Den här veckan har jag tre föreläsningar att effektuera så det blir lite mindre tid åt skrivandet. Och det är naturligtvis inte bara det, det gigantiska företaget att få Nimis ombyggt och i ordning ingår, liksom att inför kommande utställning producera ett antal nya oljemålningar. I morgon, som sagt var, är det föreställning i Vellinge, öppen för alla intresserade.
I all hast noterar jag att det är dags för Whitneybiennalen. En gång var den en riktningsgivare för samtidskonsten. Numera är den huvudsakligen en amerikansk affär. Whitneybiennalen är i motsats till nästan alla andra biennaler, nationell. Konstnärer från andra länder kan dock vara med om de är verksamma i USA. De flesta brukar dock komma från New York. Årets upplaga är utan något direkt tema men inriktad på interdisciplinära konstnärer. En svensk konstnär, Emily Sundblad (5.245), verksam i New York, deltar. Onekligen är hon i egenskap av konstnär, gallerist, sångerska, performancekonstnär, konsthandlare ett lämpligt val.
Det känns inte alltför överraskande med interdisciplinära konstnärer. Det finns gott om sådana och de har funnits länge. Att vara en sådan har sina sidor, det är ovanligt att någon är tillräckligt bra på att kunna ge sitt bästa i vitt skilda tekniker. Därför handlar det i regel om att de är konceptualister som utifrån sina idéer använder sig av olika medier – och då blir konceptet det sammanhållande och kravet på varje enskild teknik mindre. Man skulle kunna förledas att tro att den interdisciplinära verksamheten medför en upplösning av bildkonsten men eftersom bildkonst idag är detsamma som konst i allmänhet har vi sedan länge passerat det stadiet. Det finns fortfarande en och annan konstnär som engagerar sig i att försöka upplösa konsten för att bland annat för att få bort konstmarknaden. Det har visat sig att det har motsatt verket. I bästa fall blir det en expansion av konstbegreppet (och marknaden). Lyckas det inte blir det just ingenting. Konstvärldens moral och värderingar är sträng och sammanhållande. Endast den överbjudande retoriken är alltid vaken. Den behöver man inte ta på alltför stort allvar.
Whitneybiennalen har aldrig förlorat sin funktion som karriär- och marknadsinstans. Den innehåller t ex betydligt mer av relativt traditionell skulptur och måleri än vad man finner i standardbiennalerna (som vill se sig som experimentella och överskridande). På fredag rullar Whitneybiennalen igång.
Lars, du får gärna ge en uppdatering för hur läget är för Nimis just nu.
Jag hade tänkt att besöka det i vår.
Hur mycket har stormarna förstört? När räknar du med att det mesta är återställt, m.m.?