Javäl, under de senaste dagarna har RH-projektet fått en del tillägg. Gårdagens konstdebatt i Malmö (till vilken jag och Ingrid Carlqvist anlände i pansarbilar och slussades in bakvägen för att inte oroa de lättkränkta antirasisterna) var tämligen stillsam mest beroende på att frågeställningen var något diffus. Utnyttjar konstnärerna medierna? I allmänhet är det inte så enkelt, medier och uppmärksamhet är svårt att styra. Min egen erfarenhet är att vad man kan göra är att ta hand om den uppmärksamhet som på ett eller annat sätt har kommit igång. Att åstadkomma en planerad provokation är ingen enkel affär, det finns för många faktorer som inte går att kontrollera. En enkel regel, som egentligen är självklar, är att om en händelse uppfattas som en provokation och får en viss omfattning tillkommer mer eller mindre automatiskt oväntade tillskott. Hedvig Weilbulls utmärkta dokumentär (P1) visar en del av det här. Vi får t ex möta en av veterankritikerna i dramat, Mohammad Fazlhashemi som inte drar sig för att jämföra RH med 1930-talets antisemitiska bildproduktion. Jag betraktar i övrigt Fazlhashemi som en förhoppningsingivande företrädare för en sekulärt inspirerad tolkning av Islam: ”…ett sekulärt förhållningssätt utgår från en minimal överensstämmelse (samstämmighet med religionen), som innebär att tolkningarna inte strider mot det som uppfattas som islams grundläggande rättvisepatos och andemening.” Nå, den gode professorn har naturligtvis ingen möjlighet att visa någon entusiasm för RH och nöjer sig med att förvisa mig till de högerextrema krafterna.
Gertrud Sandqvist får leverera synpunkter från dagens forskande konst. Hon använder sig av en vanlig kritisk strategi: Vilks är lite gammalmodig och håller fortfarande på med avantgardkonst som skall utmana borgerligheten. Jag vill nog säga att hon har rätt i detta men att det är ytterst tveksamt om det är förlegat. Skall man tala om ett konstnärligt överskridande måste det också drabba konstens kärna och den består alltfort av borgligheten. För Sandqvist får självfallet räknas dit och hon är också utsatt för saken fast jag tänker mig att hon nog anser sig tala från en utomstående ståndpunkt. I hennes uttalande blir jag påmind om att RH-projektet är så omfattande att väldigt få kan dess historia. Sandqvist skapar alldeles på egen hand en berättelse om att Vilks först försökte provocera med en judesugga men då detta inte lyckades fortsatte han med RH. Hon är inte ensam om att grundläggande fakta och kronologi ständigt drabbas av upplösning. I ett radioprogram idag (P1) med bland andra Lars O Ericsson, som eftertryckligt försvarar yttrandefriheten, dyker en del återkommande och egensinniga läsningar upp. En myt är att jag fortsätter att provocera och att jag enbart intresserar mig för islam. Johan Berggren från Ordfront undrar varför jag inte testar yttrandefriheten i ämnena pedofili och heroin. Det kan vara värt att påminna om att utgångspunkten får det oväntade RH-projektet var synnerligen blygsamt och kan beskrivas som en påminnelse om vilka ämmnesgränser som konsten sätter för dess kritiska granskning av samhället. På det stadiet fanns det av alldeles naturliga skäl inga planer på något processverk. Och igen vill jag understryka att mina ”ständiga” provokationer är något som man har fått för sig förmodligen beroende på allt som responsen har fört med sig. Jag har som bekant deltagit i en del debatter och har fått möjlighet att göra några presentationer av händelseförloppet men det kan man inte kalla för nya provokationer. Att Jihad Jane dök upp liksom kalabaliken i Uppsala, mordbrännarna och en rad andra händelser i samma avdelning är inte mina initiativ. Av en tillfällighet blev den beryktade konferensen vida omtalad med betydande konsekvenser men det kan inte sägas vara min provokation och inte heller att utställningen i Östersund gick överstyr. Men detta sammantaget är ett intressant projekt som förstås också belyser massmediernas roll och jag kan inte se det som annat än motiverat att följa upp det. Sandqvist (i Weibulls dokumentär) menar att jag är privilegierad eftersom jag har möjlighet att föra ut mitt budskap. Om det finns något budskap (i konsten bör man akta sig för sådana) av politisk natur är det inte något som helst sensationellt, snarast, och det har jag också uttryckt, handlar det om att man bör undvika att enbart föra en polariserad diskussion om islam, alltså att dela upp världen i å ena sidan de goda och å den andra sidan dessa rasister som talar om yttrandefrihet. Däremot har jag ingen möjlighet att föra ut något specifikt konstnärligt.
