Debatt-debatten är omfattande och ännu har den inte lagt sig. Skall man ”fritt” debattera frågor av känslig natur? Vad dessa frågor handlar om är alltid detsamma. Åsa Linderborg har placerat sig i det extrema tystnadshörnet men publicistkåren har delade meningar. Hon menar att om man debatterar kommer debattörer (med anseende) inte att klara av den. Då är det bäst att låta bli. Istället framhåller hon att Aftonbladet skall fortsätta att jaga högerextrema (samlingsnamn på alla som inte följer Linderborgs schema) och ”liberala vingelpellar”, alltså den fara då den tidigare så sammanhållna åsiktsmaskinen riskerar splittring.
Roland Poirier Martinsson gör ett försök att nyansera saken genom att angripa vänsterns brist på självkritik (DN). Han uttrycker också skepsis mot Janne Josefssons uppfattning att släppa debatten fri. Vad jag kan förstå är en sådan oro helt obefogad. För vad innebär ”fri debatt”? De tongivande medierna, som det handlar om, kommer alltid att granska och välja. Släpper man in en och annan avvikande mening kommer det inte att vara vem som helst eller vad som helst. Precis som man i konstvärlden kan finna en överväldigande konsensus är det på samma sätt bland samhällsdebattörerna. En sparv i tranedansen får inget gehör om denne inte lyckas övertyga sin i grunden skeptiska omgivning. Men tills vidare får vi mynta en ytterligare fobi, debattofobi.
Angående terrorattacken i Boston kunde man följa den latenta spänning som lägrade sig över debattlägret. Var det en högerextremist eller en islamist? När det blev klargjort sänkte sig en talande tystnad i ämnet.
Man har drabbats av rädsla för sanningen, snarare än nåt annat. Realiafobi kanske.
-Veritofobi vill jag minnas att det kallas…
Frågan är om inte debattlederskan Dabrowski drabbats av fullständig amnesi (minnesförlust)?
Hade hon helt glömt vilka figuranter hon bjudit in i form av Linderborg o Esbati? Två ärkekommunister som inte ens bemödat sig om att göra avbön från sin mördarlära fick här spela de indignerade ärtprinsessorna som i all sin finhet tillät sig o andra att INTE tala om det som varje köksbord, byggbod och omklädningsrum är fullt utav :
En berättigad diskussion och ett tydligt ifrågasättande av överhetens demografiska spel med det svenska folkets framtid.
Det finns inget svenskt folk längre. Alltså ingen framtid.
Ja, hade hon inte varit så nyfiken på yttrandefrihetens belackare, så hade hon säkert bjudit in de som kunde diskutera på berättigade villkor…