Den demokratiska rättigheten att bli kränkt genom yttrandefriheten står inte högt i kurs. När Stina Lundberg Dabrowski får några dagar sedan tyckte (Expressen) att den svenska debatten kunde ha en större öppenhet var det upplagt för mothugg. Ann-Charlotte Marteus (Expressen) ryckte genast ut med ett feministiskt infall: Yttrandefriheten är ett påfund av vita män under 1800-talet. Hon har fått för sig att dessa vita män inte hade någon större nytta av den; de var eniga i det mesta. Numera är det ett känsligt kapitel som Marteus tror handlar om ett behov att uttrycka diverse kuriositeter och invektiv.
Nå, det här var inte något höjdarinlägg och rammades effektivt av Ivar Arpi (SvD). Men det ändrar inte mycket. I det välsmorda utsatthetsmaskineriet är yttrandefriheten en härskarteknik som utövas av de ondsinta vita männen.
Stina Dabrowkis artikel var vacker. Jag har alltid älskat kvinnan. Det kommer jag nog inte att sluta med – efter denna vackra analys i Expressen av vårt samhälle, kan det gott va så där att jag fortfarande tycker hon är lite röd, men jag skulle gärna gulla henne.
Jag är nämligen friktionist. Det visste jag inte innan. Men det vet jag nu! Och jag skall skriva om detta i Danmark och jag hoppas vi kan skapa en ny värld och ett nytt forum för diskussion med hennes – för mig – nya begrepp. Vänskapssamhället håller inte en meter! Det gör friktionssamhället däremot, det är det som skapat våra framgånger – och ni s om är oeniga är välkomna att ge mig ”friktion”!
Journalistyrket har precis som grafikerna länge varit en kvarleva från den tid då det gick att ha monopol på tryckfrihet. På journalisthögskolan på 70-talet lärde vi oss att det fanns en gatekeeper som bevakade att inte vad som helst föll under ögonen på populasen. Yrket är och har varit ett skrå beroende av boktryckarkonsten. Och de som utövade detta skrå var mycket stolta över det. Vi vet vad som hände med grafikerna. De slogs ut av den nya tekniken. Och nu håller journalister att slås ut av den också.
Publicistklubben var inte någon framåtsträvande sammanslutning ens på 70-talet utan en klubb där journalister träffades, åt gott, diskuterade en smula, skvallrade lite och gick vidare till någon annan lokal eventuellt. Stina Lundberg Dabrowski är den första som har försökt att öppna dörrarna lite mer för en diskussion i framkant. Men nu såg jag att Mats Dagerlind som uppenbarligen är publicist och som enligt stadgarna i Publicistklubben absolut passar in, inte får bli medlem i denna ärevördiga klubb. Där smällde den dörren igen med ett brak. Han skriver ju mest på en sajt som inte har någon redaktionell ledning var anledningen.
Nä det beror nog av att de inte vill ha in katter bland hermelinerna.
Eller, man kan vända på det – få in en hermelin bland katterna.
Ett tillägg i aktuell debatt:
http://avpixlat.info/2013/04/08/demokratins-dodgravare-far-okat-spelrum/#more-53581
Stina gör här ett tappert försök, ett försök, som man får förmoda, kommer att mötas med kompakt tystnad av kollegorna, vars överväldigande merpart tycks ha sprungit och gömt sig bland de vassa, pk:itiska klippskrevorna, i rädsla för att pekas ut som den ”vite mannens” slav eller ratas i största allmänhet inom det journalistiska skrået, arma människor, att verka inom det ”fria ordets” sfär och inte kunna uttala sitt hjärtas mening, måste vara ett infernaliskt helvete, ett surrealistiskt undantagstillstånd.
Lika bra att förbjuda ALL yttrandefrihet. Det finns ingen värd namnet. Och speciellt inte här på bloggen. Låt yttrandefriheten vara fördold. Låt alla åsikter fördömas utan undantag. Vad tjänar det till att låtsas att den finns. Det gynnar bara de bedrägliga som vet hur de ska trycka ner de andra. Har vi någonsin haft ett fritt ord. Är inte detta bara självbedrägeri. FÖRBJUD yttrandefriheten. ALL yttrandefrihet.
Ett debattillägg om yttrandefrihet:
http://petterssonsblogg.se/2013/04/08/hatets-vind-blaser-mot-romer-och-mangkultur-i-europa/comment-page-1/
Sverige är under utförsäljning till lägstbjudande.
Förvirringen är märkbar och rädslorna flockas.
Några svar står ej att finna, någon tröst ej att få.
Ett land har lämnats åt sitt öde och endast skepparna når hamn.
Hans Erling Jensen,
Fint skrivet av dig. Och det var härligt att någon till slut gav det ett ord – ”friktionist – det som är vad som är drivkraften i samhället!
Sossarna vill ändå inte vara sämre än alliansen utan bjuder in i partiet och yttrandefriheten en anhängare till Stockholmsmoskén där man högljutt orerar mot yttrandefrihet.
Ok, jag ger mig. Vi får väl då hoppas att Islam kan moderniseras.