1465: Konfrontationsbrist

Om inte annat så konsttävlingarna. De är inte utan intresse för att få en inblick i dagens konstmekanismer. Till Turnerpriset har kandidaterna Paul Noble (tecknare), Elizabeth Price (video), Luke Fowler (dokumentärfilmare) och Spartacus Chetwynd (performance) nominerats. Utgången borde vara given. I fjor vann en manlig kandidat vilket i praktiken innebär att det skall till mycket för att det inte skall bli en kvinna i år. Av de två kvinnorna är Spartacus Chetwynd det klart starkaste namnet. Dessutom är hon performancekonstnär och någon sådan har inte tidigare kammat hem segern i Turnerpriset. I The Telegraph kommenterar Mark Hudson lite uppgivet: “Indeed, if none of these artists offer much in the way of edge, that’s because modern art lost that sense of automatic confrontation and difficulty that powered it through the 20th century a good twenty years ago.”

Tjugo år sedan det senast var lite fart i konsten. Den definitiva förlusten av modernismen blev en bromskloss i den stund det inte längre var radikalt att angripa den. Idag betraktas denne epok, då konsten var i stånd att konfrontera, som omöjlig och oacceptabel, den västerländska hegemonin och självcentrering som det är ett måste att ta avstånd ifrån. Egentligen är det inte så mycket som har förändrats på den punkten utöver retoriken. Eftersom det politiska innehållet i konsten har blivit styrande och då detta alltid uttrycker de rätta åsikterna blir det inga konfrontationer som kan växa till verkliga alternativ. Men hegemonin och centreringen kvarstår. Något måste ändå hända och så har vi tävlingarna att glädjas åt. Konstmarknaden, som inte ens bryr sig vikande konjunkturer, utmanar visserligen den seriösa konstvärlden men den är inte heller något alternativ. Har vi inget bestämt att förvänta oss har vi i alla fall mycket. I början av juni blir det både Manifesta i Belgien och Documenta i Kassel. Garanterat utan konfrontationer.

Den som vill stifta bekantskap med Spartacus Chetwind kan se hennes The Triumph of Death and King Midas här. Sång och dans på en något amatörmässig nivå men så brukar det vara i performance. Elizabeth Price och hennes snurrande objekt med ironiskt anslag här.