De svenska politiska visionerna som förverkligats inskränker sig till två. Förmodligen kan de flesta ännu dra sig till minnes den första: Folkhemmet/Välfärdssamhället. Detta företag betraktas idag som nationellt och rasistiskt. Men det höll under några decennier. Inte för att visionen var ett förverkligande av en politisk uppenbarelse. Tiderna var goda och välfärden kunde växa i ett efter kriget framgångsrikt Sverige. Socialdemokraterna övergav revolutionen och blev följesamt revisionistiskt moderna. Högre löner, längre semester, kylskåp, telefon och tv-apparater. I modernistisk anda planerades världen för den gode medborgarens bästa. När den svenska ekonomin började gå sämre strandade företaget. Därmed var det dags för nästa vision, en postmodern sådan: Det mångkulturella samhället. Inte heller detta var någon uppfinning i sig, det mångkulturella samhället var en del av en pågående förändring och hade inte behövt några avsevärda ansträngningar för sin fortsatta utveckling. Men det tröt med ideologierna och liksom med folkhemmet, blev det en allmän politisk uppslutning kring denna vision. Intressant nog var det inte fråga om något vänsterinitiativ utan en idé från konservativt håll. Reinfeldt, som fascinerats av den store folkhemsledaren Tage Erlander, tog ett steg mot vänster (och utplånade därmed den traditionella högern). Det mångkulturella samhället fanns före Reinfeldts ledarskap men det var han som samlade nationen kring företaget. Medan folkhemmet byggde på framsteg och tanken att skapa den moderna människan i ett bekvämt och tryggt land, är det mångkulturella samhället en späkning till följd av allt som den vite mannen har dragit på sig, naturligtvis också genom folkhemsepoken. Den nya människan befinner sig på långt avstånd, den världsmedborgare som antyds, kan inte förverkligas förrän den rasistiska och eurocentriska uppfattningen har förjagats. Eftersom dessa föreställningar i huvudsak är omedvetna är alla som kan hänföras till dem belamrade med en skuldbörda som aldrig kan lösas. Förhoppningar närs ändå, men under interimstiden råder i postmodern anda en omfattande relativisering av värdenormer samt en sträng uppdelning i skuldbärare och förfördelade.
Ibland uppstår förvirring i det mångkulturella samhället och feltrampet med Omar Mustafas öden och äventyr är exemplariskt. Efter den inledande värdekollisionen kunde relativiseringsprincipen sättas i arbete. I sådana fall är det enda tänkbara stridsropet islamofobi. Den här gången fick såväl EXPO som Nalin Pekgul (DN) se sig förvandlade till islamofober. Mustafa själv menar (SvD) att Löfven ”utan eftertanke vek sig för islamofoba krafter”.
Det torde snart vara behov av en något fräschare politisk vision.
Skillnaden är väl att det fanns en folklig uppslutning bakom folkhemstanken. Den stora frågan är när SDU kommer ockupera Kårhuset och huruvida Reinfeldt dyker upp mitt i natten.
Folkhemstanken var ju baserat på en homogen värld. Att försöka tillägga människor andra egenskaper än dem människan har, är ju multikulturalisternas intrång i genetiken, som de inte har et jävla clou om! Hade inte journalistikens högtropare tillhört samma tradiga klass, då hade ju multikulturalisterna för länga sedan blivit uthängt som värra nazzer än dr Mengele!
Jag får fortsätta mitt förvirrade skriv från i går med ännu en gång att konstatera, att islam inte nämns i samband med Boston – alla försöker att förklara brödrerna brothers ”frihetskamp” med socioekonomi, utenförskåp och liknande PK rätta begrepp. Tyvärr går det inte. De är muslimer – den ena var – ISLAM är boven och inget annat.
Också i den ”korta” värld, där jag lever, är det nu klart att ångesten för islam är så enorm att en Rondellhundsutställning i Tyskland inte är den baggis, som vi kalkylerade med för en månad sedan. Tysker har förlorat nåt av sitt mot sedan en vis händelse ser det ut som!
