1444: Estetiken

Inför konstdebatten i Örebro den 26 april fortsätter jag och Peter Ekström skriftligen vår konstdiskussion. Ekström har i sitt senaste inlägg behandlat begreppet estetik.

När jag i Art skriver om ”den estetiska aspekten” kommenterar Ekström ”Tyvärr förklarar inte Vilks vad han menar med ’den estetiska aspekten’ men det är uppenbart att han avser en fristående egenskap av något slag.” Vi har redan skiftat vapen om detta; jag nämnde att begreppet estetik behöver en egen bok vilket Ekström följer upp med: ”Till dess fortsätter alltså ’estetiken’ att vara ett luddigt område – men tydligen ändå användbart.”

Jodå, det är användbart. Min uppgift med den institutionella konstteorin är att beskriva vad konst är och konstvärlden använder sig flitigt av ”estetik”. Hade det kommit an på mig att definiera termen skulle saken ha varit annorlunda. För mig är det lätt att definiera, men en sådan definition är inte konstvärldens och kan bara tillämpas i vissa generella sammanhang.

Ett exempel på begreppsbruket är Istanbulbiennalen 2011. Den föregående biennalen var starkt politisk, curaterad av det kroatiska kollektivet What, How & for Whom (Jag mötte igår två av medlemmarna på Signal i Malmö) som är övertygade om konstens politiska potential. Biennalen 2011 curaterades av Adriano Pedrosa och Jens Hoffmann. Biennalen har genomgående av kritikerna beskrivits som estetiskt profilerad. I detta sammanhang betyder estetiskt att man har lagt vikt vid den visuella (väl också den taktila) utformningen. Det går inte att säga att det rör sig om en dekorativ utformning eller design. Snarare rör det sig om att markera en av konstens grundläggande aspekter, dess formverkan. Emellertid hjälper det inte att ersätta estetiskt med formverkan för vad skulle detta vara för något? Kants intresselösa skönhet skulle inte heller vara relevant. För övrigt har den aldrig varit det eftersom estetiken på kort tid under 1800-talet fick en lång rad ambitiösa tillskott av en rad inflytelserika filosofer. Därmed grundlades den spekulativa estetiken som inte har något stort utrymme idag. Sven-Olov Wallenstein är en av de relativt få i landet som fortsatt är intresserad av ämnet. Vill man beskriva hur konstvärlden använder sig av ”estetik” är det oundvikligt att det betyder lite av varje. Man kan utan vidare tala om att What, How & for Whom representerar en annan estetik än Pedrosa/Hoffmann. En mera politiserad presentationsform. Man får också vara öppen för att presentationsformer generellt kan sägas ha en estetik, allting är formgivet och bär på betydelser. Det som skiljer konsten från dessa är konstens höga ambitionsnivå. Dess estetik bärs fram av en suverän diskursnivå. En estetik som har ett i det närmaste ändlöst intentionsdjup. En del betraktare menar sig kunna se detta avspeglas uppfattningsbart i verken men den vanligaste uppfattningen är att det är nödvändigt att vara införstådd med kontexten.

Min uppfattning är att lösa estetikproblemet med ett alexanderhugg. Konstens estetik är särskild för att aktörerna gemensamt önskar det. Dess särskildhet består alltså i att den påstås kunna förmedla existentiella tillstånd, sammansmälta kunskap med sinnlig erfarenhet utan några som helst begränsningar vad gäller ämne, material och teknik. Med andra ord en trosfråga. De flesta i konstvärlden tror på konsten som en förlösare. I dagens konst ligger förlösningen främst i den politiska dimensionen, men denna blir alltså särskild i konsten. Det betyder att den skall vara något obegriplig och absurd, poetisk och väl förankrad i korrekt diskurs.

Så blir frågan om konstens estetik huruvida den finns eller uppfinns. Jag håller alltså på det senare.