Ibland känns det svårt att ta del av samtidskonstens djupsinniga budskap. Inte för att ens detta är något nytt, men det tar aldrig slut utan genererar sig i allt vidare led. Idag meddelades om en konsthallsutställning att ”Utställningen ifrågasätter maktstrukturer i samhället och visar hur kort och förgängligt livet kan vara.” Inte ens ovanligt klumpigt formulerat, för det upprepas frenetiskt då det inte saknas konstutställningar med seriösa anspråk. Deskriptivt sett kan man dock inte säga annat än att det är dagens stående matsedel: Konsten skall påvisa något allvarligt fel i samhällsapparaten men samtidigt visa upp det med inriktningen ”hur det är att vara människa”, oftast med betydelsen ”hur eländigt det är att vara människa”. I Gävle konstcentrum skall man den 18 april diskutera vilken funktion konsten skall ha i samhället. Svaret frammanas i den retoriska frågan ”Skulle konsten kunna vara en samhällets utvecklingsavdelning där politik, olika samhällsaktörer, kulturliv och konst samverkar?”
Man kan bara hoppas att det inte går så illa. Men svårt är det att få fart på förhandlingarna. Som jag redan har nämnt siktar den kommande Venedigbiennalen på ett gammalt säkert kort; några outsiders får förgylla den kvalitetssäkrade föreställningen. Hilma af Klint är alltså med bland biennalutställarna men hon flankeras av sin store idol, självaste Rudolf Steiner. Jodå, Steiner är också vederbörligen godtagen av konstvärlden och huserar på ranking 5.326 (af Klint ligger på ungefär samma nivå 5.255). Och det lär bli ett lyft genom biennalen. Steiner har levererat flera bidrag som intresserat konstvärlden. Dels hans insatser inom arkitekturen men också teckningar och hans svarta tavlor på vilka han tecknade och skrev under sina föreläsningar. En av hans beundrare var Joseph Beuys som likaledes engagerade sig i svarta tavlor.
Sökandet efter annorlunda kreativitet har sina begränsningar. Det måste genomföras och godtas av konstvärlden och når på den vägen status som konst vilket faktiskt är det man minst av allt önskar eftersom det då slutar med tjusiga utställningar och marknadsintresse.
Peter Cornell menar i Expressen att: ”Länge fick konstnären/bohemen rollen som avvikare men är numera inte lika övertygande med enskild firma och bokföringsskyldighet.
I stället har konstnärens roll övertagits av den bipoläre – han eller hon som överskrider alla regler, en mer demokratisk avvikare, utanför konstnärens kast.” Det ligger något i det. Konstnärerna har eftersträvat att bli inordnade och tagna på djupaste allvar med sin överskridande och ifrågasättande konst. När man nu har nått ett gott stycke på den vägen kan man konstatera att priset var högt. Det nya budet är ”Du skall avvika på annat sätt än genom att avvika på den rätta vägen som vi tillsammans framvandrar.”
Har man inget annat för sig kan man diskutera måleriet. Kommer det tillbaka? På Moderna i Malmö (14 april) skall det i alla fall diskuteras vart det är på väg. Naturligtvis är det så att ur demokratisk synvinkel är måleriet totalt överlägset alla andra tekniker. Men de som makten haver släpper, på goda grunder, inte genom den överväldigande volym som vilar i fördämningen. Problemet är vad måleriet skulle kunna som inte andra, och mer tidsanpassade, tekniker kan hantera. Kanske är det dags att skissa på en neoestetik.
Rudolf Steiner, svart tavla från 1920
Konst och dess syfte, kan för mig inte vara någonting annat än det som berör, denna beröringen springer från konstnärens egen energi, är den äkta, berörs människan, oavsett vad konsteliten kan få för sig att tota ihop för stolligheter, de kan gärna få dra dit pepparn växer, för ingen förmår tala om vad vi, var och en, ska anamma i konstväg, såvida vi inte är lydiga marionetter förstås, som frågar först och tycker sedan.
