Min frånvaro på bloggen får skyllas att det är en del att stå i just nu. Inte bara de löpande heltidssysselsättningarna utan också annat. I förrgår höll jag en föreläsning om Magritte kompletterad med belgiska kulturyttringar. Och idag har jag guidat på Arken (Frida Kahlo) samt den rumänska samtidskonstorten Cluj. Och så var det Yoko Ono på Louisiana. Under den kommande veckan blir det mer, Debattmötet i Köpenhamn om Kvinnor och frihet på torsdag. På lördag skall jag introducera utställningen Om revolutionen kommer på Kalmar Konstmuseum.
Men jag har också läst mig genom Johan Lundbergs alldeles färska bok Ljusets fiender. Titeln är, som den mångkunnige lätt känner igen, hämtad från Johan Henrik Kellgrens dikt med samma namn. Ljusets fiender är ett omfångsrikt verk på över 400 sidor, Lundbergs omsorgsfulla uppgörelse med kulturvänsterns oegentligheter, manipulationer och att låta ideologin ensidigt styra forskningen. Den behandlar också förment antirasistiska organisationers sätt att dupera sin omgivning och därigenom håva in statsbidrag (se också Lundbergs artikel om detta i Expressen). Vidare acceptansen för våld och dubiös revolutionsromantik. Det är inte många som skonas i denna promemoria och skribenter som t ex Mattias Gardell och Jan Guillou får en del att förklara. Hur det nu blir, för frågan är hur Ljusets fiender kommer att bemötas. Blir det svavelosande motartiklar? TV-soffa för Lundberg? Eller tystnad? Att han kommer att kategoriseras som islamofob, antifeminism och rasist är mer eller mindre självklart, men på vilket sätt?
Även rondellhunden och receptionen av densamma ägnas en del uppmärksamhet. Under alla omständigheter är den värd att läsa och begrunda.
Lundbergs utgångspunkt är den postmoderna relativiseringen, ett välkänt instrument för att göra olika saker lika och för att avvisa den västerländska upplysningen och dess demokrati. Detta kan, såsom ofta sker, ses som en manlig maktutövning med bristande respekt för andra kulturers alternativ och kan tillämpas formelmässigt med sofistisk logik: Den västerländska demokratin har stora brister, ja man kan rentav säga att den utövar terrorism mot sina egna och övriga världens invånare. Är den egentligen mycket bättre än diktaturer eller terroristernas uppror mot kapitalismens ondskefulla axelmakter?
Johan Lundberg: Ljusets fiender, Timbro 2013
Jag tillåter mig att citera SMHI, som varnar för
översvämningar:
”Till slut går det inte att reglera de höga flödena”.
Hellre tevesoffor och svavelos, i såna fall, än det sistnämnda. (”Hur uppåt väggarne befängt / det var att, uti blindhet sänkt / om form och färger resonera…”)
Lycka till med dina många diverseuppdrag och hälsa Kalmar – min avsides belägna hemstad.
LOL vilket fjanteri denna bok är.
En verkligt stringent, dräpande och saklig recension, precis som brukligt är hos vänsterdebattörer som inte är vana att möta tuggmotstånd.
Lasse,
Att Erik skulle klara att ta sig igenom en 400 sidors bok är nog inte särdeles troligt. Skulle han trots allt ha lyckats med det konststycket framstår han som klart anfrätt av sanningsfobi.
Erik Larsson,
Huru därmed förhölle sig, därom torde man kunna yttra sig först efter företagen utredning.
Tack Agneta för imperfekt konjunktiv.
En gardering för om det är fullbordad eller ofullbordad imperfekt kan man dra till med det modernare ordet ”preterium”.