Den långa diskussionen med Peter Ekström fortsätter (Kulturdelen) och jag tycker att dessa konstdebatter är både befogade och intressanta. Ämnet den här gången handlar om konstens ansvar. Ekström har hängt upp sig på ett grundläggande element i konsten: Betraktaren skapar verket. Det betyder naturligtvis inte att konstnären är fri från ansvar. Konstnärens ansvar kommer att granskas av konstvärlden, men det kan också beröra sådant som ligger utanför konsten och självfallet får konstnären ta ansvar även för detta. Ett av de mest extrema verk som har gjorts är John Duncans Blind Date (1980) en performance där han har samlag med ett lik. När det uppförs spelas det upp ett ljudband från händelsen. Jag känner inte till om detta har fört med sig några rent legala konsekvenser men konstvärlden har förstås reagerat. Duncan, som har ställt ut många gånger i Sverige, var inbjuden till Iaspis som gästkonstnär för ett tiotal år sedan. Då Blind Date blev uppmärksammat avbröts samarbetet. Jag minns händelsen eftersom det skickades ut protestlistor som uppmanade konstnärer och andra aktörer att agera för att Duncan skulle avvisas. Men Blind Date kan försvaras och man får nog säga att det idag framstår som ett relativt accepterat verk. Och det har sin historia som Duncan har förklarat.
När det handlar om dagens socialkritik är den ingen entydig bild. Ekström menar:
”Att inte stå för den moral som ligger till grund för framförd samhällskritik är inte bara fegt, det motverkar också kritikens innehåll och kraft. En narr kan naturligtvis säga sanningar men kan knappast förändra samhället.”
Det förekommer att konstnärerna gör entydiga ställningstaganden antingen genom sina verk eller genom att lägga fram sina intentioner. Men kritiken behöver inte alls vara självklar. Så är faktiskt det mesta av den sociala kritiken. När Artur Zimijewski låter sina nakna aktörer springa lekfullt omkring i koncentrationslägrens gaskammare, vad är det han exakt vill säga? Man kan nog påstå att det här finns någon form av kritik som både har innehåll och kraft och som är provocerande. Men vilken är moralen? Eller när Santiago Sierra vill genomföra en performance i Sharjahbiennalen där namnen på dem som dog i terroristdådet i Madrid 2004 (curatorerna sade efter en del diskussion nej) skall läsas upp. Vad vill han framföra för kritik och vilken är moralen?
Entydiga verk förekommer alltså, men svagheten i dessa är uppenbar. Det är politiska frågor som är så angelägna för konstnären att konstidentiteten sätts åt sidan för en odelat politisk paroll.
Ansvarsfrågan kan vara komplex som i fallet med Maria Lind och Tensta Konsthall. Hon samarbetade (jag har skrivit om detta tidigare) för en tid sedan med Bukowskis som i sin tur ägs av Lundin Oil. I samband med att Astrup Fearnley Museet också har stuckit fingrarna i samma olja åberopas på Kunstkritikk den diskussion som fördes i Sverige. Vems är det moraliska ansvaret? Gjorde Maria Lind fel? Och hur är det med de deltagande konstnärerna? Vilka konsekvenser, bojkott?
Konstnärligt ansvar är en komplicerad affär men man kan vara övertygad om att konstvärlden inte tar lätt på frågan. Ekström menar:
”Lars Vilks lägger ansvaret för konsten hos ’konstvärlden’ vilken i ena stunden är vi alla och i den andra styrs den av en liten elit. Han säger också att konstnärens ansvar är en ’inomkonstlig’ angelägenhet. Eventuella moralfrågor övergår då i fiktion. Konstens moral blir på låtsas som om vi befunne oss på en teaterscen.
Utifrån en sådan tankekonstruktion kan konstnären placera sig själv i snart sagt vilken position som helst – sexköpare, likskändare, rasist – och ändå hävda ansvarsfrihet eftersom det är inom konsten.”