För den som eventuellt har missat debatten i går finns den HÄR. Innan debatten startar kan man se hur jag utnyttjar tillfället att göra en liten utställning av ”Boxprojektet” som jag har presenterat tidigare. Detta är naturligtvis helt irrelevant i sammanhanget men ändå, jag får välja de möjligheter som står till buds. Ett galleri som jag har haft kontakter med tidigare sa t ex nej till att låta mig genomföra en enkel vernissage med min tavla och skulptur. Alltså att låta mig fotografera dessa objekt i en konstmiljö, något som skulle kräva högst en kvart. Alltför känsligt för galleriet att förknippas med Vilks.
I slutet av veckan kommer jag faktiskt att delta i Föreningen Iduns konstutställning på Konstnärshuset i Stockholm. Den öppnar den 23 november men vernissagedagen är det främst för sällskapets medlemmar. Övriga dagar är den öppen för allmänheten vilket jag antar betyder att Konstnärshusets öppettider gäller. Jag kommer, i enlighet med föreningens önskan, att visa ett helt neutralt arbete.
Per Svensson inledningstalar på Publicistklubbens möte i Malmö
Dessa pratmaskiner. Jag tänker (främst) på Sandqvist. Det skär i mig när du svarar denna konstperson det uppenbara: ’Däremot har jag ingen möjlighet att föra ut något specifikt konstnärligt.’
”Jag kommer, i enlighet med föreningens önskan, att visa ett helt neutralt arbete”
Det är ett mjukt ställningstagande vilket jag tycker är helt korrekt. Du har med RH testat yttrandefriheten och kan nog kosta på dig att vara lite neutral.
Rörande och initiativrikt att också smyga in en liten konstvisning före debatten i Malmö.
Bepansrad fordonstransport visar väl på det absurda.
Fazlhashemi och många med honom är för yttrandefrihet men med ansvar. Jag undrar vad som menas med detta ansvar? Ska det vara ekonomiskt tex. att själv betala för livvakter och sanera efter bomber eller ska det vara ansvar för andras känslor? Ska det isåfall gälla alla människors känslor eller bara vissa utsatta grupper och hur bedömmer man känslor? Räcker det med att någon sitter hemma och gråter eller måste reaktionen vara starkare? Det skulle vara bra att veta innan man gör en tavla!
I väntan på min herres, Vadi Al-Sindars, återkomst med bekräftade bokningar av lämpliga boulebanor för (tills vidare) vänskaps- och träningsmatcher i Syndabockarnas Elitserie, vill jag bara vidarebefordra en änglaviskning som er enkle tjänare just snappade upp; Det krävdes ingen större metafysisk ansträngning att projicera detta på Lars Vilks: (även om kollegan nedan visserligen verkar slippa leva på bjudmat)
”Då Chris Brown skjuts upp ur scenbygget, som framstår som en korsning av ett egyptiskt tempel och en rymdstation, är jublet så starkt att det skulle kunna spränga Globen.
Ändå vet förstås de flesta vad den tatuerade mannen på scenen är kapabel till. Affischerna med före detta (och nuvarande?) flickvännen Rihannas sönderslagna ansikte borde inte ha undgått någon./…
…/Men Chris Brown står inte för en ideologi som påtagligt skiljer sig från andra r’n’b-sångares. Man kan visserligen se kopplingar mellan den sexistiska attityden och den brutalitet han är dömd för, men de länkarna är färre än de som råder mellan exempelvis ”vit makt”-musik och öppen rasism. Kritikerns problem består snarare i det att den konstnärliga bedömningen påverkas av den moraliska, så att allt rastreras genom ett etiskt filter.
Jag är säkert inte immun mot det själv, där jag sitter och antecknar, omgiven av människor som rycks med och ger sig hän. Jag kan helt enkelt inte låta bli att spekulera i om Chris Browns bristande omdöme när det gäller somliga låt- och videoval kommer sig av hans moraliska omognad, eller kanske är resultatet av tendenser inom den bransch han sålt sin själ till. Fast också det tillhör det kritiska uppdraget, trots allt.”
