Nathalie Djurberg, i ensam suveränitet Sveriges främsta internationella namn (rankad 333), visas på Röda Sten. Fredrik Svensk har idag (Aftonbladet) några funderingar kring utställningen. Djurbergs surrealistiska och våldsamma lerfigursvärld har under de senaste åren skördat stora internationella framgångar. Hon har å det sistone visats ibland annat Walker Art Center och New Museum i USA. En fråga är hur hennes (eller snarare deras då hon arbetar tillsammans med Hans Berg) verk skall tolkas. Som sig mer eller mindre måste, får verken ses som socialkritiska men utan att en sådan kritik kan preciseras. Något klart ställningstagande kan man inte utan vidare komma fram till. Men de vilda och våldsamma scenerna är inte heller, som Svensk konstaterar, förebildliga. Emellertid är det en dygd för museerna att låta allting vara publikt interaktivt och man har anordnat tillverkning av masker som skall inspireras av Djurbergs utställning. Konsten balanserar lite oroligt med tanke på att museerna alltmer har kommit att se sig som folkuppfostrare i den rättänkande andan. Svensk skriver:
”Samtidigt förstärker just detta utställningen som en del i en lång västerländsk konsttradition, där konstens funktion är att träna förnuftet och bearbeta det fruktansvärda genom gestaltning. Men denna funktion som konsten haft under hela den koloniala moderniteten är allt annat än okomplicerad. Den som inte accepterat den, utan i stället blivit moraliskt upprörd eller kränkt, har lätt kunnat avfärdas som mindre civiliserad och animistisk.
Kort sagt har frågan om konstnärlig frihet och yttrandefrihet aldrig stått i motsats till rasistiska och sexistiska uppdelningar av liv, i mer eller mindre förnuftigt och civiliserat. Det betyder inte att all konst inom en västerländsk konstinstitution är rasistisk. Men vad den senaste debatten visat är att den lätt kan aktualisera sin funktion att dela upp människor i mer eller mindre moderna.”
Svensk kritiska ådra dyker upp här när han hävdar att precis en sådan uppfattning är att slå vakt om eurocentrismen ”som allt annat än överspelad i vårt postkoloniala tillstånd”. Emellertid konstaterar Svensk att det inte är lätt att finna något alternativ. Det postkoloniala agitation mot modernismen hamnar obevekligt i strid med eurocentriska värden som inte går att se bort ifrån: överskridande, ifrågasättande, förnyelse och inte minst den eurocentriska diskursbildningen som har gjort postkolonialismen möjlig. Man förstår omedelbart problemet om man ser den på religiös dogmatisk grund kränkte som en representant för det postkoloniala och den modernistiske representanten som en som finner en sådan kränkning högt rimlig. Vem är civiliserad?
Djurberg och Berg har som sagt inget givet politiskt ämne. De gör inga upprop mot den ständiga rasismen eller mot den neoliberala kapitalismen. Som Liv Landell skriver i GT:
”Nathalie Djurberg och Hans Berg ger samma, närmast naiva första intryck som sina konstverk, där de sitter i lobbyn till konsthallen Röda Sten och svarar på frågor. Båda talar ödmjukt sökande och verkar inte vilja beröra det politiska innehåll som glimmar under ytan.”
Det är att vidmakthålla en stark identitetstradition i konsten. Konstnären skall i enlighet med denna nöja sig med att antyda utan pekpinnar och deklarerat ställningstagande. En vanlig uppfattning, som jag har hört till leda, är att konstnärens intentioner och förklaringar skulle vara den givna nyckeln till verket. Sådant kan förekomma men det är inte någon för konstens vinnande väg utan leder alltför lätt till propaganda och illustration. Dessutom är konstnären alltid en opålitlig källa. Så här säger Djurberg i en intervju i Artinfo:
“If I already see it entirely in my head, there doesn’t seem to be any need for doing it,” she says, sitting next to Berg and speaking via Skype from their home studio in Berlin. “It starts as more of a curiosity, which makes me look for it. And when I find the way I want to see it, then I feel like I have the urge to make it.” She likens the process to sketching. “I am not that interested in making something that is perfect,” she explains.
Hur Djurberg skall tolkas varierar starkt. Jag tänker då inte främst på de politiska möjligheterna som luftas hos de ovan citerade svenska kritikerna. Kritiken i USA har en annan inriktning och betonar starkare dess surrealistiska inslag. Se t ex Hyperallergic och The Curatorial.
Svensk, från sin skarpaste sida…