Först som sist, konstvärlden är inte en utan flera. Den internationella samtidskonsten utgör konstvärldens elitstyrka. Maria Lind ingår i den och från den positionen kan hon kritisera brister i andra delar av konstvärlden som t ex (som jag skrev om igår) Jamtlis utställning i Östersund vilken enligt henne inte lever upp till ”rätt” standard. I ett ännu bredare perspektiv är alla som har elementär kunskap om konst en del av konstvärlden, men deras inflytande är starkt begränsat. Märkligare än så är det inte. Som jag redan påtalat är den inomkonstliga angelägenhet inget som kan sägas äga rum på låtsas. Fiktionens moral och omständigheter granskas grannlaga av konstvärlden, konstnären är på intet sätt ansvarsfri i konstvärlden. Och självklart inte heller i världen utanför.
Ekström nafsar Vilks i hasorna.
Min tankemässiga tröghet hindrar mig från att
förstå vad det egentligen handlar om när en konstnär förväntas ta ansvar för sitt verk.
Är det att ta ansvar för att inte betraktarna blir upprörda, och om så är fallet, stå ansvarig för beskaffenheten och intensiteten i reaktionerna. Eller är det att ha moraliskt ansvar för att konsten inte förvillar till amoralitet. Kan det vara att det gäller konstnärens ansvar inför sig själv så att han inte gör sig omöjlig.
Om nu en konstnär inte lever upp till stipulerade ansvarskriterier, vad blir då påföljderna om det nu existerar sådana i konstvärlden. Drabbar ansvaret
någon annan än konstnären själv?
Som sagt, jag fattar intet.
Vad hette den där killen som skar upp sig och filmade det? Har för mig att detta var innan 1980. Kanske inte riktigt i paritet med nekrofilen , men inte långt ifrån. Bisarrt hur som helst.
Ansvar! Om en konstnär åstadkommer ett verk (t. ex. en rondellhund) som gör mig så rasande att jag går ut och stryper en älg (eller smäller av en bomb) – är då konstnären ansvarig för det?
Om jag gillar verket, men blir så rasande över en recensents negativa kommentar till verket att jag går ut och stryper en älg (eller smäller av en bomb) – är då konstnären ansvarig även för det? Eller är recensenten ansvarig? Eller båda? Eller kan det vara så att det är JAG som är ansvarig?
Om det skulle vara jag som är ansvarig i båda fallen, hur kan man då anse att konstnären, alltså Vilks, är ansvarig för följderna av den rondellhund han faktiskt har åstadkommit?
En lärare (Konst Professor) på en konstskola sa ”Att man bör betänka, vad man lämnar efter sig” Jag tolkar det som att konstnären bör ta sitt ansvar för vad han-hon gör. Men hur vi tolkar ett konstverk kan inte vara konstnärens ansvar, det är upp till var och en som betraktar verket. Din Rodellhund kan behöva en koja för att få lite frid.
Om man bör betänka vad man lämnar efter sig, samtidigt är konstverket vad betraktaren ser, Vad är det konstnären ansvarar för; att ingen stjäl verket?
Jag har ännu inte blivit klokare.
CeDe,
På den konstnärliga friheten följer såvitt jag känner till inget juridiskt ansvar, det läggs på publicisten/utställaren.
Konstnärens ansvar kan således inte sägas vara något annat än moraliskt, hurvida gentemot vem är beroende på omständigheterna och i sak egentligen oväsentligt.
Tar inte konstnären sitt ansvar är denne amoralisk, man kan därför inte tala om moral och amoralitet i samma mening.
Ansvaret ligger, vad jag tycker, hos uppviglarna; journalister, imamer och liknande självutnämnda godhetsivrare. Konstnären har inga förpliktelser att tillfredsställa enfaldens önskemål.
CeDe,
?
RÄTT!
Tack Lisen!