Men egentligen är det väl bättre att prova något, ta smällen , bli besviken – än aldrig att bli besviken! Då har man ju nog inte provat nåt!
Eller hur?
En mycket träffsäker beskrivning av Sverige under de senaste 80 åren. Slutsatsen lovar något, men vad? Ty snart är baljan full.
Folken kommer åter att samlas i grupper som upplevs som någorlunda sammanhållna och fungerande. Det multietniska samhället är ett ytterst instabilt och tillfälligt tillstånd.
Jag skulle nog vilja framhålla neutralitetspolitiken som den tredje fullbordade visionen. Den var i sig ett betydande ställningstagande och inte som vissa något enfaldigt hävdar, motsatsen. Neutralitetsprincipen var långt ifrån en utrikesfråga och det är nog inte helt fel att påstå att den faktiskt ligger som förebild för den senare mångkulturella frågan.
Ensamma fåglar kvittrar vackrast.
Intressant tanke Per Grunditz. Utveckla gärna ovanstående en aning.
Vi svenskar har länge haft en tradition av ickeställningstagande och neutralitetsprincipen var egentligen bara en politisk manifestation, en blandning mellan tystlåten pacisfism och ja, jantelag. Vi parerade mellan öst och väst under första halvan av 1900-talet, kom ut ur kriget helskinnade och det enda vi kunde hävda internationellt var vår moraliska felfrihet; nej, vi stod inte på tyskarnas sida, vi tar överhuvudtaget inte ställning till någon stormakt ty vårt land är litet. Båda sidor får sin beskärda del malm. Palme var noggrann med att kritisera USA i lika stor mängd han kritiserade Sovjet.
Att detta färgar av sig på kulturfrågan är ett självklart led i denna neutralitetspolitik; vi tar inte ställning här heller, kulturen är relativ och enligt tradition bör vi avstå från att ha åsikter här också.
Vad man skulle kunna säga är att denna mani för ickeställningstagande gått väldigt, väldigt långt.
Tror egentligen inte alls att Vilks har något större intresse av den verklighet som han aningslöst drogs in i genom sin rondellhund, vilken också ställt krav på ställningstaganden. Hans liv är en fantasivärld och det är nog där han känner sig som mest bekväm.
Har CeDe blivit kapad av ett troll eller är det en ”stalker gone bad”?
Tack Per Grunditz, det ligger nog något i det du säger att en benägenhet till icke ställningstagande ligger lite till grund för både neutralitetspolitik, kulturrelativism och rasismofobi m.m. Men man kan ju gå vidare och fråga sig varifrån kommer det här jantalagstänkandet, konflikträdslan och koncensusbehovet i vårt kollektiva personlighetsdrag?
CeDe,
Ligger det ändå inte i konstnärens värv, att ”känna in” vad som rör sig i det kollektiva (o)medvetna, vare sig dessa fenomen vid en senare tidpunkt kan komma att utvecklas till ett politiskt sprängstoff eller inte, som vi vet finns nu en uppsjö konstnärer som fått kalla fötter inför detta stålbad och som väljer att ducka istället för att gripa sig an det otacksamma jobb som består i att stävja en rörelse från 600-talet, vilken ju i vissa kretsar är på stark frammarsch bland dagens förvirrade människobarn. T o m Jesusgestalten själv konstaterade nyktert: ”Sannerligen, i natt innan tuppen gal ska du ha förnekat mig tre gånger”.
Nja, tycker att Lars har blivit lite historielös plötsligt.
Kanske läser jag bara illa?
Per Grunditz,
Minns att Jörn Donner sade alldeles ”nyss”, att de enda strejkande arbetare som han mött som egentligen inte ville strejka, var de svenska… (glad)
Om man tänker sig att historia har en påverkan/närvaro i nuet; …att tankearv kanske inte är lika snabbt som internet – så har kanske Karl XIIs nödmynt/crescendo av krig, ett finger med i spelet?
Bara en förflugen tanke.