I en kommentar undrar signaturen Krister följande:
”hur passar du in Hilma af Klint i den institutionella konstteorin som, om jag förstår det rätt, säger att konstvärlden bestämmer vad som är konst och vad som är kvalitet.
Var hennes ’konst’ inte konst förrän konstvärlden upptäckte och erkände henne? Fanns inte kvaliteten där inneboende i hennes verk förrän konstvärlden långt senare såg den?
Om det finns träd i skogen som ingen har sett så innebär det ju inte att de inte existerar – som träd.”
I den inflatoriska uppfattningen om vad som kan vara konst kan man säkert också få fram att af Klint var konstnär innan hon blev det på allvar. Först och främst var hon faktiskt utbildad konstnär och utförde porträtt och landskap. Däremot sågs hennes övriga produktion som något som handlade om teosofi och som därför var av föga intresse för konsten – som kvalitet. Den inflatoriska liberala inställningen till vad som är konst gäller inte för bra konst. Så visst fanns det en konstaspekt på af Klint verk redan tidigare men de hade inte tillräcklig kvalitet. Hindret var som sagt det teosofiska och af Klints totala ointresse för avantgardet och modernismen.
Nu försöker man ge annat ljud i skällan och det handlar mest om bristen på kvinnor i det konsthistoriska arkivet. Även om hennes verk helt är ägnat spiritism och teosofi så liknar de i alla fall modernismen experiment med abstrakta former. Och de kan ses som estetiskt tilltalande. Samtidigt får man skapa en konstnär som på något sätt, ”egentligen”, ”kvinnligt alternativ i en mansdominerad värld”, ändå skulle kunna fogas till traditionen. I vår tid ligger alltså konjunkturerna rätt för att se kvaliteter i hennes verk som man tidigare inte kunde se. Om det nu håller, vilket är tveksamt.
Den liberala andan ger konstvärlden möjlighet att utnämna allt möjligt till konst. Vi såg häromdagen Hausswolffs utnämningar av konstnärer. Men den enkla readymadeeffekten räcker inte. Konstvärldens bekräftelse måste också till. Hausswolff är inte ensam om sådana ansträngningar och man får nog säga att han blir omsprungen av Boris Groys. Texter av denne välkände och inflytelserike konstteoretikern publicerade i Site Editions i fjor (urval och översättning av Fredrik Linde), Avantgardet och samlingens logik. Groys har avsevärda konstnärliga ambitioner (med en ranking på 8.545) vilka han ohämmat ger utlopp åt i sina texter. Se t ex den här harangen:
”Mumien av en egyptisk farao fick inte se ut som faraon hade sett ut i sitt vardagliga liv. Lenins mumie däremot ser ut som den levande och vardagliga Lenin såg ut – där visar sig Stalin som ett den moderna konstens geni. Som konstnär är Stalin av samma rang som Duchamp och kan gälla som medgrundare till readymadeförfarandet. Monumentet, museet med Lenins mumie, såsom konstverk är och förblir hans egentliga konstnärliga arbete. Lenin – det är hans arbete och i det, i själva gesten, visar han sig stå på jämn fot med Duchamp.”
Men inte ens att den store Groys säger det hjälper. Stalin har en lång väg till konstens museer och biennaler. Men man kan ändå se ett alternativt svar på Kristers fråga. Stalins verk blir enligt Groys ett konstverk när Lenin mumifieras. Men det torde vara en hopplös position för Groys. Stalin utnämns till konstnär av Groys och blir först då, i varje fall, en tänkbar konstnärskandidat.
Krister har en poäng. Svara på den istället.
Vilken poäng då?
Krister hade väl en fråga, som Lars besvarade.
Var fick du poäng ifrån?
Som en kuriositet kan nämnas att Stalin var känd som en mycket god poet innan han blev kommunistisk terrorist och diktator. Någon av hans tidigare anhängare anslöt sig till honom på grund av den egenskapen.
Detta kan man läsa om i boken ”Den unge Stalin” av Montefiori.
Rune,
Stalin gick också på prästseminariet i Tbilisi och kunde sjunga mycket vackert. Jag har också läst Montefioris bok, läsvärd, men förstår inte varför du tar upp den, Rune.
”Som konstnär är Stalin av samma rang som Duchamp”
———————–
På grund av denna mening från Lars.
Ingen mening från mig dock, jag citerar Groys.
För alla oss som inte läst Montefioris bok, så är detta delade av vad som skrivs i boken intressant. Det bidrar till ytterligare förståelse av det som Lars skriver om – för mig i alla fall.
Att Stalin var begåvad på många sätt, står väl utom all tvivel? Precis som t ex Hitler var.
För begåvad betyder väl att man är bra på något specifikt och innehåller väl ingen värdering i sig?
Att sen olika talanger har olika starka genomslag i den tid de ”finns” i, handlar väl om just om varje ”samtid”; dvs hur begåvning värderas av omgivningen? Kanske.
Och så vi då alla delaktiga i… utvecklingen. Kanske?
Jag missade citattecknen i texten. Men visst är ju poesi en konstform.
Och om man skall hårddra det lite till så var ju också Stalins skräckvälde en form av konst. En pervers konstform.
Varför kallar du Stalins skräckvälde för konstform? Tydligen snubblar du på det dubbla konstbegreppet: 1. Det moderna konstbegreppet som inte skall förväxlas med 2. Konst som alla former av teknik och kunnande.
Lars Vilks,
Att konstruera och vidmakthålla ett sådant skräckvälde under så lång tid måste ju innebära en förmåga och fingertoppskänsla mycket utöver det vanliga.
Men du behöver inte ta mina kommentarer så allvarligt. Jag är bara en utomstående person som står på gatan och tittar in i konstbutiken.
I detta fall, denna blogg.
Inte alls, de tär inga konspirationsteorier. Med postmodernismen avvisades modernismen och dess estetik. Istället kom konsten att inrikta sig på sociala och politiska frågor. Det ligger inget orimligt i detta och dessutom är det lätt att försvara samtidigt som en återgång till modernismen inte är särskilt lockande. Man är överens om att konsten skall ta sig an angelägna frågor och att den inte skall stå utanför samhället. Märkligare än så är det inte.