Konsten vilar nu i sitt sommarlov och det lär inte hända något speciellt förrän höstens evenemang drar igång. Då blir det nya biennaler vilka sannolikt inte kommer att rubba den intensiva men stillsamma konstproduktion vi har kunnat följa de senaste åren.
Jag har funderat en del på den stora förändringen när konsten lämnade modernismen och övergick i det postmoderna tillståndet. Den tid då jag började skaffa mig en överblick av konstens mera framskjutna positioner var under den senare delen av 1970-talet. Den tanke och förhoppning som jag och en del andra var engagerade i handlade om konceptuell konst. Den goda framtiden tycktes kunna ligga där med en konst som kunde agera i alla riktningar oberoende av teknik och material. Och självfallet med ett förnyat konstbegrepp utan tro på konstens andar och inneboende själslighet. Vad som då dök upp sig var det nyexpressiva måleriet som härjade i konstvärlden. Detta pågick ända tills 1980-talets slut. Men slutet på den gamla eran var då nära och i det tidiga 1990-talet var jag med om att strida för den idébaserade konsten på konsthögskolorna. Den framträdde då i den strängt teoretiska postmodernismen med dess distans och cynism men det gick ju bra det också. Vad som slår mig nu var min egen (och även andras) övertygelse om att det skulle bli bättre, vilket det på sätt och vis också blev. Konsten fick sin bredd, måleriet trängdes kraftigt tillbaka och konsten kunde också tränga in i den sociala verkligheten på ett helt annat sätt än tidigare.
Vad jag vid den tiden inte hade förstått var att konsten alltid strävar efter standardkonst och konsensus. Detta är nödvändigt eftersom det annars aldrig blir möjligt att göra något nyskapande av betydelse. Det behöver inte heller innebära att konsten hamnar i en stiltje, relationen mellan standardkonst/konsensus och opposition kan utspelas rytmiskt och dynamiskt. Så kunde man också se konstens utveckling under 1990-talet och ett stycke in på 2000-talet. Den postmoderna och intrikata teorin övergavs under 1990-talet och konsten gick in i sitt socialkritiska skede, denna växlades sedan till ett globalt genombrott med alla nya möjligheter som på så sätt kunde göra sig gällande. Den standard som växte fram var alltså den tämligen enhetliga internationella samtidskonsten som idag tycks vara ett orubbligt system. En del av problemet ligger säkert i den politiska hållningen som har fångats av en moralisk plikt att göra det angelägna och att konsten, som helt och hållet är en västlig uppfinning, bär på sin globala skuldbörda av det vita förtrycket.
Det här innebär inte att all relevant samtidskonst är förutsägbar socialkritisk. Mycket av det som görs befinner sig i dess marginaler. En annan faktor, som har lösgjort sig då det gamla konstbegreppet gick förlorat (att konstens magi befinner sig utanför dagens larm och stoj), är behovet av nu och aktualitet. Konsten idag måste kunna visas vara i tiden, inte före som det var när det begav sig.
Skall man kasta fram någon skiss till beskrivning av konstens tillstånd torde det vara mellan det socialkritiska samvetet och underhållningens nyhetsvärde.
Just nu kan vi invänta Lady Gaga som gör ett nytt försök att alliera sig med några av samtidskonstens storheter. Appen kommer.
Lite mer än så vill vi nog ha men med största sannolikhet lär vi få vänta ännu en tid innan fernissan krackelerar.
Jeg forstår ikke hvordan dagens kunstkritikere, som må være utdannet i kunsthistorie, kan unngå å se at de agerer like konservativt i møte med bildene dine som deres kollegaer på 1800-tallet gjorde i møte med impresjonismen.
Rundellhundbildene dine burde ikke provosere noen. De er bare bilder, en kunstkritiker kaller dem gode amatørbilder. Hva vet egentlig kunstkritikere?
Islam er å skjære hodet av et menneske fordi det ikke har rett tro. Anmeld den, kritikere.
