas av Deutsche Bank eller någon annan hågad sponsor. Statliga medel finns förstås men hur är det med kommittéerna som skall välja lämpliga konstnärer? Och vad kan den statliga konsten erbjuda som den direkt marknadssponsorerade inte har? Konstvärlden kan samtidigt upprätthålla sin önskan om att vara radikal och progressiv genom att konsten inte väjer för politiskt innehåll. Det politiska innehållet, om så det är uttalat neomarxistiskt, blir en häftig stilgrej som marknaden förstår är helt ofarlig. Politiska filosofer som Giorgio Agamben eller Jacques Rancière kan utan vidare bjudas in till konstmässornas seminarier.

Problemet med konstmarknaden är alltså att den är en helt naturlig del av konstvärlden. Jag tror inte man kan göra mycket åt detta med den rådande strukturen i den internationella samtidskonsten. Dess konsensus och förutsägbarhet är det verkliga problemet. Den är helt enkelt inte i stånd att skapa ett alternativ. Först när man tröttnar på ett så väloljat maskineri kan det bli någon förändring.