Tom Sandqvist: När hammaren kysser sin spik

Tom Sandqvist är docent, konstkritiker, författare och har tidigare innehaft tjänsten som professor vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Han starkt litterära text skapar, med obetydlig korrigeringar av redaktionen, en intensiv närhet mellan skribenten och verket.

När hammaren kysser sin spik
Lars Vilks konst är ”svår” på ett alldeles speciellt sätt. Även om den idag är långt snabbare än för bara några år sedan, hänvisar skulpturerna samtidigt till sin egen ”naturliga” framställningsprocess med spik, hammare och handburet virke, som redan definitionsmässigt är en betydligt långsammare process än det associativa flödet. Idag har brädbygget visserligen en helt annan lätthet än tidigare och ger intryck av att vara påspikad i färre lager och under kortare tid, men det betyder inte att handens spikrörelse skulle ha gått förlorad i brist på kroppslig förankring, snarare tvärtom, eftersom kroppen mer direkt deltar i det rumsliga mötet med spillvirket istället för i spillvirket som tidigare.

En av nycklarna när det gäller Vilks œuvre kan vara det som brukar kallas den nordiska mytologin, som alltsedan romantiken har kopplats till naturen, till den brusande skogen, det svallande havet, det snöklädda fjället, sommarnattens trolska ljus och gryningens svepande dimma över fälten. Men på samma gång som Vilks väcker naturens eget liv närmar han sig ”kulturen” via konsten som konst och ingenting annat. Lars Vilks är konstnären som bygger och spikar sig allt längre och längre in i det som kunde kallas för skulpturens eget inre väsen, in i själva brädhögen och konsten som ett arteget medium med deras specifika lagar och verkningssätt. Samtidigt tränger han nästan bokstavligen in i den frågeställning som Richard Bergh endast antyder: ”Är det ditt eget blod, som sjunger?”

Vad innebär till exempel det faktum att vi inför skulpturen obönhörligt sugs in i själva materialiteten, in i skulpturens mörka gångar?

Alldeles i början av projektet publicerades en liten lapp med texten: ”Sektor VIII: 0. Sektor VII: 1 stor löv. Sektor VI: 1 stor löv, 1 stor barr, 1 stor löv. Sektor V: 1 stor löv, 1 stor löv. Sektor IV: 1 stor barr, 1 stor löv med gren, 1 stor löv med gren, 1 stor löv, 1 stor löv, 1 stor löv, 1 stor löv, 1 stor löv, 1 stor barr, 1 stor löv, 1 extraordinär stor löv, 1 stor löv, 1 stor löv, 1 stor löv, 1 stor barr, 1 stor barr (?). Sektor III: 1 stor löv, 1 stor barr, 1 stor barr, 1 stor barr, 1 stor löv, 1 stor barr, 1 stor barr, 1 stor löv, 1 stor barr, 1 stor löv, 1 stor barr, 1 stor barr, 1 stor barr, 1 stor barr, 1 stor löv, 1 liten barr, 1 liten löv, 1 stor barr. Sektor II: 1 liten barr, 1 stor barr, 1 stor löv, 1 liten barr, 1 liten löv, 1 stor barr.”

Ja, jag minns också att jag frågade vad lappen betydde och att han svarade genom att tyst peka på de uppspikade bräderna omkring oss: här, endast här finns svaret.

Om vi skall tro Adorno är konsten – som sagt – en tillflyktsort, ett momentant hejdande av processen såsom den uppenbarar sig för det dröjande ögat. Här framstår det ”dröjande ögats” egen länsstyrelse-blick-lighet som direkt avgörande. Adorno hänvisar till betraktarens ”tålmodiga kontemplation” som ett grundvillkor för att verket skall kunna öppna sig för den betraktande blicken. Något dött framträder plötsligt som något levande för länsstyrelser, domstolar och kronofogdar, men även för vandaler och turister. De grips av känslan att bli överfallna, de grips av en ogripbar numinös livskraft. Verket slår upp sina bräder och torn och de överfalls av det okontrollerbara, det formlösa, ogripbara, det de aldrig kan begripa, endast gripas av. ”Objektet blir ett subjekt”, säger Lars Vilks och pekar på sin strävan efter vitesföreläggande, dagsböter och exekutiva åtgärder, exakt i det som gör att skulpturen hotar att försvinna, där mötet omöjliggörs. Ett steg framåt, och betraktaren äntrar verket och förlorar sig själv. Några steg bakåt, och betraktaren riskerar att falla baklänges i vattnet samtidigt som skulpturen förlorar sin sugande och lockande kraft. Här börjar dansen.

Lars Vilks arbetsprocess är också rätt speciell, och tidskrävande. Han samlar virke på avfallsplatser eller i avverkningsområden, barkar hyggesrester, bär ned veden, spikar upp och uppnår därigenom en alldeles speciell lyster i själva stoffligheten, en oerhört sinnlig känslighet. Han låter till exempel den grå ytan växa fram genom motståndet från väder och vind, som när hammaren kysser sin spik för att låta brädhögen träda fram som det tecken den alltid är och måste vara. Han slår in spik på spik och skapar intrycket av ett otal ögon som öppnar sig ur ytorna som ett både bländat och bländande sår. Som kärleken söker sitt språk i den tysta smekningen framstår bräderna med sina över och i varandra lagrade budskap som den skimrande levande hud som smeker och låter sig smekas. Jag kan inte låta bli att tänka på den franske filosofen Emmanuel Lévinas som säger att smekningen är ett av subjektets sätt att vara, där subjektet i kontakten med en annan går bortom denna kontakt i ett ständigt sökande som är smekningens själva väsen genom det faktum att den inte vet vad den söker. Skulpturen blir den ”andre” i det autentiska och handfasta mötet med spikslagen som inte är ett ömsesidigt förhållande utan ett omvänt ensidigt förhållande, ett förhållande där ett krav utgår från skrotvirket som upprättar ett grundläggande avstånd, inte en förening.

Nimis: Gången upp till talarstolen

Som den ofta ansenliga spikmängden som mjukt sveper över veden och dränker in den med sina spikhuvuden och utstickande ändar, framstår spiksmekningen som själva tröskeln, där blicken blandas, tänds och släcks i samma ögonblick. Som själva kärleken som söker sitt språk i den hamrande smekningen framstår spikarna med sina över och i varandra lagrade budskap som just den skimrande levande hud som smeker och låter sig smekas. Men denna hud är också huden som rispas och spricker i såret som själva den smekande hammaren dundrar in som tecken.

Detta är gåvan som aldrig kan återgäldas, frälsningens mysterium, enligt den franske filosofen och författaren Georges Bataille bilden av ett sadomasochistiskt vältrande i den smuts som är nödvändig för försoningens extatiska kval.

Tom Sandqvist