Emmy. Så enkelt är det inte. Man kommer ingenstans utan kunskap, erfarenhet och omsorg. Din syn på äkthet är naiv. Förfalskningar, t ex, har fungerat lika bra som äkta vara. Att kalla konsteliten för stollig är väl inte särskilt begåvat.
Kanske är det här som modern konst gått vilse, vi tror att vi kan intellektualisera, sofistikera, en djup upplevelse av en bild, eller en skapelse av något slag, balansen är vad som här avgör om vi är naiva eller ej, balansen mellan upplevelse, erfarenhet och lärdom.
Emmy,
Knappast. Problemet handlar inte om att någon har gått vilse utan om svårigheten att radiklat förnya sig. Det du talar om är den helt traditionella inställningen som inte är något problem. Antagligen är du dåligt insatt i samtidskonsten men exempelvis är Venedigbiennalens curator Gioni välkänd för sina estetiskt välavvägda utställningar.
Om en imitatör lyckas lura någon att tro att denne är exempelvis Bono gör detta inte att Bonos artisteri förminskas. Någon har bemödat sig att förfalska och använda sig av ursprungsupplevelsens kontaminerande verkan på det som kommer efteråt – en mänsklig defekt förvisso, den godtyckliga upplevelsen, men dess betydelse går inte att förneka. Hur illa ställt det än må vara i vittnesbåsets konstruktioner kommer vi nog få se mycket av den varan även i framtiden.
Per Grunditz,
Och det är väl inte helt fel, utan en högst akut ”utbildning” av samtiden…
Per Grunditz,
Per Grunditz. Naturligtvis förändrar förfalskaren inte uppskattningen av originalet. Däremot blir förfalskningen inte möjlig att uppleva som ett genuint verk hur väl utfört det än är. Det enklaste exemplet är om jag t ex skulle ge ut en av Ekelöfs diktsamlingar och uppge att det var mitt verk. Vem skulle gå med på att jag skrev lika intressanta dikter som Ekelöf?
Men varför Lars? Bryr du dig överhuvudtaget om någonting längre?
En psykopat kan ha flera kvaliteter men förblir dock alltid en psykopat.
En förfalskare kan naturligtvis besitta en lika stor teknisk och andlig skicklighet som originalkreatören, detta belyses klart i den fiktiva? dokumentären Stolen Art, om den tjeckiska konstnären Povel Novak som lyckades dra hela den eminenta konsteliten vid näsan, dels genom sin illustrativa skicklighet, med även med sin agenda om att värdefull konst tillkommer alla som kan och vill ta till sig den, de utvalda har annars en tendens att så gärna vilja omgärda hela det moderna konstprojektet med en aura av mystik och sofistikation.
http://www.youtube.com/watch?v=iX7SqvCP6wY
Lars har nog all rätt att bry sig om det han tycker är värt bryderi. Han får också styra och ställa som han vill i sin egen blogg. Den som inte kan finna sig i det utan tror sig kunna ändra på Vilks, hen har ännu inte förstått spelets regler.
Bra eller dåligt – är inte frågan. Take it or leave it! That´s it.
Ja men om man är nr 2, dvs inte har tänk så värst på… verket själv egentligen- så kanske man kan hitta på något begåvat – och bli nummer 1 i tanke, i alla fall i den temporära historieboken. Och därmed ha ens chans att kvala in i något annat?
Jag talar inte alls om Lars, om någon nu skulle inbilla sig det. Tvärtom.
CeDe,
Hen?
Döden är väl ingen DEL av livet. Den är ju dess kontrapunkt. Och menar du att bloggen är osalig i ett övergångsstadium då, till nåt annat, eller? Men böneutrop i Fittja, Waberi och Muhammad Omar kanske avspeglar sina mörka stråk på bloggen, i en död, snarare än det som tidigare varit.
Emmy,
Många förfalskare är skickliga men saknar originalitet. Det är det som är problemet, man gör efter under falska förespeglingar. Och någon kungsväg till konsten finns inte. Konst riktar sig visserligen till alla men i praktiken aldrig till envar.
Klemkäck.
Vilks måste lämnas i fred nu. Han behöver ges arbetsro inför alla sina kommande uppdrag och engagemang.