I katalogen till den pågående Malmö Nordic-festivalen skriver galleristen och en av initiativtagarna till arrangemanget, Göran Green*:
”De nordiska konstnärerna är numera en sorts konstens världsmedborgare.”
Förmodligen lägger han ut den här texten för att motverka de röster från korrekthetens rike som finner det svårt att se någon form av samling kring Norden. Men i alla fall hör vi det igen: Världsmedborgaren. Vad kan det vara för en filur? Vilka värderingar hyser denne? Är denne rasist? Förmodligen inte. Men eftersom väldigt många, ja egentligen alla etniska svenskar, etniska nordbor, etniska européer eller etniska västerlänningar är strukturella rasister är det svårt att inlemma dessa i världsmedborgaren. Är det icke-västerlänningar som kan vara den där världsmedborgaren? Eller skall man tala om olika sorter (Green är redan inne på sorteringen)? Eller är det så att vi nu lever i ett förstadium till Världsmedborgaren, den slutgiltiga lösningen på alla mellanmänskliga problem? Världsmedborgaren som, inskriven i en ljuflig krans av de allra mest rättänkande värderingar och med en moralisk höjd som gör Mount Everest till en obetydlig kulle, borgar för att allt skall slukas av Den Enda Rättvisan. Vare det den kristna strävan till snar bättring som aldrig riktigt tar sig eller marschen mot modernismen Utopia, eller vare det Världsmedborgaren. Man kan ana upplösningen, dessa kalkoner saknar flygförmåga.
Green vänder sig också mot ”den högerpopulistiska kritiken”: ”Nu är det den samhällskritiska konsten som angrips.” Han åsyftar sannolikt SD:s tidigare utfall mot att inte ge statligt stöd åt ”undersökande konst”. Jag har varit förtjust i den ambitionen eftersom den diskvalificerar mitt undersökande och socialkritiska RH-konstprojekt, något som nog inte var meningen. Vad jag förstår har formuleringarna tagits bort eftersom jag inte har kunnat återfinna dem i SD:s kulturpolitik
Den numera så fruktade svenskheten: I det svenska kulturarvet, som för närvarande har en svag ställning, kan den sökande finna ett och annat korn:
”Ingenting frukta svenskarna så mycket som att bli slagna på fingrarna med själföfverskattning. Inom hela samtiden finns icke heller ett förnämare och mer vinnande folkdrag än denna nationella själfironi. Hur på en gång blyg och stolt ter sig icke en sådan själfförnekelse vid sidan af de andra nationernas förgudning af det inhemska!”
Så skrev Heidenstam 1896. Ännu värt att fundera på.
* Göran Green driver Galleri 21 med särskild inriktning på nordisk konst. Jag har själv ställt ut där och i katalogpresentationen räknar Green också upp mitt namn som exempel på utställare. I dessa tider kunde han ha hoppat över det, men heder åt Göran Green för att han inte föll för den frestelsen.
Jag vill minnas ”det nordiska ljuset”. Skagenmålarna. Har det upphört lysa, är de undangömda och glömda?
Och annat nordiskt, t.ex Carl Larssons björkar – hur ställer sig konstvärlden till sådana avbildningar? För de finns ju. Och de växer – förlåt – i Norden.
Annan konstform: litteratur. Hur är det med Tegnér, Strindberg, Ibsen, Selma Lagerlöf, Runeberg? Jag skulle vilja kalla dem för nordiska röster. Hur länge får de stå på hyllorna?
Skall inte glömma din medmännsklighet i dag Lars, omkring Jihad Jane! http://www.sydsvenskan.se/varlden/vilks-jag-hade-slappt-henne-fri/
Och jag är helt enig med Lars. Hon är ännu ett offer för en sjuk ideologi som allt för många idioter häger vid! Det är islam som skall för domaren. Men så länge man bygger moskeer och islamiska centre i Sverige och andra länder, ochlåter de arabiska milliardär stater betala, får vi ta Jihad Jane allvarlig! Hon är bara ett offer, men mörda ville hon då!
– ”Strukturella rasister”, finns det sådana egentligen?
Hans Erling Jensen,
Du är djup du Hans Erling…(lol)
”Världsmdborgare” vad är det?
En jämförelse kan göras med den sk ”världsmusiken”. Nu är det visserligen några år sedan jag hörde sådan musik, mem då lät det ungefär som någon slags utslätad popmusik med mycket starka influenser från något/några afrikanska länder. Det lät väldigt typiskt och inte alls som det smältdegel av stilar man skulle kunna tro då man tänkte på begreppet.
Jag vet inte om man fortfarande använder begreppet ”världsmusik” och hur den låter i så fall. Kanske har man kommit på bättre tankar inom populärmusikvärlden?
Ja, det är ett intressant uttryck.
Är de rasister när det gäller det strukturella – eller är deras rasism strukturellt betingat?
Vilken variant kvalar i så fall in på plats nr 1? För 2:an kommer ju på ärorik sista plats ändå. (blink)
Svensken är ingen rasist, utan en tämligen tolerant och resonabel person. Vad svensken däremot vänder sig emot är den överstatlighet som bestämmer att ta de skattemedel som svensken har dragit ihop, och sedan så vårdslöst ösa dem över människor utan någon anknytning till Sverige och utan att själva ha bidragit med en enda krona. Svensken får stillatigande se på när dennes pengar försvinner till allt annat än det de var avsedda för – egen trygghet och omvårdnad för sina gamla och sina barns skolgång.
Beslutsfattarna själva behöver inte försaka något då de bekvämt kan köpa sig till den välfärd som gemene man nu, trots långa arbetsliv, får känna sig blåsta på.
Om det som svensken tycker om detta är rasism, då tror jag väldig många svenskar är befogade rasister.
Svensken i allmänhet är implodist (självförintare), mer än något annat. För att vara världsmedborgare krävs detta. Att man förnekar allt, genom att godta allt, vadhelst det än är. Och det är endast svensken som är så självdestruktiv, att han kan bli detta.
JONES! när som från Calais söderut på landsvägen
vi klev på, sida vid sida, du och jag
Täckta av prakten i en alltför blåögd dag,
när skålen gick för nyfödda Friheten;
En hemlös ton av glädje fyllde skyn;
Timme efter timme, då vår åldrade Jord
slog i hjärtats mänskliga takt: sång, kranser, vänliga ord
Flaggor, glada nunor i vart dike och bryn!
Och nu, med bara minnet i försorg,
en ensam hälsning mig till tarv:
”Go,morrn, Medborgare!” – ett tomt arv,
som en död mans tal! Men ingen sorg
rör mig dock, stilla som en sparv
vars vårliga kvist vintern har i sin korg.
(Skrivet nära Calais, på vägen till Ardres, 7 Augusti, 1802)
William Wordsworths (1770-1850) dammiga ande knackade just på fönstret till mottagningsrummet.
(Ja, jag släpper som regel in trötta resenärer på en kopp örtte – det gör oftast gott för oss båda.)
En intressant aspekt:
http://www.newsmill.se/artikel/2013/05/05/ekologiskt-sett-r-sverige-verbefolkat