En sak kan man vara säker på: Det måste hända något i konsten. Och det skall vara händelser som innebär en mindre eller helst en större skillnad mot det tidigare. Seglen är som sagt tämligen slaka i samtidskonsten men någon ny vindriktning kan man åtminstone fundera över. Nils Forsberg skrev i gårdagens Expressen att han ”blir mer och mer intresserad av det där andra som också är konst, av gestaltningen, av hur man säger något snarare än vad.”
En lans för estetiken i kontrast till den sedan länge etablerade innehållsliga (socialkritiska) dominansen. På något sätt måste det nog röra sig i den riktningen. Konstens identitet är uppbyggd av några (i praktiken orubbliga) förutsättningar. Begreppsutvidgningen är en sådan. Genom förskjutningen från form till innehåll kunde det behovet stillas, dvs. för en tid. De försök som vi har sett under de senaste åren att låta detta innehåll bli till en upplysande politisk agenda har nu hamnat i konflikt med en annan förutsättning, nämligen estetiken. Den handlar om, som Forsberg säger, att betona hur något är utfört, mera allmänt att hålla en distans till det innehåll som verket eventuellt kan bära med sig. Och nära ansluten till estetiken finns så obegripligheten, alltså att konstverket i sin huvudsak inte har något specifikt att säga; betraktaren kan fullgöra ett sådant behov efter eget gottfinnande.
Nyskapande genom det estetiska är dock svårt. Det konsthistoriska arkivet täcker det mesta. En möjlighet är att indirekt få fram de värden som tidigare har varit möjliga i romantiken och i modernismen. Vanligtvis har det skett genom dekonstruktion, alltså en kritisk granskning av det historiska. Ofta har det visat sig vara mer återbruk än dekonstruktion men det är en annan historia. Ett sätt att lyckas är att utnyttja andra tekniker än dem som tidigare stod till buds. Video är ett sådant medel och idag finns det alltjämt ett öppet fält i videons multikanaler.
Något sådant kan man se hos islänningen Ragnar Kjartansson en konstnär som är på stark uppåtmarsch. Hans internationella genombrott kom 2009 på Venedigbiennalen då han representerade Island. I år deltar han i biennalens internationella utställning. Nyss avslutades hans utställning på Luhring Augustine i New York. Kritikern Ben Davis är entusiastisk (Artinfo) och ser i Kjartan en romantiker som lyckas med konststycket att väcka något av den klassiska estetiken till liv genom nya former. Hans utställning The Visitors visar ett antal musiker som i skilda rum spelar tillsammans. En återkommande referens är Kjartanssons minimalistiska repetition: En kort text eller ett kort utdrag upprepas i det oändliga. Ett annat, kritikerrosat verk är Bliss (2011) där avslutningen på Mozarts Figaros Bröllop spelas upp om och om igen. Man kan se ett utdrag här.
Kjartanssons verk har knappast något socialkritiskt innehåll, det handlar mer om det existentiella som ständigt återkommer i konsten. Men även till detta håller han en distans. Hans verk har ett betydande mått av absurdism och humor men detta hindrar inte att det samtidigt bär med sig det emotionella. Hans arbeten blir trots allt gripande och är minst av allt dekonstruerande. En liten poäng i The Visitors är att det är namnet på ett album av ABBA från 1981. Omslagsbilden till skivan är tagen i Julius Kronbergs ateljé på Skansen.
Om det finns någon trend i det här är svårt att säga men det är inte omöjligt. I varje fall är Kjartansson en något udda figur bland toppnamnen i den internationella samtidskonsten. Det han gör är inte precis något upprörande men det skär sig mot den officiella agendan. Ett utdrag ur The Visitors kan man se här.
Skivomslaget till ABBA:s The Visitors
Vissa ting blir visa ting.
Ja tänk att Stor-Skämt tog över bloggen genom en lustifikativ konstkupp.
Undrar vad han kommer att skriva om för ämnen. Och om han kommer att skriva under eget namn, eller fortsätta använda Lars som alias.
Här kan nu alltså vad om helst hända…. Lars har kanske bestämt sig för att joina Femen, under en riktigt mustig konstkupp som heter duga, möjligen består den av nyskapade vägrondeller i form av kvinnobröst in natura.
…vandrar i staden, när nya vindar blåser. Allt kan hända i konsten.
Allt förändras inget består utom estetikens stråk i allt som blir till, om drömmarnas ande vägleder vandrarens färd.
Nya regimer kommer och går men frihetens strävan består.
Allt kan hända i sanningens värld.
Allt kan hända…men ingenting händer – har något hänt?
Allt och ingenting. Överallt och ingenstans. Ständigt och jämt. ”Learning all the time” Ja, så är det när ny överste tagit över styrelsen av hela bygget. Så VAR KOMMER KONSTEN IN, det blir den stora frågan. Få se vad Stor-Skämt bidrar till i sitt ledarskap.
Jag hör och ser. Det blir nog bra ska ni se.