Uppviglarna är ett släkte för sig.
Ja det kan man gott säga, Cecilia.
Det vore ju bra om de också höll sig för sig själv…
CeDe,
Lars Vilks kan inte friskriva sig moraliskt ansvar annat än genom amoralism.
Men då finns ju inget Lars Vilks moraliska ansvar att notera.
Men det får vi aldrig veta då Lars vet när han skall mörka.
Du kan ju försöka fråga han själv…
@mohammad
Moraliskt ansvar för exakt vad? Rondellhunden har såvitt jag vet ännu inte bitit någon nu levande person i sinnevärlden. Inte i benet alltså, bara i själen, och sådana bett får man stå ut med.
Om man nu så frikostigt skåpar ut moraliskt ansvar till upphovspersoner, hur ser det ut med diverse profeters moraliska ansvar? Har Jesus och hans gelikar ett moraliskt ansvar för religiöst inspirerade våldsbrott?
Lars Vilks kan nog friskskrivas moraliskt, och fråga honom(vårda språket) själv blir kanske lite knepigt, det måste ju vara alla konstnärers privilegium att få mörka.
En vanlig önskan, som tycks vara lite totalitärt inspirerad på sitt sätt? (blink)
http://www.synonymer.se/?query=uppviglare
Tankar från mitt enkla tält, uppslaget i tillfällig avskildhet:
Ack, frihet är ett laddat begrepp; Med en positiv frihetssyn ges konstnären frihet TILL uttryck – med en negativ dito frihet FRÅN censur.
Den första medger att det kan finnas begränsningar, medan den andra erkänner även den svältande hemlöse som fri.
Vilken utvidgar; Vilken begränsar?
Viffslan,
Det där kunde likaväl kommit från huvudpersonen själv, stödtrupperna ger dock all välvillig hjälp med att flytta fokus.
Är det vad du lärt och tagit till dig Viffslan?
Att diskursen är behäftad med ynkedom vet vi dock redan…
Viffslan har säkert mycket kvar att lära sig, men mohammad är lika dunkel i sin argumentation som vanligt. Då är ju inlärningsmöjligheterna ytterst begränsade.
Vilken diskurs är behäftad med ynkedom, den om gamla profeters galna apologeter eller den om nattståndna moralkakor a là ”kränk inte min tro, det är amoraliskt”?
Viffslan,
Hur kan en moralkaka vara amoralisk?
Där viffslades det tydligen till ordentligt i hjärnvindlingarna.
Begreppsförvirringen är omfattande, men du levererade just nu det första hjärnsläppet av kavalité i frågan Viffslan…
I vanlig ordning svarar inte mohammad på frågor som avslöjar bristerna i hennes resonemang, i detta fall vilken diskurs som är behäftad med den av mohammad utpekade ynkedomen. I stället för att inse det egna tänkandets begränsningar letar m. med ljus och lykta efter svagheter i debattmotståndarens argumentation. Men hallå, bättre än så här kan du väl, kära mohammad? Jag blir deprimerad av den låga nivån på mohammads undanglidande manövrar.
Ok, långsamt för att alla ska hänga med: ett påstående av normativ karaktär (alla bör göra så, bör låtabli attgöra si, etc) kan vara en moralkaka, dvs. appellera till moralföreställningar som inte längre är giltiga. Samtidigt kan själva påståendet lyfta fram det amoraliska i att göra eller inte göra det som moralkakan avser. Svårt? Nej! Hjärnsläpp? Inte alls?
Ge debatten om konstens respektive religionens moral och ansvar en skjuts framåt, mohammad, och berätta för oss, i tydliga termer, vilket moraliskt ansvar religioners upphovsmän har för de helt moralbefriade handlingar som utförs i religionens namn?
Lite apropå moral, sådär rent allmänt.
http://humanistbloggen.blogspot.se/2012/10/humanisterna-mannaen-fran-himmelen.html