Javäl, Omar Mustafa bestämde sig för konfrontationslinjen mot Socialdemokraterna. Den tidigare väne vännen förvandlad till den värste fiende, utslungande sin bannstråle om de islamofobiska krafterna och partiets undfallenhet.
Mustafa ingår i RH-projektet sedan jag mötte honom i en morgontevedebatt 2008, den 18 februari (han skrev en artikel i Expressen, läsvärd såtillvida att den instruktivt drar allt det vi brukar få höra). Vad jag minns av den är att det var det gamla vanliga, den som är kränkt avgör själv vem som är kränkt och hans uttalande om det outhärdliga att vanhelga profeten. Mustafa är ingen kreativ begåvning utan känner blott vilka vindar som kan blåsa i de segel han navigerar med. Tydligen har han nu kommit fram till att hans position i det rasistiska Sverige med den tilltagande islamofobin är stark nog för att våga en dust med självaste Löfven, det röda hoppet, som i sin självrannsakan angående den strukturella rasismen ej fann något värt att notera.
Frågan är dock om Mustafas attityd är strategiskt fördelaktig. Inte minst är det politiker som Löfvens och hans samling som backar upp dem som ständigt påkallar islamofobins alltmer obegränsade utbredning. Det är inte omöjligt att Löfven förbättrar sina opinionssiffror i nästa mätning. I enlighet med järnrörseffekten.
Och om skuldfrågan i Mustafatvisten får man nog säga att den skuldfrie kaste första stenen.
Den s.k. islamofobin i vårt fagra rike är att betrakta som en form av omvänd MacCarthyism. Anklagelsen riktas mot allt och alla som regel helt utan bärighet i en ständigt stridande ström. Kul på sitt sätt att det är sossarna som nu drabbats då de faktiskt bär ett stort ansvar i det debattelände som gjort det möjligt att klistra neurosstämpeln på de som har andra åsikter är de korrektas.
mohammad, kan du inte liva upp hjärnorna lite med en ny rebus?
Ja ha, den såg jag först nu. Som du vet betraktar jag Mustafa som en rettroende muslim, därför är det inget som överraskar mig i hans uppförande – kanske är han inte totalt hopplös då han inte användar taqqyia – eller han är rätt och slätt för obegåvat! Men han kan sin koran och bekräfter till fullo, att det som jag läst i denna bok efterlevs av allt för många människor i vår världen. Reformisterne har trånga kår som vi tidigare diskuterat.
Naturligtvis är konfrontationslinjen ett taktiskt misstag, bättre hade självklart varit att köra enligt regelboken och ta på offerkoftan. Men det tillåter inte den muslimska hederskulturen. Det skulle vara att i någon mån erkänna sig svag och underlägsen de otrogna och det är otänkbart.
Fatimas aggressivitet i SVT Debatt är exempel på samma attityd. Hennes agerande visade på kulturskillnaden, hon tror det är positivt att visa ”styrka” medan uppträdandet verkade frånstötande på de flesta svenskar.
Det är veritofobi, islamofobifobi, paranoia och mani, hos de som anklagar folk för islamofobifobi.
Bättre anklaga sossarna för antisemitism än islamofobi. Det är mer korrekt.
Nils, visst är det precis så. En heder som hela tiden måste hållas vid liv men inte bara mot de ”otrogna” utan även inom den egna klanen. Om det är religiöst eller kulturellt betingat är väl svårt att veta.. En mix antagligen. För oss nordbor däremot är ju behovet av detta uttryck inte så stort. Vi väljer andra vägar till bekräftelse.
Nils,
Nja, att folk blir ilska/provocerade; att de vill visa styrka på ett eller annat sätt – är det nytt det?
Varken sossarna, högern, trädgårdsentusiasterna, LCHFarna m fl, blir lite ilska titt som tätt. Och alla tycker nog att det är positivt att visa styrka i sin övertygelse.
Så jag är nyfiken på hur du egentligen, egentligen tänker.
CeDe,
Nordbo-klanen?
Nils, det måste också ha upplevts som lite extra besvärande att det var en kvinna som gav nådastöten.
Cecilia,
Det är milsvid skillnad på om en trädgårdsentusiast eller en muslim blir ilsken. Vad aggressiva muslimer är kapabla till vet inte minst bloggägaren allt för väl.
CeDe,
Nådastöten???
Nils, kanske lite överord, men ur Mustafas synvinkel var nog avskedet knäckande.
Nils,
Du skriver nu om något annat än det jag påpekade.
Du skrev: ”Fatimas aggressivitet i SVT Debatt är exempel på samma attityd. Hennes agerande visade på kulturskillnaden, hon tror det är positivt att visa ”styrka” medan uppträdandet verkade frånstötande på de flesta svenskar”.
Och jag skrev:
”Nja, att folk blir ilska/provocerade; att de vill visa styrka på ett eller annat sätt – är det nytt det?
Varken sossarna, högern, trädgårdsentusiasterna, LCHFarna m fl, blir lite ilska titt som tätt. Och alla tycker nog att det är positivt att visa styrka i sin övertygelse.
Så jag är nyfiken på hur du egentligen, egentligen tänker.”
Så dina tankar om styrka, frånstötande etc – vore intressant att läsa. För som jag ser det, så har du ju inlämmat Fatima i ”debatten”. Hur tänker du?
Själv har jag faktiskt inte varken inlämmat eller exkluderat ”henne”…
Cecilia,
Verkar råda språkförbistring här. Jag orkar inte med en lång förklaring kan bara beskriva min reaktion på Fatima:
”Fy fan, tänk att en medeltida totalitär ideologi med representanter som henne fått fotfäste i Sverige.”