Biennalerna, motorerna i den internationella samtidskonsten, får sällan mer än intern uppmärksamhet för den curaterade konst som de visar. Men de kan plötsligt bli intressanta av politiska skäl. Här är två alldeles färska händelser. Keren Cytter (363), välkänd video- och performancekonstnär, har blivit en het potatis i den femte Marrakechbiennalen. Cytter är från Israel och i Marocko betraktas varje förbindelse med Israel som en otillåten ”normalisering”. Det planeras en lag som skall befästa detta. Biennalen står dock fast vid sin inbjudan.
Sydneybiennalen har också hamnat i krisläge. En av sponsorerna Transfield, administrerar immigranters obligatoriska uppehåll, och gör alltså en vinst på den affären. Detta har föranlett krav på bojkott och en stor del av konstnärerna har protesterat. Men också i det här fallet står biennalledningen fast vid sin sponsor (som även var sponsor vid förra biennalen). Nu är alltså frågan om konstnärerna i någon större utsträckning kommer att hoppa av. Från Sverige deltar Ann-Sofi Sidén (1.307).
Att navigera i det internationella havet med många särintressen och under ett ständigt beroende av kapitalistiska sponsorer är naturligtvis inte lätt. Det kan t o m sägas vara så svårt att det aldrig kan bli rätt. Biennalkonstnärerna reser över hela världen men vill samtidigt vara måna om miljön. Den neoliberala kapitalismen, som är huvudfienden, betalar större delen av kalaset. Biennalerna äger ofta rum på platser med stränga censurförhållanden och politisk förföljelse. Och samtidigt är biennalerna vägen till en framgångsrik karriär.
Hmm , dilemmat verkar bekant . .
– Vårvintern 1917 befinner sig Lenin i Zürich.
En lugn och trygg plats under pågående världskrig men helt olämplig ur karriärsynpunkt.
Tsaren har fallit. Aldrig har förutsättningarna för en kommunistisk revolution varit bättre.Han längtar alltså hem.
Som en av sin tids mest betydande yrkesrevolutionärer har han också sitt professionella anseende att tänka på.
Enda möjligheten verkar vara att tacka ja till de borgerliga, ultrakonservativa och hyperkapitalistiska tyskarnas erbjudande om pengar och säker resa.
Resten är historia . .
Trams Rurik. Borgerliga, ultrakonservativa och hyperkapitalistiska, är det minsta man kan säga om dem som hjälper en vidrig vänsterterrorist till makten. Så idiotiska skulle de aldrig ha varit. Däremot kan dom har dom ha blivit utnyttjade, av detta lögnaktiga svin, i tron att det var ett fritt samhälle han eftersträvade. Men det vet vi ju hur han istället förstörde det genom sin unkna lära. Precis som Amin Al-Husseini förstörde arabvärlden, genom att bli stormufti i Jerusalem, av det Brittiska protektoratet, i tron att han var demokrat. I sjäva verket, var det han som skapade palestinakonflikten, och nyosämjan mellan judar och palestinier. Det var också han som grundade terrororganisationen muslimska brödraskapet, för detta ändamål. Han lurade omvärlden, precis som Lenin, till fördärv.
Så man kan fråga sig vem som lurar vem egentligen. Finansiärena som lurar, styrelsen och utnyttjar biennalkonstnärerna, eller tvärtom, för suspekta PK-ändamål. Vilket kanske är mer troligt.
Lyssnade på senaste programmet i Filosofiska rummet om ”Konstens frihet” och det blev ganska intetsägande – särskilt från filosofernas håll.
Lars, du hade nog kunnat bidra med mer substans till det ämnet.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=793
Krister,
Varför vill du att vi ska lyssna på något som inte är något att lyssna på?
Ja, säg det CeDe. Där har du en poäng ha ha ha. Förlåt Krister, men det verkar knäppt.
1917 var Lenin på väg att bli en isolerad föredetting i de kretsar som tidigare sett honom som en ledare och förebild.
Hans samarbete med den tyska regeringen som önskade sig en rejäl revolution i Ryssland blev mycket vällyckat.
Båda parter fick vad de helst önskade sig.
Tyskarna fick ett fördelaktigt fredsavtal och Lenin makten i Ryssland . .
CeDe,
Nej Christina Maria, med din återfunna buddy Hans von Helvete alias Johan den 1:a m.fl. signaturer han har använt här, jag hade önskat att Lars kommenterade programmets diskussionspunkt kring konstens och konstnärens etiska ansvar vs. frihet eftersom det berör RH-projektet.
Även om det korta programmet inte ledde så långt så är det ett intressant ämne.
Krister,
Nej vadå? Din påannonsering kändes inte så lockande.
Lars Vilks har väl sin fulla rätt att agera som han vill. På vilket sätt skulle skulle jag ha hindrat honom från det.
Vem Hans Vildegren eller som du säger Johan är har jag ingen aning om. Jag kör mitt eget race.
Krister,
Tack för tipset. Diskussionen var intressant såtillvida att deltagarna famlade runt i det mesta utan att nå några fasta punkter. Filosoferna var alltför okunniga i konst, framför allt samtidskonst, och Hausswolff klarar inte av att föra något konstteoretisk samtal. I vanlig ordning kunde man inte reda ut vad som var bra konst och man uppmärksammade inte den stränga bedömning som konstvärlden står för. Jag såg att du fick några goddag yxskaftsvar. Om dessa kan jag bara säga: Quosque tandem abutere, patienta nostra…?
”Hur länge ännu ska du missbruka vårt tålamod?”
Förstår att det var det du menade, men ska man slänga sig med gamla döda språk får man nog ändå bemöda sig
med att stava rätt.
På latin blir det nämligen:
Quousque tandem abutere, patientia nostra?
Det är nog inte ofta någon kommer i kontakt med det uttrycket. Men jag kan ju ändå tänka mig att det kanske har förekommit i någon av de dialoger du fört med Krapperups stiftelse.
”Hur många Lars Vilks tål Sverige”?, frågade Leif GW Persson i Veckans brott i kväll, angående SÄPO-kostnaden – och lät som en parafras på Agendas tidigare fråga.
Man kanske ska fråga sig också hur mycket skulle det kosta och vilka konsekvenser skulle det innebära för det svenska samhället om hotbilden hade kunnat genomföras.
Qua Vadis, Lars Vilks?
Och Jahve, CeDe.