Ingela Lind var på provokationsdebatt i söndags. Hon skriver om sina erfarenheter och funderingar i DN:
Provokation. Inte blir jag längre provocerad av något i konstväg, tänkte jag på vägen till Moderna museet i söndags. Där skulle jag sitta i en panel om provokation och konst. Ramen var den pågående performancefestivalen i Stockholm. Huvudtalaren var engelskan Sally O’Riley, som började sitt anförande med att hissa upp sin sedesamma klänning och blotta ett snyggt manligt könsorgan. I tyg.
Skratt. Igenkännande munterhet.
Jaha, helt klart att Sally O’Reily* inte valde rätt objekt om hon hade tänkt sig att provocera. För det är alltid lika lätt att finna en ny provokation. Ingen tid är mindre fördomsfull än någon annan. När O’Reily lyfte kjorteln skulle hon framvisat en där hängande bild av profeten Muhammed med en bomb i turbanen. Och gärna beledsagat detta med några väl valda ord: Islam är en förtryckar- och terroristreligion, tillåt inte moskéer i det här landet.
Då hade skratten ersatts av en isande tystnad och uteblivit hade den igenkännande munterheten. Provokationen hade varit ett faktum. Det är inte svårare än så. Om man så skulle önska.
Men det är inte mycket provokation i konsten just nu. Inget sådant på São Paulo biennalen. Klas Eriksson, som är föredömligt orienterad om vad som sker ute i världen, har kommenterat att han ”gillade den där katten som åt upp en mus extremt långsamt och länge, projicerad på en enorm duk”. Här har vi inte någon provokation utan den spektakuläre Adel Abdessemed (senast bekant för sitt enorma skelett på Palais de Tokyo) som följer den pågående trenden djur. Sådant ändrar sig, i fjor var det turkar, nu är det djur. Videon som Abdessemed (845) visar följs upp av andra med andra djur. Om Klas är riktigt intresserad kan han ju köpa hem katten som äter musen. Den finns i en edition på 5 och kostar 15.000 Euros.
Nå, Ingela Lind blev så småningom provocerad. Hon kom att tänka på slopandet av fri entré på museerna:
Slopandet av fria entréer är nästan en ren symbolfråga. En moderat symbolfråga.
Där har hon rätt. Argumentationen som ljudit i medierna är inte precis lysande. Den moderate politikern som jämför med en ishockeymatch. Skulle det inte vara fri entré här också i så fall?
Konst är kultur och kulturhistoria är naturligtvis också kultur. Också det där med sporten som även den har tilldelats status som kultur. Men något får man hejda sig. Museerna är ett utrymme där det finns något att lära sig och något att reflektera över. På ishockeymatcherna skränar och vrålar man. En liten, men distinkt skillnad.
* Hur Sallys efternamn skall stavas förblir en gåta.
Djurvideo av Abdessemed, dock inte den i texten omtalade.
Även på biennalen i Moss kunde man skönja djurtrenden. Endre Aalrust och
Thomas Kilpper körde med en elefantinstallation.
En fråga mitt i allt…vad gör elefanten? Äter han med…?
Elefanten är symbolisk och handlar om företagsfusioner. Det finns risk att massaindustrin i Moss kommer att läggas ned. De stora elefantera har hamnat på knä.
Det man också måste framföra är att tamdjurstrenden till stor del gäller tamdjur: kaniner, fjärilar, får, katter och hundar. Elefanter kan till viss del anföras till denna grupp. Det är inte så mycket av lo, älg och varg. Men, det kanske kommer till konstvårmodet 2007.
På tal om detta med att det skulle vara fri antré även tull hockeymatcher. Diskuterade det hemma vid middagsbordet i helgen.
Även om jag älskar (bild/foto/video/installation)konst kan jag förstå att inte alla gör det. Och det är klart att de som älskar sport vill värna om sin (sport)konst.
Sporten har, som som konsten, också en viktig funktion att fylla i vårt samhälle. Den kan ge ungdomar laganda, hålla dem borta från droger, sportande gör att vi håller oss friska etc. Det är lite onyanserat att bara se att den är skränig.
Det jag ser som en skillnad mellan konsten och sportenär att idrotten kan och gärna vill kommersialiseras. Det finns ju till och med idrottförbund som ligger på börsen.
Tror nog att de flesta av Korpens fotbollmatcher är gratis
Ser dessutom en koppling till verksamhetens målsättning. Vad är målsättning med ett konstmuseum?
Mitt resonemang ovan innebär inte att jag vill att vi ska slopa de fria entréerna. Nej, jag tycker att det vore en stor förlust. Vi vet ju att antalet besökare gått upp betydligt. För en liten insats. Skulle vi koppla det till företagsvärlden går resonemanget inte ihop. Vilket företag som helst hade behållt den låga kostnaden för att möte så många ”kunder”.