Recension idag av konsert med Chris Brown i Globen, Kultursidan DN.se
http://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/chris-brown-pa-globen-i-stockholm
”I den tillvaro han vuxit in i är ju bad boy-framtoningen närmast nödvändig.”
Ännu ett klipp från nämnda recension av Brown cum Vilks.
Är inte du också Antirasist Lars Vilks? Rasist eller antirasist, finns något där emellan?
Här skulle frågan vara, la in den i fel.
Är inte du också Antirasist Lars Vilks? Rasist eller antirasist, finns något där emellan?
Anders,
Man kan bara vara antirasist om man tycker att indelningen av människor i raser är viktigt. Därför är det besvärligt att vara antirasist i ett land där de flesta anser att hudfärg m m är oväsentligt och då får man i brist på bättre utpeka vissa som rasister och med glöd och iver bekämpa dem.
Uppdelningen handlar inte om sakfrågan utom om politisk identitet. Ras betyder inte längre ”ras” utan en eller annan form av ideologisk tillhörighet. Därför är det fullt möjligt att avstå från cirkusen och säga pass.
Det var välgörande att höra Lars O Ericsson mitt i allt dravel!
Angående rasideologi:
”– Tidningen kan knappast anses rasistisk. Alla muslimer tillhör ju inte samma ras.”
citat av Richard Jomshof, nytillsatt rättspolitisk ansvarig i SD idag i DN.se, angående Dispatch International, redigerad av Ingrid Carlqvist, den islamofobiska trycksaken med idel halvsanningar, som nu skall skickas ut till alla SD:s medlemmar.
http://www.dn.se/nyheter/politik/sd-skickar-ut-islamkritisk-tidning
Samt, ”Med ett schysst järnrör kan man slå världen med häpnad” – Socker-Conny; högkvalitativt, socialkritikiskt konstnärligt tecknande (1985) av Joakim Pirinen
Anser organisationen SION att raser ej existerar? Var det inte Lars som använde uttrycket Antirasister?
”Johan Berggren från Ordfront undrar varför jag inte testar yttrandefriheten i ämnena pedofili och heroin.”
— Förutom att du (Lars), beskriver att RH inte var tänkt som det som genom tidens försorg nu definieras som, dvs ”test” – så befinner sig väl de av Johan Berggren efterlysta ämnena, i en helt annan kategori/diskussion? Lite som äpplen och höghus, eller päron och GMO, t ex?
”Att Jihad Jane dök upp liksom kalabaliken i Uppsala, mordbrännarna och en rad andra händelser i samma avdelning är inte mina initiativ.”
— Detta är också en märklig sak. Att Lars görs ansvarig för andra människors beslut – är lite som när min exman sedan 15 år tillbaks, fortfarande tycker att jag är ansvarig för hur hans tillvaro är idag: Eftersom han beslutade sig för att gifta sig med mig, är konsekvenserna det gett i hans liv, mitt ansvar. Intresse för konsekvenserna för mig av mitt beslut att gifta mig med honom, lyser med sin frånvaro… (glad).
”Sandqvist (i Weibulls dokumentär) menar att jag är privilegierad eftersom jag har möjlighet att föra ut mitt budskap.”
— Ja usch! Att vara priviligierad är av hävd något illa. Det kommer man aldrig runt!
”Ett galleri som jag har haft kontakter med tidigare sa t ex nej till att låta mig genomföra en enkel vernissage med min tavla och skulptur.”
— Aj, aj – de oppurtuna fegisarna… de kommer kanske att ångra sin försiktighet så småningom? Som en del har gjort genom åren på både aktiemarknaden och travet…
Det är svårt att veta vartåt vinden bär.
Det var redigt skrivet, Cecilia.
Önskar lycka till på konstnärshuset i morgon. Är tyvärr inte medlem så jag får vänta tills helgen för att få betrakta underverken.
Ps Lämna långkalsongerna hemma, det är varmt i Stockholm.
Det händer att jag har mina ljusa ögonblick.
Har fått för mig att de på något sätt är tidsbundna. Visst är det märkligt?
