”Den högsta formen för konst är: god politik”, säger den politiske filosofen och teatermannen Philipp Ruch i Berlin. Han är ledaren för en grupp konstaktivister under namnet Zentrum für politische Schönheit. Tidskriften Art har uppmärksammat gruppen med påståendet att visst kan konsten påverka politiken. Kanske är det aktionskonsten sista utpost för den här gruppens arbete visar dilemmat. Konstaktionerna blir aktioner. Visserligen kan man vara lite fyndig när man agerar och visst kan man kalla det för koncept- och installationskonst. Men priset man betalar är att agera helt instrumentellt. T ex berättar Art att gruppen satte upp en falsk hemsida för Tysklands familjeministerium och sökte familjer som skulle kunna ta emot 55 000 syriska barn. Man fick 100 frivilliga och lade fram detta för ministern Manuela Schwesig som naturligtvis fick ta hand om en ömtålig affär.
Så kan man göra och det är inga problem att kalla för konst om man så önskar. Däremot lär det inte bli särskilt bra konst eftersom konstvärlden förvisso kan ställa sig sympatisk till aktionen men knappast se något intrikat i en så uppenbart målinriktad handling. Konsten blir helt enkelt lidande eftersom det inte finns något annat än en politisk handling som skulle kunna utföras av någon som står helt utanför konsten. Konstvärlden kommer dock inte att uppfatta detta som något kontroversiellt.
Att konst som politisk aktivism som effektiv politisk handling inte har någon framtid hänger alltså samman med att konsten kommer i vägen. Reducerar man konstfaktorn (komplexitet, obegriplighet, det poetiska) till obefintlighet blir det fortfarande konst men en mager kost.
Den högsta formen för konst? Att överskrida konstvärldens uppfattningar. Skulle jag tänka mig.
Till graven:
Instämmer helt och fullt. Kanske inte bara den obligatoriska skolan som är i fritt fall? Juristutbildningen har även den sålt sig billigt till den politiskt korrekta hjärntvätten, t.ex. genusperspektiv på alla kursmoment, hög genomströmningshastighet osv. genererar sköna skattepengar från staten för att legitimera dess politik.
Missaktningsrekvisitet, som s.k. vanligt folk helst ska vara ovetande om, har enligt förarbetena varit föremål för kraftfulla protester – främst från liberaler och moderater som nu emellertid är ”kokta grodor”. Regeringen (C+FP !) försökte t o m ta bort missaktningsrekvisitet (se prop 1981:38), men sossarna svek sitt utlovade stöd och intresseorganisationerna skulle ju ha kostat dyrbara bortappade röster . Riksdagsprotokoll från 1970, 1982 och 1988 erbjuder intressant läsning.
Som sagt: “The only right you don’t have in a democracy is the right not to be offended.” (Ronald Dworkin, amerikansk rättsfilosof 1931-2013).
Vart är vi egentligen på väg i konungariket Sverige?
Felpost. Ska vara under föregående inlägg.
Intressant resonemang, jag undrar om det går att säga samma sak om det något luddiga ”artistic research”? Ett populärt begrepp samtidigt som det är otydligt på vilket sätt forskning ska förbättra konsten. Inte kan väl tanken vara att hypoteserna och experimenten konstnären ställer upp senare ska kunna upprepas av andra konstnärer och som då förväntas få samma resultat? Nej måste svaret vara, men varför då kalla det vid det vetenskapligt klingande ”artistic research”? Känns som det bara ger krav på ännu mer meningslöst pappersarbete, samt att processen blir snävare då den begränsas av på förhand antagna riktlinjer.
Med regler för att göra en kvasi-variant av naturvetenskap, kommer man då längre bort från de kvaliteter Vilks tillskriver konsten -komplexitet, obegriplighet, det poetiska- på samma sätt som man kommer längre bort från konsten med kvasi-varianter av politik? Eller har jag missat grejen med ”artistic resarch”? Vore intressant med ett inlägg om ämnet.