Tack Lars! Du är en pärla!
Detta tyckte jag i all sin enkelhet, var extra utomordentligt!:
”En annan faktor, som har lösgjort sig då det gamla konstbegreppet gick förlorat (att konstens magi befinner sig utanför dagens larm och stoj), är behovet av nu och aktualitet.”
För månne har magin aldrig gått förlorad, utan tar sig ständigt nya former allt utefter behov
Ja, till och med nya förklädnader… skulle man väl kunna säga?
Magin lär nog inte försvinna. Vi kommer nog få se både en och två utställningar som indirekt och direkt baseras på genikulten, det är nämligen inget bekymmer i att ta avstånd och direkt kritisera den. Men alltjämt står mystikerna där som samtidskonstens nyttiga idioter.
Per Grunditz,
Mystikerna som samtidens nyttiga idioter – du måste skoja!
Mystikerna” är väl just samtiden? Eller menar du att det finns mystiker utanför gängsedefinition?
Cecilia,
Måhända var jag en smula sarkastisk, men jag skojade inte. Utanför samtiden? Allt är mig veterligen samtida, bortsett från den konst vi glömt bort att ignorera.
Per Grunditz,
Samtiden blir nog alltid lite snäv ”i morgon”?
Utom möjligtvis kanske ibland ignorerad konst…
hej lars!
”och det lär inte hända något speciellt förrän höstens evenemang drar igång”?
http://www.complex.com/art-design/2013/07/jay-z-is-rapping-to-marina-abramovic-at-pace-gallery/
vore kul att höra din åsikt och analys kring detta, apropå lady gaga som du nämnde också…!
mvh /anna
I dag sålde vi ett tryck till Holland. Cravagio’s David och Modoggen. Lördagen 6 juli sitter fast i sinnet. Det var värme i luften och bland de många frammötte. Sommaren är tiden då nya ideer initieras och kasseras. Men en eller annan kommer säkert att överleva. I Free Speech Europe kommer vi fortsätta att berätta om konstens svik – det har inte ändrat sig, varken vår entusiasm eller sviket!
Trevlig sommer!
GG,
Hur är det? Allt väl hoppas jag!
Har du kanske något upplyftande att delge oss; vi som först och främst är intresserade av den magiska tillvaron? Eller har magin gått i stå i väntan på mer adekvata tider…?
Hans Erling Jensen,
Åh, älskar Carravagio!
Och håller absolut med dig om sommaren!
Tradig tid ur kreativitetsperpektiv. Tror att människor håller på med annat då?
Men snart kommer hösten igen, och då kommer ju fokus tillbaks på överlevnad. Även i vår… teknologiska tid; för de ursprungliga ränderna sitter nog trots allt fortfarande i? Även om de nog virrar runt som vanligt… (blink eller dy)
Cecilia, Allt väl här. 🙂
Tja, jag kan ju erbjuda en lätt modifierad vers av vännen Dylan.
Down the circle the dog is barkin’
And the day is a-gettin’ dark
As the night comes in a-fallin’
The dog will lose its bark
An’ the silent night will shatter
From the sounds inside my mind
For I’m one too many mornings
And a thousand miles behind
(Bob Dylan – One To Many Mornings – 1964)
Cecilia: Din inre monolog är inte nödvändigtvis intressant för andra. Det skulle inte skada om du idkade tystnad ett tag.
Han heter vare sig Cravagio eller Carravagio. Om ni är såna fan borde ni väl kunna stava hans namn rätt. Eller snarare platsen han kommer ifrån, Caravaggio.
På korrekt svenska heter det ”varken Cravagio eller Carravagio”, inte ”vare sig”. Och ”fans” heter det i plural, inte ”fan”. Men Caravaggio lyckades du i alla fall stava rätt, CeDe. Alltid något.
I småfolkets hem finns alltid en ”språkpolis” – det är ju så för många, att rättstavning äro viktigare en budskapet, jag ber så hemsk mycket om ürsäkt för min felstavning. Jag borde i alla fall veta bättra.