Det jag avser med mitt resonemang är att ibland är det bra att nyanserat titta på frågan även från andras perspektiv. Gärna ödmjukt och nyanserat med distans till egna känslor.
Du kanske ser mitt resonemang som löjligt och ”utanför konstvärlden”?
Men, kanske är det mer provokativt?
/Carin
Är det inte Klas ERIKSSON:s inlägg som avses i texten? D.v.s. inte NILSSON.
När det gäller entréavgifterna hade det kunnat vara tänkt som en politisk statement från det ”nya arbetarpartiet”. Eftersom ”finkultur” är en internationell prestigesak för ett land så vill man visa arbetarna i det egna landet att den nya regeringen inte tänker på sådant borgerligt dravel.. Om det inte vore för den saken att regeringen verkar verkligt okunnig på kulturområdet överhuvudtaget. De fattar nog inte ens att det är en prestigesak med finkultur. Tja..
En fråga: måste man provocera? Man vinner ju inget med provokationen om den enbart är till därför, förutom möjligen uppmärksamhet som kan bli negativ om man inte har något att säga med sin provokation. Vad har man att vinna på att provocera? Lars exempel på provokation i texten ovan skulle väl funka som sådan någorlunda (om än ej kanske som Lars förutspådde att alla skulle bli tysta, med tanke på kontexten, ett samtal om provokation), men har man sagt något intressant med den? En sådan provokation skulle knappast bli annat än avfärdad, eller? Det kanske beror på vem som utför den, och vem provokationen är avsedd för? Jag antar att Lars svar till mitt resonemang här kommer att handla om uppmärksamhet, men jag är mer intresserad av hur en sådan provokation kan drivas till något vettigt, något som är till gagn och hur långt man kan gå utan att trampa över.
Carin, man bör nog anstärnga sig för att markera en skillnad mellan sportsevenemang och museer. Museerna är knutna till bildning och är en form av studium. Knappast kontroversiellt att se det som något positivt. Bildningen finns knappast i ishockeymatcherna. Det du säger om ungdomsverksamheten är något annat. Den odlas inte på ishockeymatcherna utan är separata aktiviteter som samhället på olika sätt understödjer.
Det är emellertid en stor fråga. Skall man ta bort stödet till operan och därmed göra priserna astronomiska?
Tack Rasmus för påpekandet om Klas. Det var en pinsam lapsus och Klas har all anledning att vara missnöjd med mitt slarviga minne.
Nej, man vinner inte mycket med en provokation som inte tar. Men vi har alltså två aspekter. Dels att anstränga sig för att få till en provokation för att därigenom vinna uppmärksamhet. Det är en betydande vinst. Det andra är att konsten alltid försöker vara gränsöverskridande och en sådan förskjutning låter sig knappast göras utan att det blir en provokation.
O’Reilly hade nog kunnat få igång salen om hon hade gjort min föreslagna operation med övertygelse. Hon kunde sagt att hon ville ta tillfället i akt och yppa en åsikt hon hade som visserligen kunde uppfattas som starkt provokativ men icke desto mindre var det här tillfället för henne att säga vad hon egentligen tycker om islam.
Hej Lars,
apropå djur i konsten, så har jag via en enorm empiri även kommit fram till att katter är det djur som överlägset gör bort sig mest på internet…. nedan följer ett av hundratals exempel på katternas ständiga pajasbeteende på nätet:
http://www.youtube.com/watch?v=XPq0cQa7RMY
Adel Abdessemeds katt visar ändå på ett normalt beteende för en katt, skulle knappast få höga ratings av internetpubliken…men höga ratings på konstscenen.
same same but different…….Adel Abdessemeds föregångare? 93 307 träffar på ”cat eats mouse”
http://www.youtube.com/watch?v=J9tZYLVTeYk
ha det!
Martin>> beuys hade väl en varg i london? Enda jag kommer på, på rak arm…
klas
God research Klas, hade vi inte haft Konstens Gudomliga Förvandlingsnummer vore det mesta banalt. Det är också därför dem utanför konsten inte blir alltför imponerade av det som konstvärlden djupt fängslas av. Men den video som du bjuder oss är en lågdiskursare. Abdessemed bjuder oss en högdiskursare. Det är den högst väsentliga skillnaden.
Beuys hade i varje fall en vecka med en coyote i New York.
Visst är det en lågdiskursare och förvandlingsnumret är huvudingridiens för att undvika banalitet. Abdessemeds verk hade dessutom mer av installationsaktig gestaltning med ringar i form av taggtråd som tillhörde upplevelsen. Just i hans verk tror jag dock att fler än konstvärlden fängslades hyfsat djupt….djur som dödar eller är döda fängslar i princip alla…..på nåt plan
Beuys var ju NY och inte London..
Message for Carin Madsen: Did you study in Paris in the beginning of the 90’s?