Ute blåser sommarvind och jag har blivit förkyld just densamma dagen då jag snart skall bege mig till Köpenhamn för diskussion om politisk konst. Sedan konstens direktväg till den politiska verkligheten (vilket var givet) har havererat får man fortsätta med indirekta antydningar. Frans Josef Pettersson har på Kunstkritikk recenserat bl a utställningen ”Awaiting Immanence”. Utställningen är inbäddad i allt vad man kan begära av teoretiska ramverk men så är immanensen ingen lätt historia. ”Det inneboende” i konstverken skall åstadkomma något vilket Pettersson formulerar på sitt typiskt något snåriga sätt:
”den idé om konsten som kommer till uttryck i en övergripande berättelse om en otyglad, rebellisk, energi, som bara väntar på att släppas lös från under konstens glaskupa. Och detta är, som jag förstår saken, kärnan i den immanenta estetikens försök att frigöra sig från den post-konceptuella konstens belägenhet: en vitalism som ska förlösa konsten i ett generellt tillstånd av liv (’aliveness’), men som samtidigt aldrig kan nå längre än att ’iscensätta’ gränsöverskridandet, och peka på den «ofrånkomliga besvikelsen och kollapsen av alla sådana projekt”.
Summa summarum är att det liksom inte blir något annat än vad det brukar vara, en söndagseftermiddag för konstvärldens intresserade.
Jaja, igår var det Uppdrag Granskning där bl a Martin Aagård ställdes till svars för påståenden som uppenbarligen var missvisande (Aftonbladet). Det intressanta var dock att Aagård kunde förklara sin journalistik med metod och målsättning. Och det var lätt att förstå honom. Aftonbladets kulturredaktion är djupt engagerad i det antirasistiska projektet. Tage man därför och lete efter ord och uttryck som hanteras av rasister och främlingsfientliga. Där dessa ord förekommer, kan man påstå att det förekommer en rasist, ofta en oväntad sådan. Ett sådant ord kan t ex vara ”fosterland”. När en text produceras i denna anda blir den ivrigt läst och debatterad. ”Jag blir läst, alltså existerar jag”, skulle man kunna säga i dagens konkurrensutsatta medievärld. Modifierade och mera sakliga texter, utan halsstarriga personangrepp är alltför komplicerat för att kunna märkas. Så förstår man också Aagårds Norgehistorier (Norge är ett rasistiskt land) och hur denna tidigare musik- och konstkritiker utan vidare kunde skriva om Norges historia och driva fram ett fyrverkeri av reaktioner.
Det bidde bara en intetsägande tumme av Uppdrag Granskning – men intentionen var god.
Man gjorde en höna av en fjäder. Jaha. Synd bara att man inte grillade den först.
”Jag blir läst, alltså existerar jag”, skulle man kunna säga i dagens konkurrensutsatta medievärld.
Var det absolut roligast jag läst på många, många år! (dristar mig till ett ha, ha! (och ett glad förstås) )
PS. Konstens eventuella direktväg, tar sig nog de former den ”behöver”; dvs den är möjligtvis lite… självsanerande i långa loppet?
PS. Tack för förmedlandet av Pettersson snårighet.
Några kommentarer till denna artikeln i (självklart kulturkonservativa) Axess: http://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=1707
Samma snurrande eviga spår. Inget nytt där i det offentliga samman hanget. Nytänk borde vara primierat.
Förresten. ”Pettersson snårighet”. Vad är det.
Av och till behövs inte många kommentarer. Ågaard är en idiot. Hans tidning går åt fel håll med upplagssifran – och det fattar ju varje människa med vet! Eller hur….?
Hundarna skäller i bilen, de fick veta att Tyskland är next! Vi skall härja i Berlin och München!
Stefan Edlund,
Du får väl ta och läsa vad Vilks skriver, så ger det sig nog.
Jag tror nog inte Solis, förlåt jag menar Stefan Edlund, är kapabel att ta in vad andra skriver. Han har fullt upp med sin förvirrade monolog.
Lars, jag tyckte att det var anständigt att önska dig ett snart tillfrisknande eftersom du själv fann det angeläget att informera om din påkomna förkylning i bloggen. Du tog bort den kommentaren och jag ber om ursäkt att jag dristade mig att skriva något så infamt.
CeDe,
Infamt…? (kul användning – freudiansk?…)