Jag är glad att Carravagio är rättstavat på vår hemsida: http://se.freespeech.nu/konstbutiken/
LH,
Eller ett INTE framför vare sig…..hade också dugt.
Tack i alla fall LH!
Hans Erling Jensen,
Sorry Hans Erling, men namnet stavas fortfarande;
”Caravaggio”. Love you!
Hans Erling Jensen,
Jag är distinkt när det behövs men har för övrigt långa tyglar som en kommentar till dina fördomar.
Inre monolog?
Jag trodde att jag pratade med Per Grunditz och GG. Och så initierades det ju en spännande ordväxling om stavning, grammatik och språkpoliser – då jag i o f s personligt filosoferade (erkänner mig skyldig!) runt Hans Erling Jensens inlägg. Men jag är nog långt ifrån ensam om att delge helt personliga funderingar här…?
För övrigt så tycks mig ditt språkbruk väldigt bekant -jag kan t o m tänka mig att du också skriver här under annan signatur?
PS till coe.
”Det skulle inte skada om du idkade tystnad ett tag.”
Javisst lärare coe!
Tack för att du inte smällde mig på fingrarna med linjalen. Jag ska vara lydig, så gott jag kan. Kan läraren säga vad det är jag ska följa, för att ni ska… vara nöjd?
LH,
Men herregud, har du inget annat att komma med? Stackars människa.
Så langt er det bare meg og Hans Erling som har vist til alvoret i Lars Vilks kunst.
”Allvar är den enfaldiges sköld.” Dette er tittelen på Lars Vilks utstilling.
Det er sant, men først må man forstå alvoret. Islam er å skjære hodet av mennesker som har feil tro. Islam er sharia og væpnet jihad. Lars Vilks er selv under islams forbannelse. Så hvem ler?
Islam er latterlig. Men først må den bekjempes som enhver annen totalitær ideologi. Det vil si at den må tas på alvor, slik nazismen og kommunismen måtte tas på alvor. Islam må knuses.
Deretter kan de som kan, le.
Det propagandistiska utfallet av Vilks konst är nog svårt att sia om. Men vi får väl ändå hoppas att den ger ett visst ekonomiskt tillskott till den magra konstnärskosten.
Men sluta le ska vi inte göra, trots de olösta problemen. De kommer ju alltid att finnas.
Det propagandiska utfallet – ger sig nog säkert på allehanda olika sätt. Som vanligt…
Men du gör mig ändå lite besviken CeDe! Även om jag så klart är med även på det med det ekonomiska tillskottet. Fattas vore ju bara annat!
Att le är underbart; det är nog livet självt! Och problemen löser sig säkert; sitter nog bara lite hårt är just nu……?
Inge,
Såg reprisen av Sommarkväll från Malmö häromdagen.
Intressant var deras lilla humorinlägg om religion.
Kanske var det en respektfull väg att gå – att försöka förmedla… respekt?
Eller ska man slå i huvudet tillbaks, och fajtas som motståndare gör? Ja, det är svårt att veta vilket som är bäst.
Jag tror ändå på historien gång. Och att vi fajtas i ett lite vidare perspektiv än det vi tror vi gör. Må bäste man vinna…:-)
CeDe og Cecilia, jeg kan også le, men bare når jeg prøver å glemme. Slik sett er jeg en av de enfoldige. Menneskenes ondskap overvelder meg.
Hvordan kan noen som ser på hva muslimer gjør i Allahs navn, le? Hvordan er det mulig å le når et annet menneske får hodet skåret av?
Inge,
Bäste Inge, om du inte kan le, trots livets prövningar, är du mer förlorad än dem som mist sina huvuden.
Intressant vinkling av konstkritik och analys av din utställning Lars. Så kan konstkritik också vara, när den inte är infekterad av PK.
http://avpixlat.info/2013/07/17/lars-vilks-visar-oss-kulturen-vi-kan-komma-att-forlora/