Gårdagens fråga om vem som är konstnär är inte så självklar. Detta gäller även när saken diskuteras i avancerade sammanhang. Det finns t ex en uttalad uppfattning att visuell produktion betraktas som konst. Så långt är detta möjligt genom att den som ser det så blir konstskapare och utnämnare. Emellertid får sådant material sällan något genomslag eftersom den grundläggande frånvaron av konst nästan alltid utgör ett effektivt hinder för vidare transport till utställningsverksamheten.
Och det är inte heller alltid lätt att skilja mellan värdering och beskrivning. Det problemet kan man se i signaturen ”anons” bloggkommentar:
”Jag känner flera spelskapare och grafiska formgivare som kallar sig för konstnär. Är det okey? Eller ska jag se ner på dem? Vad säger du lars, som också kallar dig konstnär, utan att konstinstitutionen visar dig. Är det ok att du kallar dig konstnär?”
Att kalla sig för konstnär möter inget hinder från konstvärldens sida (om det inte skulle röra sig om ett rent missförstånd). Men återigen, de spelskapare och formgivare som kallar sig konstnärer, vilken kvalitetsnivå har de fått bekräftad av konstvärlden? Det är helt avgörande: Det som konstvärlden bekräftar som bra konst är bra konst. Liksom att det som konstvärlden accepterar som konst är konst. Jag skriver ”acceptera” eftersom konst som inte representerar någon intressant kvalitet eller ens en kandidat till kvalitet, kan accepteras med likgiltighet.
Anons fråga om min status är ett (eventuellt medvetet) missförstånd. Jag har varit verksam som konstnär sedan 1969 och jag betraktas naturligtvis som konstnär av konstvärlden. Tydligen har anon missat min senaste utställning på Rönnquist & Rönnquist. Ett etablerat galleri är en del av konstvärldens institutioner. Och när tre kritiker recenserar utställningen torde det vara mycket besynnerligt att tänka sig att jag inte skulle vara konstnär.
Man kan försöka dra lite utifrån den situation som jag befinner mig i. Låt säga att ingen konstinstitution under en längre tid inte skulle låta mig göra någon utställning. Detta skulle inte betyda något för statusen som konstnär men påverkar kvalitetsnivån. RH-projektet betraktas med stor misstänksamhet från den övervägande delen av den officiella konstvärlden men samtidigt är det ytterst svårbedömt. Och sådana situationer är välkända medan konsten tämligen ofta kan bli kontroversiell för konstvärldens bedömare.
En annan kommentator ”Kantor Wilhelmsson” undrar följande:
”Vad är konstvärldens relation till populärkulturen egentligen? Jag minns att samma debatt har gått med TV-serier i samband med The Sopranos, The Wire mfl. Det känns svårt att tänka sig en konstkanon från de senaste tjugofem åren utan minsta inverkan från populärkultur, men det kanske bara är jag som har snedvridna referensramar.”
Populärkulturen fick förstås sitt genombrott i konsten genom popkonsten på 1960-talet. Och sedan dess har den varit en självklar referens. Men om jag förstår frågan rätt menar väl kommentatorn om populärkulturens alster i sig är en del av konsten. Det förekommer sådana fall där upphovsmannen intar en dubbel roll, dels som populärartist och dels som konstnär. Men fallen är fåtaliga och rollen som populärartist brukar vara den mycket starkare.
Klart att jag tycker du ska få kalla dig konstnär Lars. Det är ju det första fröet till att något kan bli konst. Konstbegreppet är fragmentariskt. Något det institutionella ramverket inte kan greppa. Men klart är att konstens akademisering (liksom filmen) i västvärlden skapar horder av utövare som rör sig konformt. Liksom en ökad insikt av denna konformitet. Var konstnär bär på sina erfarenheter. Frågan är bara när och hur dessa erfarenheter blir relevanta.
En helt ensam människa kan inte vara konstnär för konst kräver en bedömning av andra för att förflyttas från aktivitet till konst.
Johan Hakelius i ännu en artikel om lättkränkta kulturnarcissister (gillar ordet) och de ängsliga, ”toleranta” och ”goda” som dansar efter de lättkränktas pipa.
”Är jag ensam om att tycka att Kim Wheeler i stället borde ha blivit ombedd att dra åt helvete?
Att hon borde ha fått veta att hon gav uttryck för en pompös och skrattretande kulturnarcissism? Att hennes navelskådande överkänslighet är hennes eget problem? Att krav på att världen ska rätta in sig efter den mest lättstötte i varje tänkbar samhällsgrupp”
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/johanhakelius/article17297727.ab
Kanske han vågar sig på en artikel om Rondellhunden så småningom.
Tack för länken Krister.
Hakelius är som alltid befriande läsning.
Du slirar här. Skulle du säga samma sak om benämningen på en trädgårdsarbetare som varit verksam som sådan i 40 år: ”Klart att jag tycker att du skall få kalla dig trädgårdsarbetare”?
Jag menar att man kan det. Det är fullt möjligt att bedöma sin egen roll utifrån en generell uppfattning om vad en konstnär är för något. Om någon på egen hand börjar måla tavlor är det inte orimligt att se sig själv som en del av den bekräftande konstvärlden.
Poängen med hela frågeställningen är ju inte om du känner dig kränkt eller ej. Men visst, 40 år är 40 år.
Nej, poängen är att för att förstå konst måste man också förstå konstnären. Dvs sig själv. Att förstå en makro retorisk ide om konst som en institutionell angelägenhet är ju i bästa fall intressant kuriosa. Men faktum kvarstår, viktiga konstnärer och deras praktik aldrig kommit till mot den bakgrunden. Inte din inte min. Eller?
Krister,
Månde Hakelius ha varit lika benägen att säga ”dra åt helvete” om ”fjädern” och den lättkränkta hade varit av religiös art?
CeDe,
Jag har läst en hel del av Hakelius krönikor genom åren. Det verkar inte som om du gjort det?
CeDe,
PS. Mest hans krönikor i Axess iofs, men jag tror inte att han har en annan vänd kappa i Aftonbladet. Verkar liksom inte vara hans stil. (blink)
Möjligtvis lite kortare och mer schematiskt där, för… tydlighetens skull kanske?