1656: Den siste brutale

På Moderna i Malmö visas nu en utställning som handlar om måleriets position i konsten, ”Lögner om måleri”. Så här låter det:

”Med jämna mellanrum dyker frågan upp om måleriet fortfarande är ett gångbart och trovärdigt konstnärligt medium, samtidigt som det förs ett resonemang där måleriets idébetonade närvaro poängteras. I de verk som ingår i Lögner om måleri är inte nödvändigtvis denna frågeställning huvudsaken, men i en eller annan mening kan de tolkas som dekonstruktioner av just fenomenet måleri. På skilda sätt avslöjar de olika slags föreställningar – eller till och med lögner – som omgärdar målerikonsten.”

Dylika utställningar är inte ovanliga och för flera decennier sedan kom det oundvikliga ”måleriet i det utvidgade fältet”. Måleriets dekonstruktion satte igång under 1980-talet och i enlighet med texten ovan har man alltjämt kvar den ambitionen. Som företrädare för den internationella samtidskonsten är det en plikt att visa måleriets avarter, dvs. modernismens. Genikult och manlighet hör till bilden och det är något som är lätt att slå ner på. Genierna lär vi aldrig bli av med eftersom konstvärlden ändå vill ha kvar dem. Den kollektivt anonyma konst som inte sällan torgförs som idé är en läpparnas rättfärdighet i ämnet ”inga hierarkier i konsten”. Manligheten blir man inte heller av med eftersom den fyller konsthistorien och det moderna måleriets bästa tid. Målerifesten var över när damerna tog plats på scenen. Ett sätt att undkomma denna förlägenhet är att vidga fältet och låta allting bli måleri om man så önskar. Kan allting vara konst är det naturligtvis inget hinder för att allting kan vara måleri.

Kort och gott torde det vara så att måleriet har en historia på knappt 200 år där tyngdpunkten ligger från 1900 och ett halvsekel framåt. Då blev konsten måleriet och fann sin identitet i ”måleri-måleriet”. Den intressanta frågan är om detta måleri har någon framtid. Gott om utövare finns det sannerligen men betydligt svårare är det att nästla sig in i elittrupperna med en sådan inställning. De som har placerats där tillhör 1980-talets målerivåg vars i praktiken falska budskap var att dekonstruera det modernistiska måleriet. Konstvärlden fick då vad som synes vara de sista verkligt stora måleriheroerna: Gerhard Richter, Sigmar Polke och Anselm Kiefer. De två förstnämnda kunde gömma sig bakom dekonstruktionen och distansen (men vem kan på allvar tro på den visan?), Kiefer ägnade sig åt ett plausibelt företag, Tysklands historiska katastrof. En till finns det och där får man nog tala om ett genuint exemplar av den gamla sorten: Georg Baselitz. Det förmodligen sista moderna tricket gick hem: Han vände sina figurer upp och ner och kunde sedan måla som en riktig konstnär, oberoende av det figurativas verklighet. Och han fortsätter ännu som ett toppnamn och är knuten till den mest framgångsrike av alla gallerister, Larry Gagosian. Emellertid är det nu en bitter målare som inte anser sig få den uppskattning han anser sig förtjäna. I en mycket läsvärd intervju (januari) i Der Spiegel luftar han sin besvikelse över bristande uppmärksamhet. Men inte bara det, han kommer också med sitt något kontroversiella uttalande om att kvinnor inte är tillräckligt brutala för att kunna skapa stor konst. Givetvis är det en ohållbar ståndpunkt eftersom det är konstvärlden och inte Baselitz som avgör vad som är kvalitet. Men Baselitz lever säkert i förhoppningen att eftervärlden skall korrigera konsthistorien till hans fördel. I sig är det han formulerar om konsten som brutal och otrevlig helt enligt den modernistiska uppfattningen om konsten som överskridande. Och den lär hålla än. Alternativet trevlig och/eller upplysande konst är knappast något att sträva efter.

Å andra sidan kan man fråga sig om Baselitz någonsin har levt upp till sina ideal. Det 80-talsmåleri som han tillhör försökte verka brutalt men inte ens ambitionen att dekonstruera modernismen lyckades. Visserligen försvann måleriet som konstens signum men nog främst genom brist på brutalitet; överskridande formestetik hade nått vägs ände. Sedan dess är allt måleri (som utgör sådär 5 % av en typisk samtidsutställning – om man inte vill kalla allting för måleri) konceptualiserat, alltså helt beroende av sin diskurs: deklarerad, tagen eller given.

Baselitz med upp och ner-målning