Tjänstemännen på Kultur och Fritid i Lund har låtit utreda stadens konsthall. Man har tidigare funnit att 32 % av Lunds befolkning var negativt eller mycket negativt inställda till konsthallen. I den nu föreliggande rapporten utreds orsakerna och konsthallsledningen får anvisningar om hur de skall bättre sig. Rapporten meddelar dock att hallen håller hög kvalitet och att den står sig väl i besökssiffror jämfört med andra konsthallar. SDS och SR.
Rapporten (tyvärr är det inte bekant för mig vem som är ansvarig för den) slår fast att konsthallen är alltför tysk. I ett snävt eurocentriskt perspektiv menar man att det finns två system. Det tyska som låter konstnären och konsten tala för sig själv och den anglosaxiska som placerar publiken och pedagogiken i centrum. Konsthallen uppmanas i god svensk anda att gå in för en kompromiss av dessa två system. Huruvida dessa system faktiskt existerar är mig obekant. Hur som helst är många fler kandidater tänkbara. Det afrikanska, här avses det Dakarska, går ut på att lansera sina egna förmågor utan större pedagogiska ambitioner. Det kubanska försöker locka amerikanska köpare. Det australiensiska vill göra Australien synligt som ett samtida konstcentrum. De asiatiska har en benägenhet att närma sig konstmässorna och pedagogiken är en framgångsrik appell till konst som livsstil. Och detta är bara ett axplock i en oöverskådlig flora.
Rapporten menar att de äldre lundaborna har svårt att ta till sig konstens nya uttrycksformer och anser att detta är ett pedagogiskt problem. Schablonmässigt anser man att hallen ”ska presentera ett varierat utställningsprogram där det finns plats för såväl det publikt breda som det smala”. Konsthallsledningen kan naturligtvis svara på den kritiken genom att åberopa att deras utställningar är angelägna. Den nu pågående utställningen behandlar kolonialismen i Indien och skulle tjänstemännen mena att det var något fel på det? Är det inte tvärtom så att ortsborna måste ta sitt globala ansvar och inse den vite mannens århundraden av förtryck och orättvisor? Enklast är väl att kommunen tilldelar konsthallen ett väl tilltaget bidrag för att korrigera ortsbornas politiska nonchalans.
Andra anmärkningar är enklare att åtgärda. T ex ”verksamheten ska präglas av gästfrihet och välkomnande tilltal”. Här är det bara, med förstärkta bidrag, att tillsätta de nu så populära utställningsvärdarna som kan kasta sig över besökaren med en kaskad av välvillig information.
Ytterligare visdomsord kunde publiceras i Grönköpings Veckoblad: ”spridningskriterier för förhållandet mellan grupp och separatutställningar, kvinnliga och manliga konstnärer, olika generationer, geografiska och kulturella regioner, uttrycksmedel eller tekniker samt besökssiffror och målgruppsanalys.”
Åsa Nacking har lämnat det helt korrekta svaret på kritiken: ”Det är bra när man gör en sådan här granskning och pekar på att vi kan bli bättre – då får vi titta på det och se vad som kan göras.”
Att med pedagogiska medel få igång en entusiasm för den internationella samtidskonsten är inte möjligt. Om konsthallsledningen vill ge kritikerna ett fläskben kunde man en gång om året göra något om den skånska konsthistorien. Så får man sina tavlor och den äldre publiken.
I Lund finns det många snillen. Finns de i politiken?
När nämnden denna vecka skall behandla rapporten är beslutet nog enhälligt. I så fall oftast ett tecken på noll tankeverksamhet.
I Lund finns det många snillen. Finns de i politiken?
När nämnden denna vecka skall behandla rapporten är beslutet nog enhälligt. I så fall oftast ett tecken på noll tankeverksamhet.
Något är fel i den digitala processen. Ett tryck på ”skicka” blev en dublett i panelen.
Hemkär. Det är en del problem med vilks.net. Jag jagar webmastern.
OT. Måste säga att det här konstverket (och det påföljande mediahallaballoet) var ett av det intressantare på länge.
https://www.facebook.com/makode
Ett skolexempel på hur en samtidskonstnär kan etablera sig?
Fast nog är väl rapporten relevant och inte bara gällande Lunds konsthall. Det är inte bara äldre medborgare som har svårt att ta till sig den samtida konsten. Min erfarenhet är snarare att det hos de äldre ofta finns ett genuint konstintresse, t ex hos de lite förlöjligade ”kulturtanterna”. Hos yngre möter man ofta ett totalt ointresse, kanske beroende på att konst har blivit ”helt ute” i inredningssammanhang. På min vårdcentral har man exempelvis bytt ut konsten mot IKEA-affischer. Det är verkligen deprimerande (och jag har protesterat)!
Jag har på senare tid försökt bilda mig i ämnet samtidskonst genom att följa din blogg och t o m läsa boken ”Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar”. Och jag måste erkänna att jag haft svårt att bestämma mig för om det är en seriös genomgång av området eller en drift med hela branschen.
Jag ser många utställningar och blir många gånger positivt berörd och inspirerad. Men inte sällan ganska likgiltig inför mycket. Inte minst videokonstnärer som jag tycker kommer undan väldigt enkelt med totalt ointressanta verk., t ex att filma vandalisering av tunnelbanan eller att göra skrot av en cykel med ett järnrör. Däremot fastnade jag av en händelse för ett par år sedan, helt fascinerad, framför ett verk av Nathalie Djurberg på Moderna museet.
Jag tycker man ofta får en känsla av att curatorerna gör utställningarna för varandra och inte för en konstintresserad publik. Med tanke på att verksamheten oftast är skattefinansierad är det nog i längden inte en hållbar inställning. Det behövs högre kvalitet på denna konst. Det räcker inte med ett ”fläskben” någon gång om året om man skall få publiken att visa intresse
Jodå, jag förstår problemet men menar samtidigt att det inte går att lösa tjänstemannavägen. Det politiska samvetet väger tyngre än konstestetiska intressen.