Väl är det nog så att den globala konsten får sägas vara den ism som konsten har hamnat i. En utställning på Akademie der Künste i Berlin ger ett bidrag i frågan. Den globala konsten är alltså den konst som är befriad från hemort och, givetvis, det betyder att den västerländska konsthistorien och konstbegreppet är en lokal företeelse. ”Vad som är konst, eller tillåten konst, är fortfarande olika på olika platser”, skriver Katarina Wadstein MacLeod i en recension (SvD). Jodå, så är det förstås, men det är också vanligt att undvika frågan om vad som faktiskt gäller och vem som har definitionsmakten. Vad man än hoppas och tycker är rätt sorts bekräftelse förutsättningen för att något skall vara något av värde. Och hur det systemet fungerar är ingen hemlighet. Hans Belting som medverkar i utställningsprogrammet har skrivit en intressant text kring problemen med global konst. Jag skall återkomma till den.
Bengt Ohlsson (DN) har påpassligt noterat den store Löfven när han intervjuas av Johar Bendjelloul. I genren strukturell rasism har den alla förutsättningar att bli en klassiker. Ett lärdomsstycke i det vi alla ständigt skall företa oss: Självrannsakan. Denna självrannsakan påminner inte så lite om den kristna synden: Vi är alla syndare. Dock med den asymmetrin att inte alla kan beskrivas som strukturella rasister vilket logiskt borde vara fallet. Här är i alla fall det uppbyggliga samtalet:
”Du talade om vikten av att se rasismen inom oss själva”, frågade Bendjelloul. ”Vilken rasism har du hittat hos dig när du rannsakat ditt inre?”
”Tung fråga”, sa han.
”Men allvarligt talat”, säger han stillsamt. ”Det handlar ju om att se strukturer också i sig själv. Saker som man kanske inte är medveten om. Har du hittat något sånt när du tittat?”
Löfven är totalt överrumplad.
”Nej”, säger han kort.
”Ingenting alls?”
”Nej.”
Tydligen hade Bendjelloul besök av Frälsaren själv.
Ja, men det är ju sant det Löven säger. Man kan inte hitta något som inte finns. Inte bara hos honom själv. Rasism finns ingenstans i egentlig mening R-ordet är ett hittepåord.
Globalt finns heller ingen rasism, eftersom globalism ju utesluter nåt den tomt innesluter i sig själv.
Jag skulle vilja påstå att konstens fenomen är som kärlek, eller naturens själva växtkraft, uttrycket av den går inte att förneka, eller att intellektualisera, den kräver endast att få komma till storartat uttryck, oberoende av vad kloka människor försöker formulera för definition av den, den kräver icke sitt som det står i vår Skrift, även om dess alster då de fördöms, tvingas gömmas undan i hemliga rum eller kapas av metallisk klinga beroende av tukt och rationalitet, så stoppar ingenting dess kreativa impuls, den finner till slut en väg att ta sig fram på, likt den framrusande vårfloden, eller grässtrået, genom betong och asfalt.
Egenkärlek möjligtvis. Kärleken tar sig inte alltid fram, den behöver en motpart.
Emmy. Jodå, om man har en romantisk och subjektiv uppfattning om vad konst är kan man säga som du. Men en sådan uppfattning beskriver inte konsten som den faktiskt fungerar utan är enbart en personlig uppfattning om hur det borde vara.
Denna sida har just med den globala konsten inom var och en att göra:
http://larsklingsbo.com/2013/04/12/the-greatest-wisdom-is-in/
Vandringskonsten utan lokal förankring i ort och ställe.
Oerhört tänkvärt inlägg i Löfvendebatten:
http:/www.newsmill.se/artikel/2013/04/14/ingen-kan-representera-sveriges-muslimer
Lars. Kommer konsten någonsin handla om något annat än utvecklandet av det egna begreppet? Inom de discipliner som finns tillgängliga, allt från musik och litteratur till vetenskap och forskning, verkar man nöja sig med begreppsfrågan som i bästa fall sekundär. Ofta i det närmaste oviktig. ”Det kan vara det mesta” hör man och de territoriella anspråk som görs godkänns med hänvisning till att begreppet är upp till var och en att använda, resultatens nytta talar för sig själv och är det inte av värde tystnar det.
Inom konsten verkar det finnas en nästintill paranoid föreställning att begreppet måste ha en enhetlig, central och kontrollerande förankring. Om anarki inom begreppsutvidgningen råder måste även denna kontrolleras; gör uppror mot oss enligt våra regler, var olydig enligt teorin och rätta dig i ledet. Ingen aktör som väsnas får kalla handen, istället blir han teoretiskt nonchalerad och emottager ett dolt handslag då han faktiskt tagit ställning till konstbegreppet, vilket naturligtvis alltid är gynnbart för begreppsdiskussionen och därmed av absolut största vikt. De som avsäger sig sin inblandning tar tvärtemot ställning; de är med andra ord konstens egna Judasgestalter, oumbärliga som skugga till det stora ljusskenet.
Är det för att konsten, till skillnad från andra discipliner, är helt konstgjord och inte bara partiellt konstgjord? Den tjänar inget syfte om vi inte kommer överens om detta syfte. Har den inget syfte måste detta bli syftet, bara vi kommer överens om det. Är syftet en naiv programförklaring spelar detta ingen roll då ett syfte trots allt är ett syfte även i ouppnådd status. Konsten är till för samhället (fast egentligen inte), konsten kan förändra (fast skit samma om den inte gör det), konsten är viktig! (Vi TYCKER ju det, alltså ÄR den det!)
Per Grunditz – först trodde jag att du talade om bloggen, men förstod sen att det handlade om konsten.
Hur som, så var det väldigt intressant det du skrev.
Per Grunditz, jag instämmer i att ditt inlägg är väldigt intressant.
Jag har svårt att svälja den institutionella konstteorin som känns kontraintuitiv och blir urvattnade cirkelresonemang och meningslös, såsom ditt exempel ”Har den inget syfte måste detta bli syftet, bara vi kommer överens om det”
Per. Jag har svårt att gå med på att ”Inom konsten verkar det finnas en nästintill paranoid föreställning att begreppet måste ha en enhetlig, central och kontrollerande förankring”. Jag vill visserligen men att det i praktiken är så och att det dessutom måste fungera på det sättet, men konstvärlden ser idag snarare på konstens angelägenhetsgrad än på den överskridande begreppsligheten. Och jag vet inte vad du menar med att olydighet skulle belönas. Jag skulle säga tvärtom. Din slutkläm är väl riktig. Om konstvärlden tycker att konsten är viktig så är den det. Och den har lyckats övertyga samhället om dess förträfflighet. Men det är inte så enkelt. Här kommer jag också in på Kristers kommentar. Den institutionella teorin behöver inte ses som cirkulär. Säger man att något är konst/kvalitet för att konstvärlden säger det är det ett cirkulärt konstaterande. Men den institutionella teorin kan gå vidare till den viktiga fråga: Varför anser konstvärlden detta. Och de svar som finns har jag redovisat både här på bloggen och i mina böcker. Inga märkvärdigheter, klart som korvspad.
CeDe,
Självaste Helin, som annars heligt och dyrt stått stadigt på den rabiata feminismens sida, ter sig nu plötsligt räddare än den mest förskrämda hare, för denna ”feminism” visade sig nämligen ha mage att kritisera en representant för de ”icke-kränkbaras skara”, så ska man skratta eller gråta åt Helinens knixande inför mullorna…