1702: Status för utställningen och Carl Larsson

Utställningen närmar sig, idag var det ett par tv-intervjuer i galleriet. Det totala antalet målningar kommer att bli 27. Även om målningarna är relativt små har det varit ett avsevärt arbete. Men eftersom min livssituation innebär att jag inte springer hit och dit utan mest sitter hemma har det funnits tid till allt det småpyssel som har krävts. I utställningen ingår också ett porträtt av Bezjat Becirov, direktören för Islamic Center. Hans inhopp i konstprojektet blev en liten färgklick. Då han med underförstått förakt skänkte mig ett plockepinspel kvitterar jag den artigheten med ett porträtt där han inryms i en målning av 1700-talsmålaren Guiseppe Antonio Petrini.

Som säkert är bekant för mina läsare är jag intresserad av hur konstvärlden ser på kvalitet. Nationalmuseum som huserar i konstakademiens lokaler öppnade för ett par veckor sedan en utställning med Carl Larsson. Under de senaste månaderna har jag skapat ett litet förhållande till Larsson genom bilden Mammas och småflickornas rum som jag har gjort två versioner av för min utställning jämte det att jag lånat en av hans hundar. Det var förresten tänkt att alla tre ABC-målarna skulle vara företrädda men dessvärre lyckades jag inte med att få klar Liljefors i tid. Liljefors är en svår nöt att knäcka.

Hur som helst, Sophie Allgård har recenserat utställningen (SvD) och det som fängslar mig är hennes uttalande om Carl Larssons status:

”Det sorgliga är hur Carl Larsson som virtuos men ytfixerad betraktare tappar bort sin egen generations credo, den om att konsten också skulle tala själens språk och vara sann mot den inre känslan. Av den anledningen kommer han aldrig att bli en riktigt betydande konstnär som Bruno Liljefors eller Björn Ahlgrensson, den senare en lyriker med målningar som vibrerar av känslighet och närvaro.”

Påståendet att han aldrig kommer att bli en riktigt betydande konstnär är intressant. För han är ju redan det. Ingen svensk konsthistorieframställning skulle utesluta Carl Larsson och han är inte precis nämnd i förbigående. Liljefors har ungefär samma position i svensk konsthistoria som Carl Larsson men han ställs ut mera sällan. Och artfacts ranking bekräftar ungefär den bild jag har. Zorn och Larsson är betydligt högre rankade än Liljefors. Björn Ahgrensson är förvisso en intressant herre men ändå ett av de mindre namnen i den svenska konsthistorien.

Hur skall man förklara Allgårdhs självsäkra uttalande? Antagligen är det en uppfattning om hur Carl Larssons borde bedömas utifrån en politiskt korrekt samtidsdiskurs. Han har ju mycket emot sig: idylliker, skapare av den svenska illusionen, inte precis någon feminist. Men även om det finns några anhängare av den svenska konsthistoriens omskrivning efter samtidens uppfattningsmall så kan det inte vara annat än en förhoppning . Jag är själv inte särskilt entusiastisk över Carl Larsson men kvalitet handlar inte om enskilda eller små gruppers uppfattningar. Konsthistorien är ytterst svår att förändra genom mer eller mindre tillfälliga tyckanden.