Inte så märkligt, om man stundom omfamnar talmystiken; Du postade din kommentar 2012-11-22, kl. 20.35 – Ständiga upprepningar av ettor och tvåor, betydande A och B; Du säger alltså redigt både och. Endast den sista termen, minutslaget, det flyktiga – 35, avviker, men din rörande privata bekännelse om din ex med tidsangivelse 15 år, ger 35 minus 15 = 20, vilket delat med 2 (B), ger 10, vilket är ett genuint präktigt bra tal; Dina mänskliga tio fingrar, som gett upphov till decimalsystemet, samt dessutom också det officiella antalet Rorsach test som används av vissa inom psykiaterkåren för att utröna personlighet och känsloliv.
(Alltid förgäves i mitt fall och troligen (tack och lov) även i ditt.)
Brah at Hamed,
Oj tack BaH! Det hade jag inte tänkt på!
Brah at Hamed,
PS. Den ”privata bekännelsen” var tänkt som ett förklarande exempel, då de flesta har lättare att relatera till personliga upplevelser. (glad igen)
Men blev kanske mest en oförskämdhet gentemot omgivningens intelligens ändå?
Brah at Hamed,
Åsså är det jag igen…
Från Wikipedia om Rorschachtestet:
”Testet har mött kritik av många, bland annat av Lennart Sjöberg, professor emeritus i psykologi vid Handelshögskolan i Stockholm. I artikeln ”Vad är det för fel på Rorschachtestet?”[1] kritiserar han testet på flera punkter. Kritiken riktar sig bland annat till avsaknaden av normer inom testet – upp till 80 % av fullt normala personer kan genom testet klassificeras som psykiskt sjuka skriver Sjöberg.”
Jag tycker att kritiken snarare är ett stöd. 80% är nog i underkant?
Inte alls, du är aldrig oförskämd.
Vad gäller min intelligens är det för övrigt inget jag skryter om; stavade ju just fel till Rorschach – men vem i schäslongen gör inte det?
Åsså är det jag igen…
Från Wikipedia om Rorschachtestet:
”Testet har mött kritik av många, bland annat av Lennart Sjöberg, professor emeritus i psykologi vid Handelshögskolan i Stockholm. I artikeln ”Vad är det för fel på Rorschachtestet?” kritiserar han testet på flera punkter. Kritiken riktar sig bland annat till avsaknaden av normer inom testet – upp till 80 % av fullt normala personer kan genom testet klassificeras som psykiskt sjuka skriver Sjöberg.”
Jag tycker att kritiken snarare är ett stöd. För 80% är nog i underkant? Men vi ”återhämtar” oss ju ännu, från våra tidigare samhällsexperiment genom århundradena, med allt vad vi utsatt oss för på vägen.
Det kan tyckas gå lite långsamt ibland – men sett ur ett historiskt perspektiv, så går det nog minst lika fort som förr.
Även om inte alla har 200 mb ännu… så är det säkert på G. (glad)
PS. Sjöberg efterlysande av normer, är väl egentligen mycket intressant? Även om mitt intresse för normer, tycks mig något vidare än hans. Men vi har ju båda samma intresse, och det är ju inte helt fel egentligen?
Brah at Hamed,
Värt att notera, det talmässigt avvikande flyktiga minutslaget kan skrivas som 2-1-0-0 sekunder.
((flämt))
Hur skulle du kunna tänka på sånt dravel, Cecilia.
Fast i karantän i 2 dygn 4 timmar och 10 minuter;
Jämna och bra tal i en blogg som Vilks övergett.
2 dygn minus 4 timmar och 10 minuter, ville jag säga. (Men jag drog mig för att säga något negativt; Kommentaren i karantän är för övrigt bara en liten positivt laddad anmärkning, ej av större vikt i sammanhanget)
Inte så konstigt kanske – den ”förlorade” sig väl in i ett ”hostile takeover”?
Men inget är ju för evigt. Så vem vet vad som kommer härnäst, för de tålmodiga som vill vänta och… se?
Cecilia, du verkar ha hittat handen till din handske.
Det är bara att önska all lycka till din nyfunne symbiose vapendragare. Glöm dock inte den ständigt uppvaktande mohammad utan dela kakan mellan er på ett för alla smakrikt sätt.
CeDe,
Nyfunne? Du läser nog lite slarvig ibland?
Cecilia.
Inte vet jag, det var bara en rövare för att lätta upp stämningen lite.