Det intressanta villkoret om att konst skall leda till en vederhäftig och saklig debatt är inte så enkelt att hantera. Ser man genom den långa historien om konstens överskridande och provocerande utspel har detta aldrig lett till något sådant. Debatterna har istället format sig till ovederhäftiga och osakliga utbrott. Dock, när tiden har gått har det kontroversiella försvunnit och då, men först då, blir det tal om något vederhäftigt och sakligt. Kontroversiell konst väcker känslor och i praktiken är det omöjligt att få någon kontroll över reaktioner som uppstår. Detta hindrar inte att man kan göra ett försök att få någon ordning på det kontroversiella. Åtminstone detta borde våra konstkritiker kunna ta fasta på. Tyvärr är det fortfarande så i fallet Park att kritikerna inte gör något försök att reda ut vad som kan vara rimliga tolkningar av de åtta bilder som fällts (av nio).
Nils Forsberg skriver (Expressen) om Parks konst: ”De bygger på rasistiska stereotyper och rör sig på skalan mellan plumpt och bara konstigt. Dålig konst är nu inte förbjuden, men när den inte bidrar till, som det heter i lagen, en saklig och vederhäftig diskussion är saken klar.
Man kan tycka det är märkligt att polis beslagtar konst, och att ett galleri går att undvika om utställningen upplevs som kränkande, samt att försvinnande få lär blir afrofober av att titta på Parks verk. Men med nuvarande lagstiftning spelar det ingen roll. Park åker in.”
Här är frågan om det nödvändigtvis måste vara den omedelbara uppfattningen av det man tycker sig se som skall avgöra hur bilden skall förstås. Jag har nämnt det tidigare: Duchamps pissoar ser ut som en pissoar. Ja, i själva verket är det en sådan. Men ändå inte eftersom han har utnämnt den till ett konstverk med titeln ”Fontän”. Och det finns en rad exempel på rättsprocesser som har vunnits genom att försvaret har kunnat visa att det som förefaller vara uppenbart inte behöver vara det.
Dennis Dahlqvist har också kommit ut ur skafferiet för att förklara Parks konst (SvT). Hans teori är att Park är en förvirrad konstnär som har fallit för den romantiska konstnärsmyten:
”Han har fallit offer för en romantisk konstnärsmyt om att konsten skulle vara fri. Men det är den inte. Den lyder under precis samma lagar och regelverk som allt annat.”
Konsten lyder naturligtvis under samma lagar som annat, men då för man också ta hänsyn till konstens egenart. Den bygger på att kunna vara mångtydig och kan mycket väl handla om något annat än det man först kan få för sig. Det är därför konstexperter brukar användas vid rättegångar. Konstsakkunniga har vid åtskilliga rättegångar kunnat tala om för rätten att man inte skall se på fel sak. Ta t ex det återkommande inslaget i kritiken av Park ”rasistiska stereotyper”. Är det bara fråga om det? I rätt många fall är det enskilda individer. Och när ”rasistiska stereotyper” förekommer, vilket är syftet? Det kan vara möjligt att konstexperterna kommer fram till att Parks verk är rasistiskt men vi kan ju inte veta det förrän saken har analyserats.
Dan Park har blivit en kvarnsten om halsen för konstvärlden. Att dess representanter förser honom med diverse invektiv och nedlåtande uttalande gör att situationen känns bekant. Så brukar man reagera när det inträffar något svårhanterligt. I det här fallet har konstvärlden lutat sig mot rättsväsendet och lagen. Det bådar inte gott. Eller, för all del, tvärtom, så brukar negationens kvalitet formuleras: Man får inte bryta mot reglerna.
Här är en dansk kommentar (Berlingske).
Från ovan
”Dålig konst är nu inte förbjuden, men när den inte bidrar till, som det heter i lagen, en saklig och vederhäftig diskussion är saken klar.”
– Vem avgör om Dan Parks konst bidrar till en saklig och vederhäftig diskussion ? Det är klart att Dan Park bidrar till en diskussion. Han diskuteras ju här och på andra ställen. Problemet är att man överhuvudtaget inte vill ha någon diskussion.
Från länk i tidigare kommentar:
”eftersom det knappast finns något starkare tabu i Sverige idag än sådant som är knutet till folks etniska eller genetiska härkomst, kan man mycket väl tolka Park som en gycklare som helt enkelt har valt att trampa på etablissemangets ömmaste tå.”
Ilan Sade har sammanfattat det rätt bra. Men frågan kvarstår. Varför klarar inte etablissemanget inte av en diskussion. Jag förmodar att Dan Park är hatad av alltför många.
Från samma länk:
”Var är nu den heta debatten om yttrandefrihetens gränser? Domen meddelades ju mitt under brinnande valrörelse! Jag har till och med sett ett AP-telegram i israelisk press om fängslingen. Emellertid tycks ingen bry sig. Och detta, kära medborgare, är kanske det mest bekymmersamma av allt i denna historia.”
Att ingen bryr sig stämmer visserligen inte, men detta fall följer mobbningens och drevets logik. Kändisar och maktmänniskor vill inte gärna uttrycka sitt stöd till någon som utpekas som ond.
Problemet är tvåfaldigt: Liberalismen står lågt i kurs hos vänstern och ”liberalerna” saknar helt kunskaper om liberalismens grundsatser och vidare utveckling.
Vänstertänkande har diffunderat långt in i den svenska ”liberalismen” och ”liberalerna” förmår ej att identifiera vad som står i konflikt med progressiv liberalism.
Resultatet genomsyrar Sverige: en statsminister som anser att man får förvänta sig att bli misshandlad om man avviker från konsensus; rättsprinciper som tillämpas olika beroende på vem som står i skranket; en public service som är explicita med att sanning är underordnat agendan; en skola i fritt fall; en beskuren yttrandefrihet; åsiktsfångar.
Dan Park är kanariefågeln i gruvan.
Det hela rör egentligen två distinkt separata frågor:
Fråga 1: Har park överhuvudtaget (otvetydigt) yttrat något nedsättande om ”folkgrupp” i sin konst.
Fråga 2: Är det bra att HMF-lagstiftningen (förutom hot) också omfattar ”uttrycka ringaktning om folkgrupp”.
Fråga 1 är en konstfilosofisk fråga som konstteoretiker eller filosofer bör besvara. (huruvida frågan i sig kan ha ett sant eller falskt svar är självklart också en filosofisk fråga)
Vad gäller fråga 2 skulle en utilitarist svara Ja om den samlade lyckan maximerades härav och Nej annars. Huruvida lyckonivåerna maximerades skulle kunna utredas exempelvis genom jämförelse mellan hur folkgruppers samlade ”lyckonivåer” som lever i skilda länder med skild lagstiftning i sammanvägning med mer djupgående konsekvenser av den begränsade yttrandefriheten. För en rättighetsetiker bör nog svaret på fråga 2 bli nej.
Personligen tycker jag både fråga 1 och 2 är intressanta och att bägge frågorna förtjänar att respektfullt genomlysas i etablerade media. Frågan är varför så inte sker?