Ingen dager synes än i samtidskonsten men lite stjärnblänk kan den alltjämt bjuda på. Historien bakom krisen torde vara välbekant för mina bloggläsare. Konsten övergav estetiken och formen som konstens identitet och placerade innehållet som det primära. Detta skedde under 1980-talet. Många vackra förnyelsevinster kunde kasseras in och under de följande decennierna befann sig konsten i en intensiv utvecklingsfas. Emellertid är det nu svårt att komma vidare eftersom konstens innehåll/ämne inte längre är intressant i sig. Slutstationen blev socialkritiken som nu häftar vid konsten som en sorglig skepnad. Den har dessutom trängt ned i de lokala utställningarnas rännilar och deklareras med hjälp av texter som får mig att sucka tungt. Den här dök upp idag; konstnärerna:
”har en knivskarp blick på vårt samhälle, dess strukturer och maktförhållanden. På olika sätt och i olika medier gestaltar de berättelser om vardag där skevhet och krav på rättvisa löper som en röd tråd.”
Nja, ser man framåt får man nog se bakåt, en eller annan form för återtåg till den estetiska sfären är nog det man så småningom kan förvänta sig. Tills vidare är romantiken och modernismen (vilka, skall man komma ihåg, konstituerar konst i vår mening) det förlorade förlovade landet vars ingång spärras av ängeln med det flammande svärdet. Men det finns möjligheter att öppna några bakdörrar. Detta har varit känt länge. Från början en kritik av konstnärsmyt och modernistisk framstegsoptimism, stod det klart att man under förevändning att kritisera kunde återuppliva det förbjudna och omöjliga. Under senare tid har kritiken mattats och i viss utsträckning ersatts av kreativt återbruk.
Idag var det pressvisning på Malmö Nordic, utställningar och arrangemang om det nordiska under de kommande månaderna. Ett av inslagen var Ragnar Kjartanssons utställning Scandinavian Pain på Moderna. Den består av en uppbyggd lada i konsthallen med en utställning av verk av Edvard Munch. På taken har en neonskylt med texten ”Scandinavian Pain” monterats.
Verket har sin upprinnelse i Momentum i Moss 2006 där Kjartansson deltog. Han hade funnit en något förfallen lada som låg alldeles vid havet. Så blev det hans kommentar till ett nordiskt kännemärke, den lidande expressionisten samtidigt bedövad och upplivad av Ångest (”Angst”). Efter det skulle Kjartansson bli mer uttalad i sitt återbruk vare sig det har gällt tyska lieder, känslosamma schlagers eller Mozart. Det är alltså väsentligt att han inte är någon cyniker som gör sig lustig över de verk han bearbetar. De gamla verken gör sig väl hörda om än under oväntade omständigheter. I utställningen på Moderna blir det möjligt att på ett överraskande sätt ta ställning till Munch.
Kjartansson är starkt i ropet. Han är bland mycket annat med på Venedigbiennalen juni och deltar även i Göteborgsbiennalen i höst. Hans artfactsplacering på 1.150 kommer att förbättras en hel del. Jag har en del sympatier för det här både för återbrukstanken och för att Kjartansson utgör en kontrast till den teorityngda socialkritiken. Han är ingen teoretiker men klara sig tämligen väl genom sin praktiska kreativitet. Det är inte alltid han ger rätt svar på kritikernas frågor. Idag fick han spörsmålet om hur Scandinavian pain såg ut idag. Han svarade då att det numera handlar om ”guilt” vilket han fick dra sig ur med överbryggande skratt.
Jag deltog också i Momentum 2006, året innan jag drabbades av konstvärldens karantän, och lärde känna Kjartansson. Hans lada låg bredvid mitt bygge och jag minns hans konsekventa idoghet att genomföra den performance som ingick i verket. Han låg nämligen under utställningstiden i källarrummet. Besökarna kunde se honom genom en lucka. Då och då kunde man höra hans suckar och mummel genom högtalarna. Under stora delar av utställningstiden kom det mycket få besökare men det hindrade inte konstnären från att genomföra sitt projekt till punkt och pricka.
Bra, Vilks;
Kjartanssons ursprungliga utförande av ”Scandinavian Pain” för osökt tanken till Dostojevskijs lilla sublima epistel ”Anteckningar från källarhållet” (på engelska mer rätt ljudande ”Notes from the Underground”)
Hi,
I have made a game called Angry Prophets featuring prophet Mohammed and Jesus https://play.google.com/store/apps/details?id=angry.prophets.af_final_adsfree&feature=search_result#?t=W251bGwsMSwxLDEsImFuZ3J5LnByb3BoZXRzLmFmX2ZpbmFsX2Fkc2ZyZWUiXQ…The game is just a parody, it contains nothing offensive in my view.Muslims are putting pressure on me and Google to remove the game ! I don`t see any reason for Google to remove the game, but if they do I plan to go to court ! Can you recommend me any law firm that may help me in case Google falls into pressure ?
Ps
Gurun Gudrun,
Översättare tolkar alltid. Kanske tolkningarna inte bara är omskrivningar, utan faktiskt välvilliga översättningar med syfte att förstå/överbrygga?
Mitt eget favoritexempel är att Goffmans ”Presentation of self in everyday life”, översattas med ”Jaget och maskerna”. Med tillagd underrubrik – ”en studie i vardagslivets dramatik”.
Används än idag som kurslitteratur inom beteendevetenskap, om jag förstått det rätt. Utmärkt bok för övrigt. Fast kanske den intresserade bör läsa den på engelska ändå?
Cecilia,
Visst är det så. Men det är betydligt lättare att tolka en geoteknisk text än en dikt. /Mårten
En fråga:
http://petterssonsblogg.se/2013/05/04/gris-i-saudi-tv/
Mammas gossar under lidandets skäppa.
Lars, förstår jag som fick lite arbetsro. Men alla ni andra som hatade och klagade över att ni inte gavs något utrymme. Vart tog er skrivariver vägen. Blev det inte roligt längre eller hade ni egentligen aldrig något att säga. Synd om er i så fall, men jag väntar ändå fortfarande på kommentarsfältet stora lyft.
/Christina
Avundsjuka är den största drivkraften i vårt samhälle. Inget roligt tillåts idag. Även i konstvärlden, gentemot t ex Lars Vilks, är det så.