1692: NJA

De två dominerande tidskrifterna för estetik Journal of Aesthetic and Art Criticism (JAAC) och British Journal of Aesthetics (BJA) håller huvudsakligen på traditionerna och ägnas främst åt att diskutera problem som knyter an till intrikata frågor inom den filosofiska estetiken. Den nordiska lillebrodern The Nordic Journal of Aesthetics (NJA) har efter hand kommit att framstå som en betydligt radikalare skrift. Det senaste dubbelnumret för 2012-2013 bär titeln Aesthetics and Politics. Hade numret sett dagens ljus för ett och halvt år sedan skulle det ha legat väldigt rätt i tiden. Konstens politiska möjlighet att förändra världen har inte haft konjunkturen med sig men givetvis är det intressant läsning man bjuder på. Genomgående är författarna själva engagerade i kampen mot (vilket man lätt kan räkna ut) kapitalismen och neoliberalismen. Artiklarna beskriver konsten i kamp. Generellt är detta helt riktigt, konstens oeftergivliga krav på överskridande gör att den ständigt söker bataljer. I ett historiskt perspektiv har dessa bataljer i huvudsak varit interna, om vad som är konst och vad som är estetiskt möjligt. Under de senaste decennierna har stridsviljan riktats mot världen och därmed har den vänsterpolitiska inriktningen i konsten kunnat blomma ut. Då möjligheterna att påverka världen genom direkt aktivitet har visat sig vara mer eller mindre obefintliga har man istället ägnat sig åt att påtala alla möjliga orättvisor som det kapitalistiska systemet för med sig. Och eftersom detta system är västerländskt har västvärlden kommit att framstå som Uppenbarelsebokens odjur.

Artiklarna i NJA tar naturligtvis upp de spår som engagerat teoribildningen i samtidskonsten, Agambens och Rancières skrifter. Johan Hartle (professor i Philosophy of Art and Culture i Amsterdam) drar fram en fängslande Rancièretanke: Att konstens kamp är dess estetiska uttryck, dess skönhet. Den är skön eftersom den kämpar mot kapitalismens orättvisor. Vidare framhåller Hartle: Konstens traditionella förespråkare, de borgerliga/högerorienterade humanisterna vet inte om det men de gillar vänstern. Tanken kommer från Rancière och den är helt rimlig emedan det inte finns mycket annat att tycka om och intressera sig för än det som vänstern inom konsten står för. Någon högerkonst att ta på allvar har vi inte. Å andra sidan är det lika självklart att det som vänstern skapar inom konsten inte har några politiska konsekvenser utan resulterar i häftig estetik. Drivmotorn kan alltså leverera en produkt som i praktiken blir tillgänglig för traditionell estetisk betraktelse samtidigt som den är varudeklarerad som alldeles förträffligt rättvis och farligt revolutionär.

Det finns flera effektiva spärrar för den politiska konst som vill nå ut i världen. Konsten stannar obönhörligen i konstvärldens utställningslokaler och seminarierum. Om någon vill ta sig ur konsten och skapa konst utanför konsten hamnar man i en svår identitetskris eftersom det är en konst som inte är bekräftad som konst av den konstvärld man försöker ta sig ur. Och utanför konstvärlden finns ingen konst. Och vilket handlingsrum har man då att tillgå? En av författarna i NJA, Gene Ray gör en läsvärd presentation av teoretiska modeller för motstånd mot det kapitalistiska konstsystemet. Guy Debords situationism är exemplet på att agera utanför konsten vilket som bekant förde med sig att Debord kastade ut alla konstnärer från sin rörelse. Detta har inte hindrat konstvärlden att fascineras av tanken på en konst som står utanför konsten och som ändå är så mycket konst att den inte ens är konst.

Ett annat hinder är konstens gränslösa ambitioner. Det handlar inte om att finna en strategi för att sprida sina budskap i blygsam skala och indirekt. Nej, världen skall förändras med konstens inneboende kraft. Världen måste, eller åtminstone borde, lyssna på konsten som har kapacitet att producera det önskade alternativet till en förstelnad politik som inte längre vill göra revolution.

Ett ytterligare problem är att den begränsade del av elittrupperna som representerar den hårdföra politiska linjen utgår ifrån att den har rätt i allt. Det finns bara en väg och den skall göra slut på kapitalismen.